Äntligen fick liten syster följa med storebror till simskolan.
Åååh, vad hon trivdes, ja som fisken i vattnet faktiskt. Roligast var det nog med alla barn. Ella tittade förundrat på hur leken virvlade runt där i de små bassängerna, hon ville så gärna vara med. Trapporna upp till en stor vattenrutschbana var så inbjudande. Mjuka, runda steg i klarblått. Vatten som skvalpade in och ut i dessa.
Ella provade, snabb men ändå inte. Barnen väntade bakom, otåligt. För små för att charmas, för stora för Ella.
Just denna dag var det extra mycket barn i simhallen. Skolan var stängd, det var någon typ av studiedag. Annars brukar det vara nästan tomt här i barnbassängen.
Men det hade förstås inte varit så intressant för Ella.
Morbror var med. Skönt! Då fick mamman simma några längder och njuta av lite egentid. Ella gillar verkligen morbror Håkan. Det gör även Norton. Han är snäll och generös med tiden; lektiden, närvarotiden, på barnen-nivå-tiden. Och intresserad av barnen, på riktigt! Allt det där vuxna får då komma i andra hand. En fantastisk egenskap, unik. Varför lyssnar vi så otåligt på barnen. Vad är det som är så bråttom. Snart står ju de svettiga 42:orna i hallen och dörren till det rara rummet är stängd.
Efter simskolan ville sonen också busa med morbror. Fast ute på ”djupa”.
Ellla och mamman fick fortsätta att förundras av livet i den blå lagunen. Här fanns inte en piraya så långt ögat nådde, bara guldfiskar av den näpna sorten, strängt upptagna med vattenkannor och hinkar… och så de blå trapporna förstås!
Lämna ett svar