Jahaja… då har vinterbajsochkräksjukan varit och hälsat på i ett skamfilat hus på Odins Väg 11. Han bröts sig hänsynslöst in utan att fråga om lov. (Ja, det var ju inte så svårt, då dörren är av Masonit från 1937)
Det var Ella han stötte på först. I flera dagar har den lilla människan både kräkts och bajsat löst. Vi trodde först att hon hon ätit något knas, eftersom vi andra var pigga.
Men tre dygn efter vaknade jag kl. 04.00 av att storebror Norton skrek och grät hysteriskt i sitt rum. Jag torkade, tröstade och tackade gud att Ella sov så sött i arla morgon.
Norton lugnade sig till slut och kröp ner i sängen gjord för två. Nu var vi fyra som låg med nerverna utanpå täcket. Strax därefter fick jag rusa ut till toaletten med hinken i ena näven. Man känner sig inte så kaxig i detta läge… absolut inte vuxlig! Tänk så mycket lättare en del saker var när man var barn.

Norton och jag låg hela lördagen i sängarna. Pappan fick vara hemmafru. Ella skötte sjuksysterrollen galant. Hon passade upp på mig ideligen. Det var många klappar i pannan, Coca cola-glas, tidningar och helt vanligt nära-gos. Trots feber, närmar 39° mådde jag ändå som en prinsessa, ja fast en något åldrad sådan.
Norton sov. Och sov. Och sov… Vaknade på söndagen och var sitt vanliga jag, bara lite bleknost.
Mamman har också varit pigg i dag. Blev till och med sugen på en kopp kaffe nu på kvällskvisten!

Ha, ha du fula, äckliga filur. Stick din väg och kom aldrig någonsin åter.
…Och pappa Jimmy biter du inte på. Han är så välkonserverad av sådant vi kallar osunt leverne…
Nu håller vi tummarna för att den minsta familjemedlemmen också vunnit en den sega striden.
Men hon är ju född med en vilja av stål och ett sjujävlaranamma, så denna ytterligare tuffa strid i hennes liv vinner hon snart!

Visst borde vi lite oftare vara tacksamma över att vi har hälsan och en kropp som tar oss igenom livet. Klart det går både uppför och nerför, men alltid framåt på något sätt ändå.

 

 

Vaknar med liten myra på fyra vid min sida. Ledig dag!
-Mojjon nu, titta mamma. Ella pekar ivrigt mot fönstret. Där sipprar dagens ljus in mellan gardin och skamfilad tapet.
.Ja, det är morgon, Ella. Tidig morgon… mamma är trött. Vi kan väl ligga och mysa en stund?!
Fast det är inte den sortens barn jag har. Var inte den sorten själv heller…
Kliver upp. Möts av mannen som märkligt nog är uppe före mig!? Det är en gång på miljonen, typ…! Men det är mycket i huvudet nu. 50-årsdan närmar sig med stormsteg. Han kan aldrig sova när huvudet är fullt.

Huset doftar nybryggt kaffe och omtanke.
En dag har just startat. Vad härligt att jag får vara en del av den med er, knasbollar!

Tack för snoriga nästippar.
Tack för teckningar med huvudfotingar och Dinosaurier.
Tack för stötig pulkaåkning i lekparkens backar.
Tack för kiknande skratt och retsamma syskontårar.
Tack för en puss av den mjukaste sötaste smultronmunnen.
Tack för en lektion i Minecraft.

Tack för kaffe och Rockabilly-Tv, mannen.
Tack för påfyllning i tvättunnan.
Tack för kladdiga O’Boy-glas i disken.
Tack för saga, go-natt och nära.
Tack kära.

Tack älskade skitungar.
Tack älskade knasman.
Tack för att ni är just mitt liv.
Det vore faktiskt nada utan er!!

Älskar er allra allra mest.
Go natt nu. Saknar er redan.

 

 

 

 

 

Måndagen kickar igång med stora kliv. Många minusgrader ute som drar i kinder och  skosulor.
Kliver in på jobbet och drar igång kaffebryggaren. Fortsätter sedan att duka upp frukostbuffén i matsalen. Det är jag och Frankie Boy (i högtalaren) som dansar fram kallskuret, hembakt bröd, ostar, juicer, bacon och äggröra för att slutligen sakta ner i slowfox. Med högt huvud och stadig hand tänder jag rummets många och olika ljusstakar. Det är tur att musiken är med och jazzen tidlös. ”New York, New York”… Kanske även där en frukostflinga som tassar runt likt mig på något hotel och är ”osynlig”.
Ut i köket igen. Bara kaffet kvar. Och OM det finns kaffe… över hela diskbänken! En bronsfärgad stor sjö bländar mig nästan i skenet av starka storkökslysrör. Jag hade i morgonens iver inte sett att tappkranen stod vidöppen. Bara att brygga en ny omgång.
Monday, Monday…!
Vaktmästaren och vardagshjälten Basse kliver just då in i köket för att som vanligt kicka igång dagen med en java i vältummad mugg.
-Jag ser att du också kan, skrattar han. Förra veckan var det jag.

Jag greppar nyckelknippan för att gå låsa-upp-varvet i byggnaden. Tänder smålampor, plockar med mig tummade rödvinsglas från några småbord vid nu insomnad, grå brasa. Festen är slut och vardagen vilar i sitt sköte. Ganska så skönt ändå.
Nu hör jag hur det knarrar i golvet från övervåningen. Någon mer än jag är vaken.
Vänder ut till köket för att se om kaffet återigen är klart. Möts av en silverblank diskbänk, totalt utan minsta spår av morgonens kaffehaveri. Bästa Basse, du är en hjälte och ängel i vardagen. Ordet arbetskamrat dyker snabbt upp i mitt huvud, om man läser det sakta med inlevelse och smakar av varenda stavelse.
Var rädd som dessa. Var riktiga kamrater. Våra jobb vore ganska så trista utan!

Vilken tur att det var mannen som invigde ”min” julklapp…! Annars hade det verkligen inte blivit entrecote till nyårsafton OCH nyårsdagen… Men korv klarar jag av… behövs knappast en limegul Weber till dessa….

Kärlek övervinner allt…!

 

 

Utanför smattrar fyrverkerier lite sporadiskt. Klockan är runt 20.00 och 2015 har bara en mycket kort tid kvar… i alla fall här hos oss. Våra vänner har dragit till Nya Zeeland. Fick tidigare ikväll en Instagrambild därifrån med fyrverkerier och Gott Nytt år-hälsningar. De ligger ju lite före oss i tid…

Jimmy jag och barnen firar hemma i år. Det är faktiskt skönt att strosa runt i hemmet och bara vara, medan timmarna passerar och 2016 närmar sig. Jag har väl aldrig hängt en tvätt förut mellan förrätt och varmrätt… ; )
Anledningen är att jag jobbar i morgon. Kör tidig frulle för fullt hotell och antagligen bakishungriga gäster.

Barnen är upprymda här hemma. De väntar på att få se lite mer av fyrverkerierna. Funderar på hur de ska orka hålla ut till tolvslaget… och även jag…! Klockan skräller ju strax efter 05.00 i morgon…

Fnular förstås över vad jag ska ta med mig in i 2016. Vad som varit riktigt bra och vad som kännts totalt onödigt och jobbigt att fortsätta älta med.
Mannen har ett nyårslöfte. Han ska lära sig en ”kickflipp”. (Skateboardtrick)
Så enkelt och skönt!
Jag funderar mycket på vad jag ska bli när jag blir stor. Ja, om man sållar bort de riktigt stora drömmarna… inser att jag har faktiskt 20 år kvar (minst!) att jobba. Känner att det vore min tur nu att få ha en riktig semester då när folk brukar ha den och slippa jobba helgdagar som tillexempel nyårshelg!
En syssla som känns åtminstone lite viktig, nyttig och intressant vore stimulerande och kul!

Och samtidigt… ju fler år som läggs i ryggsäcken ju mindre viktigt blir ändå jobbet. För det är ju här hemma med familjen som livet levs bäst.
Ett tillstånd och läge som garanterat känns mycket viktigt, nyttigt, intressant, stimulerande och oftast kul! Faktiskt också med en tvätt mellan förrätt och varmrätt…!

Gott nytt år på er! Skål och kram!
Ses 2016! Jag börjar året med tom tvättkorg… det är vardagslycka i litet format. ; )

 

Utanför stallet på jobbet. Det är så oerhört vackert ute nu så att det inte går att misslyckas med bilderna.

Det är ju tur att vi har flera flyglar på herrgården att bädda om i. Vykortsvyerna är många här och när solen öser från blå himmel längtar man ju alltid ut.

I dag var min kollega sugen på att grilla korv.
-De är ju så härligt att göra det vid sådant här väder, strålade hon.
Och visst blev det både mysigt, storslaget i det lilla enkla och gott!
Jag blev dagens grillmästare som lyckades med att grilla ”gyllensvart” som en nära vän kallar det…
Men det blev ju bara en extra krydda till de annars så ganska ordinära storkökskorvarna!

Hemma möttes jag av älskade Ella-flickan som hade målat hela familjen!
-Pappa är längst ut, här! strålade hon.
Jag funderar lite på vem som är den femte medlemmen…

Julaftonskvällen avslutades som många andra festkvällar hos oss på glasverandan. Det blev skönt jam med stora och små barn! Pappan var förstås glädjerusig och så där skönt lyckligmätt över att få ha nästan alla samlade runt julbord med tillhörande afton. Vi saknade dig, Klara…
Tack för att ni sällskapade och trivdes! God fortsättning på er!

-Jag vill inte gå och lägga mig…!

I leksaksaffären dan före dan… Klart det blev en Star Wars-byggsats till pappan i julklapp… jag menar till Norton… ; ) Dock inte detta väldiga bygge.

Dessa tidiga jobbmorgnar när världen tycks stå stilla. Då är det som allra vackrast.

Ganska så ofta när jag springer mellan herrgårdens byggnader tittar solen fram och gör mig sällskap. Kort och intensivt. Det är mycket trevligt och värmer soltörstande hjärta.

 

Vattnet kluckar mot strandkanten. Gräsmattan ovanför är tokgrön. Har fortfarande inte börjat med strumpor i mina skor…
På vägen hem från jobbet möter jag en motorcykel som lite lojt njuter asfalt och sköna kurvor vid skogskyrkogården.
Kanske var det jultomten som dissat sina renar denna något hittills märkliga vinter…!
Kan inte riktigt bestämma mig om jag gillar detta eller inte. Men rätt skönt ändå är det… fast skrämmande.

God jul på er! Njut nu riktigt mycket av varandra, stanna upp och ta in ”här och nu”.

 

Tack storasyster för en helg full av kärlek! Vi älskar dej, från månen och tillbaka 101 gånger!!

Nu har lucia skridit in över sandiga skolgolv och vidare ut på svart asfalt i mörk decemberkväl. För snön vill inte riktigt komma. Termometern dansar en sakta vals fram och tillbaka mellan positiva och negativa streck och frågan vi ställer är om och när eller; tänk om inte alls?
På Nortons skola firade vi lucia redan förra vecka. Ella fick förstås vara med i de stora barnens luciatåg. Hon höll Freja i handen hela tiden och sjöng med i flera av julsångerna. Norton var tomte och Ella söt pepparkaka.
Efter deras luciatåg bjöds det in till disco. Frejas mamma hade ordnat med riktig discobelysning och musik. Till detta: snacks, saft och många rusiga, danssprattliga barn. Ella blev genast uppbjuden av en tre-årig kavaljer som absolut visste hur man dansade styrdans.
På dagiset sjöng barnen ute och bjussade på de allra vackraste pepparkakor med glögg, saft och kaffe till. Jag åt en robot och Ella en stor fjäril. Sedan fick hon rida på min rygg hela vägen hem. Ja, den allra sista biten, den in på vår gata sprang hon snabbt med ryggsäcken guppandes på ryggen. Då hade mammans armar nästan domnat. Tänk att liten myra börjar bli tung att bära!