Måndagen kickar igång med stora kliv. Många minusgrader ute som drar i kinder och skosulor.
Kliver in på jobbet och drar igång kaffebryggaren. Fortsätter sedan att duka upp frukostbuffén i matsalen. Det är jag och Frankie Boy (i högtalaren) som dansar fram kallskuret, hembakt bröd, ostar, juicer, bacon och äggröra för att slutligen sakta ner i slowfox. Med högt huvud och stadig hand tänder jag rummets många och olika ljusstakar. Det är tur att musiken är med och jazzen tidlös. ”New York, New York”… Kanske även där en frukostflinga som tassar runt likt mig på något hotel och är ”osynlig”.
Ut i köket igen. Bara kaffet kvar. Och OM det finns kaffe… över hela diskbänken! En bronsfärgad stor sjö bländar mig nästan i skenet av starka storkökslysrör. Jag hade i morgonens iver inte sett att tappkranen stod vidöppen. Bara att brygga en ny omgång.
Monday, Monday…!
Vaktmästaren och vardagshjälten Basse kliver just då in i köket för att som vanligt kicka igång dagen med en java i vältummad mugg.
-Jag ser att du också kan, skrattar han. Förra veckan var det jag.
Jag greppar nyckelknippan för att gå låsa-upp-varvet i byggnaden. Tänder smålampor, plockar med mig tummade rödvinsglas från några småbord vid nu insomnad, grå brasa. Festen är slut och vardagen vilar i sitt sköte. Ganska så skönt ändå.
Nu hör jag hur det knarrar i golvet från övervåningen. Någon mer än jag är vaken.
Vänder ut till köket för att se om kaffet återigen är klart. Möts av en silverblank diskbänk, totalt utan minsta spår av morgonens kaffehaveri. Bästa Basse, du är en hjälte och ängel i vardagen. Ordet arbetskamrat dyker snabbt upp i mitt huvud, om man läser det sakta med inlevelse och smakar av varenda stavelse.
Var rädd som dessa. Var riktiga kamrater. Våra jobb vore ganska så trista utan!
Lämna ett svar