Jahaja… då har vinterbajsochkräksjukan varit och hälsat på i ett skamfilat hus på Odins Väg 11. Han bröts sig hänsynslöst in utan att fråga om lov. (Ja, det var ju inte så svårt, då dörren är av Masonit från 1937)
Det var Ella han stötte på först. I flera dagar har den lilla människan både kräkts och bajsat löst. Vi trodde först att hon hon ätit något knas, eftersom vi andra var pigga.
Men tre dygn efter vaknade jag kl. 04.00 av att storebror Norton skrek och grät hysteriskt i sitt rum. Jag torkade, tröstade och tackade gud att Ella sov så sött i arla morgon.
Norton lugnade sig till slut och kröp ner i sängen gjord för två. Nu var vi fyra som låg med nerverna utanpå täcket. Strax därefter fick jag rusa ut till toaletten med hinken i ena näven. Man känner sig inte så kaxig i detta läge… absolut inte vuxlig! Tänk så mycket lättare en del saker var när man var barn.
Norton och jag låg hela lördagen i sängarna. Pappan fick vara hemmafru. Ella skötte sjuksysterrollen galant. Hon passade upp på mig ideligen. Det var många klappar i pannan, Coca cola-glas, tidningar och helt vanligt nära-gos. Trots feber, närmar 39° mådde jag ändå som en prinsessa, ja fast en något åldrad sådan.
Norton sov. Och sov. Och sov… Vaknade på söndagen och var sitt vanliga jag, bara lite bleknost.
Mamman har också varit pigg i dag. Blev till och med sugen på en kopp kaffe nu på kvällskvisten!
Ha, ha du fula, äckliga filur. Stick din väg och kom aldrig någonsin åter.
…Och pappa Jimmy biter du inte på. Han är så välkonserverad av sådant vi kallar osunt leverne…
Nu håller vi tummarna för att den minsta familjemedlemmen också vunnit en den sega striden.
Men hon är ju född med en vilja av stål och ett sjujävlaranamma, så denna ytterligare tuffa strid i hennes liv vinner hon snart!
Visst borde vi lite oftare vara tacksamma över att vi har hälsan och en kropp som tar oss igenom livet. Klart det går både uppför och nerför, men alltid framåt på något sätt ändå.
Lämna ett svar