År: 2016

Helikoptern snor runt i skallen. Rotorbladen slår skevt i min panna. Jag kravlar mig ur, landar på alla fyra. Sanden är varm. Termometern som ramlar ur min morgonrocksficka skvallrar om 39 grader, men vad vet Kronans Apotek om Saharas sand?
Trumhinnorna vibrerar, det sliter och drar, vinddraget är enormt.
Jag söker ett vattenhål. Ser något som glittrar en bit bort. Väl framme greppar jag en Longdrink med färgglatt sugrör. Vaknar raskt till av den märkliga osmaken vätskeersättning.

Tillbaka igen. Sovrumstakets flagiga färg stirrar på mig ännu en dag. Utanför fönstret dundrar en gräsklippare som bättre platsat på Ullevi. Och den där envisa hunden som aldrig vill ge sig…
Eller är det Milou? Är Tintin och kapten Haddock kvar i helikoptern? Jag drar i mig min styrketår med färgglatt sugrör och återvänder.

Undrar om sonen sover nu? Mamman är vaken här hemma och tänker.
Hoppas de eldar mysigt i tältet nu, och vaktar…
Maten ni gjorde blev säkert god. Kanske till och med för en kräsen småätare…
Och kamraterna är väl snälla och kläderna varma och torra…
Skorna inte skaviga och ryggsäcken inte för tung…
Tänk att vi glömde kudden. Du kommer kanske ihåg att jag tipsade om att rulla en egen av mjuka kläder eller kanske en handduk.
Lite regn blev det. En del sol, men och ändå inte jättekallt.
Blött förstås i höga gräset.
I morgon kanske du vaknar av ”vår Talgoxe”. Eller kanske är det solen som kittlar ditt vackra ansikte.
Sov nu så gott, hela natten, sweet dreams!
Vi ses snart, ja om 16 timmar…
Älskar dig, mest av allt!
Ikväll när jag somnar ska jag prata lite högt för mig själv igen, eller om någon annan vill lyssna, det känns alltid bra. Klara ut dagen lite, fundera på nästa. I går handlade pratet om en stor men liten pojk och den första, riktiga scouthajken.

 

 

 

I dag skriver jag en tacksamhetsblogg.
Måste påminna mig om hur mycket det är i vardagen som jag borde vara mer tacksam över.
Vi stretar på, stressar, pressar. Lämnar, hämtar, jobbar, handlar, föreningsliv, hus, hem, trädgård, gym, löparrundor, facebookar, instagrammar och förhoppningsvis något socialt umgänge…Men så kommer den där dagen när man vaknar med feber eller kanske för mycket snor i näsan för att det skall kännas bekvämt. När det enda som funkar är att ligga kvar i sängen och vänta ut skiten. Kroppen säger ifrån och livet rasar, typ.

Just i dag är jag innerligt och enormt tacksam över att jag har en man vid min sida så här mitt i livet. En man som med tre vuxna barn och massor med klokhet i bagaget, ändå valde att va med på två skitungar till. Men det är klart, har man fått så makalöst, kloka och fantastiska barn så gör det väl inget med ett par till…

Och just i dag skulle en klasskamrat till sonen följa med hem efter skolan. Besvikelsen är stor när jag berättar att mamman är sjuk och inte vill sprida febern vidare till ytterligare en trimmad barnfamilj.
Så kommer ett sms och mamman i den andra familjen säger att grabbarna kan leka hemma hos dem istället. Hon plockar med sig båda barnen direkt efter skolan, det är inga som helst problem, kvittrar hon glatt i sms:et.
Och den lilla flickan i vår familj för följa med på grillfest med en dagiskamrat, trots att mamman ligger i sängen och längtar mest av allt efter en Ipren.
-Hon får ju plats i vår cykelkärra, inga problem. Jag handlar med något att grilla som räcker till oss alla. Vill du att jag skjutsar henne hem sedan?

Ja, vad säger man när typ ”tack” inte känns som det räcker till? Vad vore vardagen, ja livet utan riktiga vänner?
Kom ihåg att vattna och ge vänskapen näring och mycket kärlek. Då spirar den och slingrar iväg på massor med fantastiska äventyr. För visst vore väl livet bra trist i ett välstädat, hem, med en fantastisk trädgård och massor med ”vänner” på Facebook om det ändå ekar tomt mellan väggarna där hemma.
Tack, thank You! I’m so grateful. Love You all!

Ella vaknade och drog rakt ut till ”trädgården”. Här växer det lite sporadiskt en och annan blomster som nog självsått sig genom åren. Det var en solros hon skulle hämta till dagens frukostdukning. Det är en maskros hon menar då…

Så kom hon snabbt tillbaka in genom dörren med denna tufsiga tulpan.
-Skicka bilden till mormor, strålade hon och gav mig ett smile rakt in i kameran.

 

 

Dagen bjöd på mest regn. Dessutom kylig luft som inte direkt drog oss ut. Det är tur att det kommer ”innedagar” emellanåt så att man får lite gjort!

I dag hittade mamman ett paket jäst i kylen som hade kort datum. Vilken tur, då blev det bullbak! Lycka att ha en sockertopp vid sin sida som gärna och så bra bakar sött!

-Välkomna på fika, bullar finns nu i frysen! Men vänta inte för länge…

 

 

Magisk kväll vid scoutstugan. Medan Norton paddlade kanot fick Ella sjösätta ett gäng barkbåtar.

Är så tacksam och lycklig över en frisk kropp. Morgonjogg en makalöst vacker lördag. Svettig, varm kram!

 

En räkmacka sitter aldrig fel…

 

Stolt kock vid spisen.
…och minst lika bra som pappan… ; )

Dagar som dessa, makalösa, fantastiska och alldeles alldeles underbara intas jobblunchen på det absolutaste utomhus! Och vilken miljö sen…! Måtte det aldrig ta slut… ; )

 

 

 

 

-Jag går ut igen, säger den snart 9-åriga pojken. Barnen på gatan är fortfarande ute. De är 8, 9, 10 och 11 år. Killar och tjejer i hus som ligger vägg i vägg.
Vi sitter på verandan och äter middag.
-Jag går ner till Sophie, säger den lilla arga i vår familj. 4 år och med en vilja av stål…
-Sophie har flyttat, svarar mamman, faktiskt i går. Det är alldeles tomt i lägenheten under oss. I alla fall några veckor till.
-Näha, svarar 4-åringen. Annie bor där nu.
Och visst, det är ju sant. Snart i alla fall flyttar det in en rar Annie på 7 år. Kanske kan hon någon gång vilja leka med en bestämd 4-åring, som faktiskt blir 5, strax innan året nått sitt slut.
-Annie bor inte här ännu, men snart kommer hon, då får ni leka, strålar mamman glatt och hoppas att det går hem.

Efter en stund ser vi en liten figur i lila luvtröja smygandes längs gatan. En målmedveten fröken på ett något osäkert äventyr.
Hon viker av till huset bredvid, där Elin bor. Men där är grinden låst och inga barn syns till.
Hon går vidare, tvekar lite och vänder om.
-Mamma, jag vill ju leka med Nåtån, bölar hon. Nu, genast! Öppna grinden då!
-Barnen vill inte leka med dig, de är ju stora.
Vi står på vår trapp. Försöker komma överens på något vis. Det går förstås inte. Mamman lirkar med saga och en chokladbit. Kanske Bolibompa? Men nej då. 4-åringen har bestämt sig. Hon ska leka med de stora barnen, som ju inte alls är stora…
Mitt i dramatiken, då mamman gett upp och gått in till nästan avklarad middag, syns fyra barn komma springande på gatan. Fortfarande ganska små, med mycket bus och lek i kroppen. De viker av till vårt hus, och plötsligt löser sig allt. Ella skuttar iväg och får vara med. Snart hoppar en liten ljus och en större mörk flicka på studsmattan. Leken fortsätter och kvällen är ung.
Det är tufft att vara 4 år, knepigare vid snart 9 och rätt så komplicerat vid 45…
Men just nu, här på den vackra verandan, en ung kväll då våren ännu ligger i sitt sköte, ja, då är det faktiskt helt ok. Ja, kanske alldeles, alldeles underbart!

 

 

 

Har sprungit på loppisar sedan jag var tonåring, någonstans i mitten på 80-talet. Då fick man bege sig till Norrköping och Myrorna om man ville fynda snyggt och kul. I dag finns det loppisar i varenda gathörn… Lite av charmen har i och med det försvunnit, tycker jag.
Dock kliar det i fingrarna ändå, och jag smiter emellanåt in på de med guldkant.
I går när jag var i Nävertorp i ett ärende, så rusade jag snabbt in hos ”Marikas”. Kunde inte låta bli ovanstående solstrålar. De kommer att göra sig perfekt ihop med min 70-tals-jeansbikini, träskor och en solig husvagnssemester!

Om jag inte minns helt fel, så hade mamma likadana på 70-talet. Tror de var någon brun och röd också. De fick alltid följa med ut i lingonskogen.
Pappa hade då sin vita Amazon-kombi, den med delad baklucka. Tänk så praktiskt! Där intogs alltid utflyktskaffet.
Jag minns inte så mycket av själva saftandet och syltande. Kanske var det själva resan som var målet..stadsungar som vi var!

Nu låter jag nästa generation ta med sig nya minnen med de gula muggarna. Jag hoppas de blir glada, varma, soliga och fyllda av kärlek och trygghet!

 

 

Såga, såga, öla, öla…och fort gick det!

 

 

Pappan fick hjälp av sonen Oskar med ett gäng sanna kamrater. Raska grabbnävar och mycket garv…! Snart blir det falurött staket vid grillplatsen och ett lååångt trädäck för mååånga hungriga.

Ja, vilken dag det blev! Sågen har tystnat, skruvdragaren, hammarslagen… men skratten och glädjen är kvar. De hittade in i puben och trängs bekvämt med gitarrer, sång och en nyfiken Boxer.
I morgon har pappan lovat ny meny till arbetarna, återigen något från grillen förstås. Fast dagens burgare var för jäkla goda!
God fortsättning och tack Oskar för att du är så bra, det är därför du har de bästa av vänner!