-Jag går ut igen, säger den snart 9-åriga pojken. Barnen på gatan är fortfarande ute. De är 8, 9, 10 och 11 år. Killar och tjejer i hus som ligger vägg i vägg.
Vi sitter på verandan och äter middag.
-Jag går ner till Sophie, säger den lilla arga i vår familj. 4 år och med en vilja av stål…
-Sophie har flyttat, svarar mamman, faktiskt i går. Det är alldeles tomt i lägenheten under oss. I alla fall några veckor till.
-Näha, svarar 4-åringen. Annie bor där nu.
Och visst, det är ju sant. Snart i alla fall flyttar det in en rar Annie på 7 år. Kanske kan hon någon gång vilja leka med en bestämd 4-åring, som faktiskt blir 5, strax innan året nått sitt slut.
-Annie bor inte här ännu, men snart kommer hon, då får ni leka, strålar mamman glatt och hoppas att det går hem.
Efter en stund ser vi en liten figur i lila luvtröja smygandes längs gatan. En målmedveten fröken på ett något osäkert äventyr.
Hon viker av till huset bredvid, där Elin bor. Men där är grinden låst och inga barn syns till.
Hon går vidare, tvekar lite och vänder om.
-Mamma, jag vill ju leka med Nåtån, bölar hon. Nu, genast! Öppna grinden då!
-Barnen vill inte leka med dig, de är ju stora.
Vi står på vår trapp. Försöker komma överens på något vis. Det går förstås inte. Mamman lirkar med saga och en chokladbit. Kanske Bolibompa? Men nej då. 4-åringen har bestämt sig. Hon ska leka med de stora barnen, som ju inte alls är stora…
Mitt i dramatiken, då mamman gett upp och gått in till nästan avklarad middag, syns fyra barn komma springande på gatan. Fortfarande ganska små, med mycket bus och lek i kroppen. De viker av till vårt hus, och plötsligt löser sig allt. Ella skuttar iväg och får vara med. Snart hoppar en liten ljus och en större mörk flicka på studsmattan. Leken fortsätter och kvällen är ung.
Det är tufft att vara 4 år, knepigare vid snart 9 och rätt så komplicerat vid 45…
Men just nu, här på den vackra verandan, en ung kväll då våren ännu ligger i sitt sköte, ja, då är det faktiskt helt ok. Ja, kanske alldeles, alldeles underbart!
Lämna ett svar