År: 2016

Jahaja… då har vinterbajsochkräksjukan varit och hälsat på i ett skamfilat hus på Odins Väg 11. Han bröts sig hänsynslöst in utan att fråga om lov. (Ja, det var ju inte så svårt, då dörren är av Masonit från 1937)
Det var Ella han stötte på först. I flera dagar har den lilla människan både kräkts och bajsat löst. Vi trodde först att hon hon ätit något knas, eftersom vi andra var pigga.
Men tre dygn efter vaknade jag kl. 04.00 av att storebror Norton skrek och grät hysteriskt i sitt rum. Jag torkade, tröstade och tackade gud att Ella sov så sött i arla morgon.
Norton lugnade sig till slut och kröp ner i sängen gjord för två. Nu var vi fyra som låg med nerverna utanpå täcket. Strax därefter fick jag rusa ut till toaletten med hinken i ena näven. Man känner sig inte så kaxig i detta läge… absolut inte vuxlig! Tänk så mycket lättare en del saker var när man var barn.

Norton och jag låg hela lördagen i sängarna. Pappan fick vara hemmafru. Ella skötte sjuksysterrollen galant. Hon passade upp på mig ideligen. Det var många klappar i pannan, Coca cola-glas, tidningar och helt vanligt nära-gos. Trots feber, närmar 39° mådde jag ändå som en prinsessa, ja fast en något åldrad sådan.
Norton sov. Och sov. Och sov… Vaknade på söndagen och var sitt vanliga jag, bara lite bleknost.
Mamman har också varit pigg i dag. Blev till och med sugen på en kopp kaffe nu på kvällskvisten!

Ha, ha du fula, äckliga filur. Stick din väg och kom aldrig någonsin åter.
…Och pappa Jimmy biter du inte på. Han är så välkonserverad av sådant vi kallar osunt leverne…
Nu håller vi tummarna för att den minsta familjemedlemmen också vunnit en den sega striden.
Men hon är ju född med en vilja av stål och ett sjujävlaranamma, så denna ytterligare tuffa strid i hennes liv vinner hon snart!

Visst borde vi lite oftare vara tacksamma över att vi har hälsan och en kropp som tar oss igenom livet. Klart det går både uppför och nerför, men alltid framåt på något sätt ändå.

 

 

Vaknar med liten myra på fyra vid min sida. Ledig dag!
-Mojjon nu, titta mamma. Ella pekar ivrigt mot fönstret. Där sipprar dagens ljus in mellan gardin och skamfilad tapet.
.Ja, det är morgon, Ella. Tidig morgon… mamma är trött. Vi kan väl ligga och mysa en stund?!
Fast det är inte den sortens barn jag har. Var inte den sorten själv heller…
Kliver upp. Möts av mannen som märkligt nog är uppe före mig!? Det är en gång på miljonen, typ…! Men det är mycket i huvudet nu. 50-årsdan närmar sig med stormsteg. Han kan aldrig sova när huvudet är fullt.

Huset doftar nybryggt kaffe och omtanke.
En dag har just startat. Vad härligt att jag får vara en del av den med er, knasbollar!

Tack för snoriga nästippar.
Tack för teckningar med huvudfotingar och Dinosaurier.
Tack för stötig pulkaåkning i lekparkens backar.
Tack för kiknande skratt och retsamma syskontårar.
Tack för en puss av den mjukaste sötaste smultronmunnen.
Tack för en lektion i Minecraft.

Tack för kaffe och Rockabilly-Tv, mannen.
Tack för påfyllning i tvättunnan.
Tack för kladdiga O’Boy-glas i disken.
Tack för saga, go-natt och nära.
Tack kära.

Tack älskade skitungar.
Tack älskade knasman.
Tack för att ni är just mitt liv.
Det vore faktiskt nada utan er!!

Älskar er allra allra mest.
Go natt nu. Saknar er redan.

 

 

 

 

 

Måndagen kickar igång med stora kliv. Många minusgrader ute som drar i kinder och  skosulor.
Kliver in på jobbet och drar igång kaffebryggaren. Fortsätter sedan att duka upp frukostbuffén i matsalen. Det är jag och Frankie Boy (i högtalaren) som dansar fram kallskuret, hembakt bröd, ostar, juicer, bacon och äggröra för att slutligen sakta ner i slowfox. Med högt huvud och stadig hand tänder jag rummets många och olika ljusstakar. Det är tur att musiken är med och jazzen tidlös. ”New York, New York”… Kanske även där en frukostflinga som tassar runt likt mig på något hotel och är ”osynlig”.
Ut i köket igen. Bara kaffet kvar. Och OM det finns kaffe… över hela diskbänken! En bronsfärgad stor sjö bländar mig nästan i skenet av starka storkökslysrör. Jag hade i morgonens iver inte sett att tappkranen stod vidöppen. Bara att brygga en ny omgång.
Monday, Monday…!
Vaktmästaren och vardagshjälten Basse kliver just då in i köket för att som vanligt kicka igång dagen med en java i vältummad mugg.
-Jag ser att du också kan, skrattar han. Förra veckan var det jag.

Jag greppar nyckelknippan för att gå låsa-upp-varvet i byggnaden. Tänder smålampor, plockar med mig tummade rödvinsglas från några småbord vid nu insomnad, grå brasa. Festen är slut och vardagen vilar i sitt sköte. Ganska så skönt ändå.
Nu hör jag hur det knarrar i golvet från övervåningen. Någon mer än jag är vaken.
Vänder ut till köket för att se om kaffet återigen är klart. Möts av en silverblank diskbänk, totalt utan minsta spår av morgonens kaffehaveri. Bästa Basse, du är en hjälte och ängel i vardagen. Ordet arbetskamrat dyker snabbt upp i mitt huvud, om man läser det sakta med inlevelse och smakar av varenda stavelse.
Var rädd som dessa. Var riktiga kamrater. Våra jobb vore ganska så trista utan!

Vilken tur att det var mannen som invigde ”min” julklapp…! Annars hade det verkligen inte blivit entrecote till nyårsafton OCH nyårsdagen… Men korv klarar jag av… behövs knappast en limegul Weber till dessa….

Kärlek övervinner allt…!