I dag var hela familjen samlad runt köksbordet. Kul när alla syskon är närvarande. Det pratades, sjöngs, spelades och skrattades. Lilla Ella blev så upprymd att hon också hängde på. Hon kvittrade och var med i alla samtalen på en gång. Tittade menande på oss, bekräftade med hela kroppen att hon förstod minsann.
Även mormor fick en dos av Ellas ljudande, när hon ringde i ett ärende.
Det var mycket prat, riktigt långa ramsor ur liten jordgubbsmun.
…Och bara fina, snälla och mjuka ord förstås!
Sonen har varit på sista gympan för denna termin. Nu blir det sommaruppehåll, trots att just den känns rätt så avlägsen. Fast det ryktas ju om efterlängtad värme till helgen, hurra!
Fröken visste inte hur höstterminen kommer att se ut. Själv orkade hon inte fortsätta. Stor grupp, stojiga barn, dåligt med extrahjälp. Då blir det lång väntan. Att köa när man är 4-5 år är tufft. Det kryper liksom i hela kroppen. Armar och ben börjar leva sitt eget liv, trots att man inte får.
Inte klänga på kompisen framför eller bakom. Inte gå över den på golvet markerade gränsen. Inte gå över någon annan gräns heller.
-I dag är ni jättedåliga på att köa, så då tar vi bort de romerska ringarna, säger fröken.
Barnen blir tysta. Förstår säkert, kanske ångrar sig en kort stund.
-Vi leker istället, fortsätter fröken.
-Jaaaa, hörs det i hela den kalla gympasalen. (Varför är det alltid så rått i gymnastiksalar?)
Det blir ”under hökens vingar” med färger som guld, silver och brunt.
Det smartaste föräldrarna har satt på barnen extra färgglada kläder. Flickor med många tofsar i alla tänkbara färger i sina hår.
Sonen har grå byxor och blå tröja… men massor med spring i benen!
Sedan blir det glass, diplom, och en röd ros till alla barn.
-Du fåj bomman, mamma.
Den finaste ros jag fått i hela mitt liv. Tunn, bladfattig, lite nickande men så full av kärlek.
En mamma och jag började prata om neo-avdelningen på Eskilstuna sjukhus.
Det visade sig att hon hade bott där i 18 månader med sin lilla, nyfödda flicka. En bebis med dålig lever och njurar.
Denna saga slutade tyvärr inte lyckligt. Flickan överlevde inte.
Nu satt mamman här på golvet med en mycket livlig, vild 1- åring virvlandes runt sig.
Det är nog det bästa sättet att komma över och att gå vidare.
-Tjejerna är så lika varandra, log hon.
-Vad bra, svarade jag. Båda två är närvarande och med dig hela tiden.
Sedan kom lite gråt och tårar.
Tack, du lilla fågel gul som hela tiden haft dina vingar utbredda över den mycket lilla sparven. Hoppas du aldrig flyger din väg.
Har varit i kontakt med tidningen på orten.
De gjorde en efterlysning för en tid sedan på Facebook och sökte familjer som ville dela med sig av sina förlossningsberättelser.
Jag har inte Facebook själv, så ibland stängs man ute lite. Det stör mig inte alls. Rätt så skönt att slippa veta allt om alla.
Det var på öppna förskolan som en tjej kom fram till mig och berättade om efterlysningen.
-Du måste berätta om Ella! Er var de första jag kom att tänka på när jag läste detta, strålade hon entusiastiskt.
Märkligt. Just denna dag hade jag tagit med mig sonen hit för att återuppleva gamla minnen. Det var en regnig, lite för kall dag. Lekparken lockade inte. Ej heller skogen.
Han och jag gick mycket till denna verksamhet innan det blev dags att skola in på dagis. Nu hade vi inte varit här på ett par år.
Jag ringde så klart direkt och sa att jag hade en mirakelhistoria att berätta. Nämnde bloggen och sa att de kunde börja läsa där och höra av sig senare om det fanns ett intresse.
Tjejen från tidningen ringde en stund senare och sa att hon läst och gråtit om vartannat. Hon ville träffa oss och prata mer.
Sedan blev det tyst. Veckorna gick och jag tänkte att det kanske inte blev något av hela artikelserien.
Men så för ett par dagar sedan ringde hon och ursäktade den långa väntan, men nu fanns tiden.
Så idag var Sparvel och jag på redaktionen och blev både fotade och pratade.
Ella i bara blöjan. Sötast så.
Jag tryckte på att själva pappan måste få vara med.
Så fotografen kom hem till oss strax efter att mannen anlänt, skitig och vacker från sitt tunga golvläggarjobb.
-Jag brukar inte ha skägg, sa han ursäktande, men jag har faktiskt inte orkat raka mig.
Just nu kallar jag honom Kapten Haddock. De är faktiskt mycket lika. Fast min Haddock har inte en blå polotröja med ett ankare på…
Vi fotades på mannens egensnickrade veranda, pärlan på huset. Men det vackraste smycket vilade tryggt i grova arbetarhänder.
Ja du, Ella Bella Bus. Nu blir du snart lokalkändis. Och hoppas hoppas, tänk om, ja tänk om någon läser bloggen och vill göra en bok av sagan. Det vore väl fantastiskt och alldeles alldeles underbart.
Har varit hos fotografen med Sparvel. Tänkte få till en bild till ”Välkommen till världen” i den lokala blaskan. Råkar känna världens bästa, känsligaste fotograf. Han har en supermagisk blick. Fångar upp en exakt, fokuserad närvaro som han blixtsnabbt håvar in kamerahuset.
Perfekt och vilt!
Så klart det blev bra.
Sonen poserar stolt med liten syster i knät.
Lika bär. Blå.
Sedan gick vi på konditoji. Smoothie och chokladboll till storebror, kaffe och macka till mamman. Sparvel sötare än socker, sov lägligt och tillräckligt länge.
Sedan en repa inne på varuhuset. Sonens ben drog sig mot bokavdelningen. Då kan mamman inte säga nej. Böcker och filmer är super! Bästaste, älskade sagostund. Längtar till skymning och att få dela kudde med mjukvild 4-åring. Ikväll fick Mamma Mu och Kråkan göra oss sällskap.
Håll utkik i blaskan efter en vacker, kärleksfull bild på två små underverk.
Stora storasyster har virkat en fantastisk och fin filt till Sparvel. Generösa, grova mormorsrutor i starka, lite bohemiga färger: svart, lila, turkos och grått. Garnet är nog ull…
Invigde den i dag. Låg som en smäck i vagnen. Ella verkade gilla den. Somnade lite vackrare än förut under härligheten.
En riktig skrytfilt, som det kallas. Jag skryter gärna med att berätta att det minsann är Ellas fina storasyster som knåpat ihop den på kammaren. STORT tack och kram!
Undrar om jag nånsin kommer att kunna handarbeta ihop något användbart…
Ytterligare något att lägga till på listan 99 saker att göra innan man dör…
Att skapa är att växa lite. Bli lite stoltare en stund. Även om det bara är över ett par plåtar bullar! (Det kan jag i alla fall…)
Har faktiskt börjat på en sorts mobil till Sparvel. Tänker hänga den över skötbordet i badrummet.
Märkte hur hon tyckte den hos BVC var jättespännande. En sak från IKEA för några tior… fin förstås. Duktiga designers.
Jag har därför tillsammans med sonen plockat ut några färgstarka småsaker ur hans leksakslådor. Vi skördade en röd tusenfoting i gummi, ett grönt långt flygplan, en jeep med tillhörande gubbe i gul keps, en delfin som jagar en boll när man drar i snöret, samt en plastödla.
Dessa kommer att hänga i sytrådar på en trådgalge man får från kemtvätten.
Jag tänker fråga Ellas händiga syster om hon kanske vill bidra med någon fin japansk pappersvikning.
I vintras när det var som allra jobbigast med liten sparv på sjukhuset och resten av familjen hemma, blev jag glatt överraskad vid min permis.
Från vardagsrummet kvittrade fem fina pappersfåglar vårlikt.
Då blev jag alldeles varm i hjärtat. Tanken, handlingen och hennes närvaro i ett lite tommare pappahem. Att finnas till och vara nära när det är tungt. Busa och krama liten bror när allt inte är som vanligt. Sällskapa och stötta en trött, ledsen pappa.
Kloka ungar han har min älskade man. Tack för allt!
Var hos BVC med Sparv i går. Vågen skvallrade om att aptiten varit god. Till detta en längd på 51.5 cm.
Ella fick även påfyllning av två vaccin. En spruta i varje liten lårmuskel. Tårar på sammetskinderna och hugg i hjärtat på mamman. Allt gick bara bra. Ella visade inga tecken på att detta varit jobbigt för henne.
Framåt kvällen var vi bjudna till varma, kära barnfamiljen. Fick vara med på deras fredagsmys. Något som vi inte anammat än i vårt hus. Vi har dock mysigt alla veckans dagar. Pappan skämmer bort oss med fantastiska middagar. Mamman fixar med gott till kvällsfikat. Det finns visst något som heter ”var dag är en fest”, det gillar jag!
Ella ville inte riktigt komma till ro, trots myset.
Mamman i huset kom på att Sparv kanske kunde gilla dotterns dockvagn.
En fin, rosa Brio, precis som en riktig barnvagn.
Och tänk så rätt hon hade. Vi bäddade ner Ella och dottern drog stolt runt med den alldeles levande lilla dockan mellan kök och vardagsrum.
Ella njöt och var alldeles stilla. Vaken och nöjd i säkert ett par timmar. Vilken bra liten barnvakt.
Då vet vi vart vi ska gå när Ella blir Gnälla nästa gång. Stort tack för hjälpen! Du får gärna barnvakta fler gånger.
Tänk när Sparv blir lite äldre. Då kommer hon att tycka att du är en jättespännande och stor tjej.
Tack också för god mat och dryck. Och förstås för att vi får hänga med er!
Ha det! Ses snart igen.
.
Har sagt hej då åt påsken. De nyss så färgstarka påskfjädrarna slokade i ett av trädgårdens träd. Fluffigheten hade regnat bort och nu såg de ut att ha festat färdigt.
I köksfönstret hängde tuppar och kycklingar med tunga ögonlock, ihopknåpade av 4 åringens ivriga fingrar. Höna och tupp gjorda av stora grankottar, kycklingar av små, runda tallkottar. Finaste finaste pyntet. Jag vårdar det mycket ömt i en skokartong.
Sena har kvällarna blivit. Det har satt sina spår i pojken. I onsdags morse gick det verkligen inte att få upp honom ur sängen. Han vände sig bara om och likt en tonåring sa:
-Ja, ja sa gå upp. Baja en jiten stund tij, mamma.
Sedan somnade han om.
Och klockan gick.
Jag hade oturligt nog bokat in en tid för frans och brynfärgning denna morgon, så mormor fick komma hit på cykeln med kort varsel och vaka.
Det var faktiskt första gången som vi inte kom iväg till dagis. Han brukar vara pigg och nästan skutta ur sängen.
Precis när jag skulle gå vaknade pojken och sa:
-Ja, baja lujades mamma.
Det blev en skön och lite annorlunda dag. Mormor och sonen myste i TV-soffan när jag hem. Vi sa hej då och tackade för hennes varma, självklara och alltid öppna famn.
Sedan tog vi med Sparvel ut på promenad. Det var sol när vi lämnade gården som innan vi lämnat vår gata övergått till duggregn.
Sedan fortsatte det att strila.
Vi beslöt oss för att besöka ”öppna förskolan”. Där har vi inte varit på över två år. Det blir ju så när dagis tar vid.
Jag var hemma med sonen på heltid till strax efter hans två-årsdag. Det var toppen med denna verksamhet med andra lediga mammor och barn.
I dag var det Ella-tjejen som fick stå i centrum här.
-Ååh, vad liten. Hur gammal är hon?
Och så drog jag delar av Ellas fantastiska resa, som vi fått vara med på.
Det blir alltid stora ögon och öppna munnar på åhörarna.
Har nog emellanåt inte riktigt landat eller förstått själv riktigt ordentligt än.
Ella skötte sig utmärkt på öppna förskolan. Sög tutte flera gånger och njöt sedan stilla och storögt i min famn. Snäll bebis. Nyfiken. Gillar när det händer något.
Men hur gammal är hon då? 5 månader har gått, lite drygt, sedan den där märkliga eftermiddagen i Uppsala när jag trodde att jag bara var lite bajsnödig.
Men 1:a februari skulle hon ha kommit till oss, enligt tidsschemat på normala 40 graviditetsveckor…
Så då är hon 2 månader. Och tittar man på Sparv, så ser hon med sina ca 3 och ett halvt kilo ut som en nyföding, fast kanske lite mera med i matchen.
Märkliga, underbara, fantastiska, envisa, starka tjej. Oj, vad vi älskar dej!
Age is just a number…
Pappan har gubbskejtat i Hällforsnäs med inte riktigt så gamla gubbar… men det är väl lite som att rock n’ roll will never die.
Han kom hem hel denna gång, vilket hans chefer säkert är tacksamma för.
Jag stod för matlagningen , vilket resulterade i rårakor med strimlad kassler till. Storasystrarna anslöt också och fick njuta av lite basic matlagning, men det gick hem. Tack för det!
Sonen lekte i snöblaskkylan med lite större granntjejen. Kom in helt blåfrusen efter flera timmars bus och fick tina upp i badbaljan. De leker fortfarande bra ihop trots att hon är två år äldre. Men ibland har hon någon tjejkompis där, och då blir hon en stor tjej. Då är det smink som gäller framför dinosaurier…
På kvällen var vi bjudna ut till skejtarna med allas respektive och barn. Blev bjudna på plockmat och skönt soffhäng. Vi ses inte så ofta, men det är så jäkla trevligt de gånger vi alla har tid. Vi är mellan 27 och 46 år och det märks inte ett spår av ålderskillnaderna. Mannen kunde vara pappa till de yngsta i gänget…
I huset fanns en bebis född 12:e november, alltså fyra dagar efter Ella. Hon var en stor tjej jämfört med Sparv, men jag tror att Ella-tjej snart med sin envishet är ifatt alla stora novemberbebisar.
Nu ser hon och registrerar allt som händer runt omkring henne. Skrattar och är vaken mest hela tiden. Piggelin, grön och fin! Älskade unge, vad du är skön!
Tack vänner för att vi får fortsätta att hänga med er! Ni är verkligen bäst! Längtar enormt efter sommaren, då det brukar bli tätare mellan träffar och grill-os.
Sonen tittar på Clone Wars. Mannen och Ella delar kudde i vår smala dubbelsäng. Mamman lånar en bit av pojkrummet och kör lite morgonyoga. Det är alldeles tyst i huset och jag njuter stort av kort egentid. Smyger ut i köket och börjar med frukosten. Varma mackor till varm man, yoghurt till mjuk och len pojk, knäckebröd med leverpastej och gurka till mamman. Och så godaste koppen kaffe på hela dagen! Har efter en massa år som vegetarian blivit en riktig köttälskare. Det kom ett sug under graviditeten som inte har släppt taget än. Märkligt! Men det var säkert bra för liten Sparv.
Är dock en kräsen konsument och letar krav, rättvisa och eko bland hyllmetrar av billigt skräp. Fint ska det va’ !
Mannen har påbörjat ett stort projekt. Han skall bygga ut vårt nästan helt ihopsäckade garage. Ett riktigt fuskbygge från tidigt 80-tal som sjunkit ca 20 cm ner i sandig mark.
Han kämpade denna annars arbetsfria dag med stämp och reglar. Sonen, Ella och jag kunde inte var till någon större hjälp, som vanligt alltså. Envis gubbe. En gen som ynglat av sig… hurra vad bra!
Vi samlade istället ihop ölburkar och skämsiga petflaskor och gick till affären på stan. Fick ihop både sedlar och mynt. Blev gratisglass och lite över.
Tog även en sväng till min gamlagamla arbetsplats. Där blir jag alltid så varmt och kärleksfullt välkomnad. Bästaste chefen whatsoever skall bli en ung mormor snart, och jag ville bidra med den braiga boken ”Från A till Bebis” av Ann Söderlund. En superskön bok som tar upp det mesta man undrar över gällande graviditeten på ett kompissätt. Sådant man går och undrar över men kanske inte vågar fråga.
På kvällen var vi bjudna på påskmiddag till mannens syster. Buffé med goda, stora smaker. Hon hade bland annat varmrökt en lax på grillen. Hur god som helst. Morberg hade lätt blivit impad. Mammorna tog sedan en promenad efter maten med skrikig Ella-tjej och hundar. Kanske Sparv inte trivdes i den främmande vagnen? Kallt var det dessutom, inte ett dugg skönt, men trevligt!
Vi stadsbor fick en sightseeing runt Kjesäter med tillhörande slott. Tragiskt att allt detta står öde och helt oanvänt. Så många byggnader och möjligheter…
Ella njöt sedan vid brasan i olika famnar. Pojkarna var pojkar fullt ut.
Månen dansade alldeles nära trädtopparna, mjuk, stor och varmgul.
-Den föjer eftej oss, sa sonen, när vi rusade med silverhästen genom natten. Även mamman gillar att piska de många hästarna!
Bugar och tackar för en fin, god och vacker påskafton.
Kram på er!
Påsk och tid för umgänge, hurra!
Skärtorsdagen firade jag med sonen och hans filosoferande dagiskamrat i deras växthus.
Kallt och snålblåsigt ute, men här inne, i lä, när solen legat på hela dagen, njöt vi av sommarvärme, fruktsallad och kaffe.
En kristallkrona i taket och en uppstoppad, skavankig räv på en biblioteksstege gjorde växthuset lite östermalmskt. Ella trivdes också här inne i det kulkitshiga.
Leken fortsatte ute i den generösa trädgården, medan mammorna njöt påtåren.
En gammelfarmor var också med och ”skvallrade”. Kul att mötas över generationer och ändå kunna prata ”som vanligt”. Det var en sådan sort, den här tanten. En glad skit fortfarande full med bus.
Sedan kom farmor med dotter och rosa tårta! Vi gick in och finporslinet dukades fram i vardagsrummet.
Pojkarna körde bilbana och lillebror körde mest i vält, till grabbarnas grimaser.
Ella sög tutte och bajsade sött: Äntligen är hon fin i magen igen. Gult, senapsbajs med lite söt doft, precis som det ska va, hurra vad bra!
Det är ett stort öppet, generöst, varmt och lite bohemiskt hus det här. Dörren deklarerar alltid välkommen!
Skön familj i unga, kloka år.
Ses igen en annan dag!