Författare: Jessica

Ella och jag står i sovrummet och blickar ut på ett grått november. Njuter stilla en stund. Närhet när den är som närmst.
-Grattis på din 1 års dag Ella, viskar jag i litet öra. Vi gosar. När Ella stannar upp, så betyder det gos tillbaka. Hon andas snabbt mot min hals.
Så kommer den flygande rakt emot oss, landar sedan i vår skräpiga Pil, strax utanför sovrumsfönstret. Där sitter den sedan en lång stund och iakttar oss, lägger huvudet lite på sned. Sedan snabbt iväg igen.
Talgoxen! Den som kom och satte sig på fönstret i Uppsala och liksom pratade med mig, berättade att allt skulle bli bra. Att jag inte skulle vara rädd.
Klart han ville se hur vi hade det i dag. Dryga året senare.
-Jo, vi mår bra. Allt är underbart, fantastiskt och lite ofattbart nu så här lite i efterhand.
Flickan är mycket duktig. Stor nu. Fast liten.
Envis, framåt, svårlirkad, allvarsam, betraktande, klurig, glad, nyfiken.
-Hur har du det själv?
Ja, den frågan fick vi inte svar på i dag. Talgoxen fladdrade vidare.
Kanske hem till liten familj…
-Kom gärna och hälsa på igen! I vinter ser vi till att ha lite gott på balkongen till dig.

I dag var lokala tidningen här för att gratulera Ella på 1- års dagen.
Med tårta och fin nalle.
Mannen slog på kaffepannan och sonen klippte tårtkartongssnören.
Ella sötare än tårtan tuggade sedan ivrigt på dessa. Nöjd.
Lite avvaktande, betraktande.
Vi tände det enda ljuset i tårtan och fotografens blixt smattrade.
Lokal kändis vid 1 års ålder! Detta är ju det andra reportaget som görs om Ella.

-Berätta nu vad som har hänt under det här året, frågade den kvinnliga journalisten.
Ja, vad har inte hänt? Detta första år i ett barns liv är ju som ett 100 meters lopp i Carl Lewis-stil.
Vad var det som hände? Hur var det innan?
Litet knytt, allt nytt. Varje dag ett äventyr.

Vårt samtal runt Perstorps-köksbordet ”Virr Varr” mynnade ut i helt andra saker.
Som att det saknas ett riktigt bra och barnvänligt fik i staden.
Avsaknaden av Skivstället, cd-skivans rykte om come- back, vinylens utmärkta kvalite´, drömmen om något nytt kryp-in-butik-café-öppen scen-second hand.
Ella blev trött och somnade vid tutten.
Sonen släntrade in mot TV:n som visade Scooby Doo på en av våra nya kanaler. (Parabol på taket, hej då tele2.)
Ja, det blev helt enkelt ett virr-varr.
Stackars journalist. Vad bliva av detta?
Men det blir ju lätt så här, när man trivs tillsammans.
Det händer även mig när jag intervjuar någon intressant eller kul prick för något skribentuppdrag.
Helt plötsligt kommer jag på mig själv med att sitta med en tom sida framför mig och pennan vilandes på bordet.
Så var det bland annat den gången jag var ut till Marie Selander, strax utanför stan.
Vilket intressant liv hon levt, ja lever!
Dessutom blev jag bjuden på ett så jäkla gott kaffe i hennes torp-kök. Visst smakar det bättre i ett falurött på landet med grannen en bit bort och flugorna surrandes runt huvudet!?
Mannen hennes övade på sin ståbas i rummet intill och en katt låg alldeles nära mig på kökssoffan och purrade.
I min mage växte ett knytt.
När jag blundar är jag där igen.
6 år sedan nu.
Knyttet ligger och sover i sitt rum.
Favoriten, älskad storebror, idol.
Ja, Ella är mycket lycklig och förälskad i sin lilla storebror.
…och han i henne.

Först bus med dagiskompisen, den sköna, unga familjen i Nävertorp. Solen trängde sig igenom en stund och det blev en sådan där skön höstdag. Fikat serverades ute.
Sedan blev det Halloween fest hos kusinen i Kjesäter.
Finurliga fixar-mamman hade ordnat med en mycket spännande och kanske lite läskig skattjakt i skogen. En vacker bokskog, alldeles vid slottet.
Här ficklade vi oss runt hinderbanan, inramad med ljuslyktor, flytande lava och pappersspöken.
Åh, tänk skatten låg kvar.  Gillar inte spöken smågodis?
Väl hemma igen bjöds det på långa daggmaskar, benknotor och mossa.
Runt bordet samlades Darth Vadar, en trollkarl, en mycket söt fjäril, en smart robot, en mammakanin, en Ella-pralin samt några mammor och pappor i vardagskostym.
Tyckte att maten smakade mycket nära spaghetti, köttfärssås och korv…

Landade i TV-soffan med mannen. Sonen var ordentligt trött och ville krypa i säng!
Hann lagom till inslaget med Magnus Uggla i ”Så mycket bättre” . Vilken knock-out! Tårarna rann på mina morrhårsmålade kinder. Snacka om att vända ut och in på sitt hjärta. Så naket och ärligt. Stort i litenheten.

.

Tillbaka en snabbvisit i Eskilstuna igen.
Längs Hållstavägen är det röda huset helt färdigbyggt. Mannen och jag har följt bygget under 1 års tid nu. Lite avundsjukt förstås.
Imponerande bygge. Smakfullt. Inget skryt. Falurött med vackra lite större fönster.
Ser ut som om det stått där sedan tidigt 1800-tal. Lyckat!

Vi möter några trötta, oktoberbleka mammor i korridoren utanför neo. Mysbyxor, barfota, på väg mot en micro. Dagens rätt.
Mannen köper det obligatoriska kaffet i automaten, strax innan slussdörrarna in till neo. Men vi går förbi denna gång. Har vänt flera blad i boken.
-Min Ella, säger den rara. lite äldre undersköterskan.
Hon minns oss alldeles tydligt, fast det gått nästan 1 år innehållandes många nya mycket små bebisar.
Och Ella vinkar och klappar händer.
Doktorn är också med på undersökningen. Alltid trevlig, mycket proffsig och med tid över för några ord.
Allt är bara bra med Ella tjej.
Vi får även träffa en sjukgymnast i ett stort gym-rum på våningen under.
En man i 50-års åldern, som utan problem sitter på golvet, likt en gymnast  med Ella krypandes runtomkring.
-Hon är duktig. Motoriskt är hon på en 1 årings nivå. Det dröjer inte länge förrän hon går, ler han. Då får ni jaga.

Lämnar ett ruggigt Eskilstuna och låter silverspringaren galoppera vilt hem i den redan mörka eftermiddagen. Sista turen för i år. Nu väntar stallet där hemma.

Förutom att vinka a la Ria Wägner, så kan nu Ella även klappa händerna.
Hon ser så lycklig och nöjd ut när hon försiktigt för sina små händer mot varandra och formar några ljudlösa klapp, klapp.

Mamm mamm, mamm säger hon tydligt. Pappa är något som kommer på en inandning. Med lite inåtvända läppar. Lite smackande, popp, popp typ.
Lilla storebror och katterna blir hon mycket ivrig över att se. Men här låter hon bara entusiastiskt.

Simskola med Ella i dag igen. Förra måndagen struntade vi i den. Då när klockan började närma sig packa-ihop-och-knyta-ihop-säcken-tid, ville hon ha tutte. Sedan somnade hon. Så blev vi sittandes vid köksbordet någon timme.

I dag hade man glömt att dra på värmen i lilla bassängen. Den var nästan lite kylig. Men Ella trivdes och vinkade ivrigt åt alla. Hon är så näpen i sina små badbyxor.
Nu har vi övat en hel del på det här med att dyka. Det går bra nästan varje gång.
1, 2, 3, dyk och strax där innan ett kort blås mot hennes ansikte. Då stänger reflexen till näsa och mun. Sedan ett snabbt dopp med huvudet under. Hon ser bara lite lätt förvånad ut.
I dag fick vi även lära oss att ”kasta upp” knytten på våra ryggar och sedan simma runt lite i bassängen. Det var mysigt. Lite säl-känsla.
Valrossen satt på bassängkanten. Han tyckte det var för kallt.

Äntligen har vi hälsat på Farsta-familjen med sitt senaste tillskott- en liten kille, i dag 2 månader. Storasyster på 4 år är mycket stolt och fantastiskt söt.
Farsta var skönt och mycket grönt! Ingen stress, hets eller snobberi.
Parkerade silverhingsten alldeles utanför kompisarnas hus. Kanske var det sista långresan för i år?! Hingsten behöver nya ”skor” bak. Dyra, breda…
Får bli ett vårproblem istället. Nu har vi ju fart på Saaben igen, efter att duktiga elever på Duveholmsgymnasiet mekat med den till en mycket billig peng!
I Farsta tog vi en liten höstgul promenad till alldeles nära lekpark. Högt upp på en kulle utan stora vägar och bilar. Här klättrade vi alla på en kul och lagom farlig ställning. En kompisgunga slukade de något äldre barnen, medan de två minsta sov bakom fällar. Tänk att Ella inte var minst för en gång skull…

Sedan gick vi vidare ner mot Farsta centrum. Här handlades gott till kvällens middag och mys. Sedan ville minstingen hem och tutta på sin mamma. Ella hakade på.
Där satt vi mammor återigen i familjens soffa. En bit från hemma, förr. Lite äldre, lite tryggare, lika glada. Ja, gladare!
Maten smakade förstås. Pasta med blåmusslor. Rött i glasen. Så mycket bättre på TV:n.
Tack för en skön, slapp helg. Återigen har Stockholm imponerat. Det blir ju lite vad man gör ’et till!

Fika på stan med barn.
Fläskfilé, championsås och Tortellini till middag.
Rött vin, vita liljor och chokladpraliner.
Storm ute. Lugnet inne.
Klart man borde ha en bra försäkring.
Klart man borde spara på någon bank.
Hitta bra fonder.
Forska i aktier.
Eller bara njuta av det enkla lilla livet här och nu!

Skål, tack och go’ kväll!
Jäklar vad gött det är att leva i livet.

-Om Eja ska bada, vij ja också, säger sonen och sneglar på den ljusgula badbaljan.
Eftersom vi inte har något badkar, (jo i förrådet!…), så är det fortfarande baljan som gäller. Sonen älskar att bada, så den ljusgula vinner över duschen.

Det är så skönt att Ella börjar bli stor, eller ja lite större i alla fall. Tåligare, stadigare.
Att bada med brorsan är förstås jätteroligt. Hon sitter säkert med hans smala 5-års ben runt sin lilla mjuka kropp. Len som finaste sammet. Det tycker pojken också. Han älskar att mysa med bara-i-blöjan-Ella. Allra helst nyvaken i den ”stora” mamma och pappa-sängen.

Senare går vi på långpromenad. Det är tröttande att bada, så Ella behöver sova. Det går allra bäst och varar längst i vagnen. Helst då ute, en bit från stadens stress och larm. Ja, endast det bästa är gott nog åt liten envis sockertopp!
Men jag njuter också av den nära naturen. Nu är det så makalöst vackert! Som i en sagobok. Vad slår detta?
Vi styr liten BMX och vagn genom allén ner mot Djulö.
Vattnet är alldeles stilla, stranden tyst och kal.
-Titta, mamma och pappa and! Pappan haj gjönt huve och mamman bjunt.
Fåglarna simmar mot oss, nyfikna på om vi kanske kan bjussa på något kex.
Och tänk, mamman hade plockat ner några Brago i väskan. Vi är inte de första som matat detta par. De är totalt oblyga och kommer alldeles nära oss och kaksmulorna.
Efter fika även för oss, vill pojken gunga i den stora kompisgungan.
Och Ella får förstås hänga på.
Oj, vad hon gillar sin stora lilla bror. Och han henne.
Ögonen skrattar i kapp med den tandlösa smultronmunnen när de gungar. Fram och tillbaka.
Ja, på pojken också.
Syskonkärlek! Här ligger man i lä.

Känslan av att ha tagit fel skor infann sig i dag, när jag med en skruvdragare i ena handen och ett gäng olika skruv skramlandes i jackfickan, gick ut genom dagisets dörr.
42 år och aldrig hållt i en skruvdragare, än mindre använt en!
Det hade väl ändå varit bättre om jag strykit ett par gardiner?

Det är fixardag på lilla rara dagiset. Alla föräldrar är på plats för att ordna med sådant som gått i stå.
-Vilka vill vara ute och fixa på gården i dag, frågade fröken vid morgonsamlingen.
Jag räckte genast upp en hand, förvånad själv över min direkta reaktion.

Så nu står jag här på gården, alldeles själv. De andra två fixarna drog iväg i ett ärende.
Skorna är i och för sig mina, men skruvdragaren är lånad. Fast den ligger rätt bra i handen ändå…
Hur svårt kan det va´?
Två brädor fattas i ett staket. Dessa ligger uppslängda på ett uteskåp.
Jag slår ut de gamla spikarna och måttar upp brädorna mot staketet. Använder de gamla hålen men har lite längre, kraftigare skruvar.
Drar i gång maskinen. Skruven snurrar snabbt och säkert in genom brädan.
Easy peasy som Jamie säger.

Går in till fröken och meddelar att nu sitter brädorna på plats och antagligen håller för lite häng.
Och tänk, skorna sitter alldeles perfekt.
Undrar om det är något mer som måste skruvas lite med?