Författare: Jessica

I dag har Ella varit några timmar på eftermiddagen hos mormor och morfar.
När hon föddes så deklarerades det att ”vi är för gamla för att ta hand om Ella”.
Men det gick ju alldeles utmärkt. Ella var kaxig i morfars fåtölj när jag klev in i mitt barndomshem på norra sidan av sta’n.
-Hon gillar den här, skrattade morfar. Hon vill stå här hela tiden.

När hon får höra min röst i hallen, vänder hon sig mot mig och ser mallig ut.
Stolt över bus och färdighet.
Sonen har också fått hängt här. Kanske inte just i fåtöljen denna dag…
Nu trivs alltså båda och njuter av mormor och morfar.
När vi ska gå hem, så följer mormor med ner i trappen.
-Nu är jag trött, suckar hon. Du får se själv den dagen du är 73, skrattar hon.
Ibland förstår jag kanske inte just det där med siffrorna. Det är nog så med föräldrar och barn. Föräldrar är ju just föräldrar. Klart dem alltid ska finnas där, vara som vanligt. Fast ibland ser jag alla åren. De kommer smygande och sätter spår lite här och var.
Fast 73 är väl inget. Såg på Tv:n nyss om en pigg dam som fyllde 110! Dit är det faktiskt 37 år kvar!
Stort tack för att jag fick 2 fria händer och en något så när fokuserad hjärna på barnklädesloppan.
De barnen som var med och trängdes och köade med sina mammor hade faktiskt inte så kul. Förlåt, en pappa såg jag…

Kvällen avrundades i vårt kök med stora syskon på besök och en som vanligt skitgod trerätters: Toast skagen, pasta med ratatoille och örtstekt kyckling och gitarr med sång till dessert.
Tack och kram!

Farmor ringde. Hon var på väg till stan.
-Är ni hemma runt fyra? Tänkte komma förbi med Ellas 1-års present lite i förskott.
Ja, det är ju inte förrän den 8:e november, men farmor har genom en arbetskamrat köpt en kalasbra lära-gå-stol.
När Ella är 1 år kanske hon inte behöver den…
Vilken succé!
Ella passar alldeles utmärkt i den. Rullar med stil! Och så lätt den åker över de nyvaxade, vita trägolven.
Ett tangentbord finns också att pillra med. Många härliga melodier att irritera sig över. Men inte i dag!

Sonen kommer hem från lekkamraten. Han blir förstås impad över lillsyrrans vrålåk. Skjutsar henne runt i lägenheten och Ella är den lyckligaste på jorden.
Se upp, här kommer två små med hjärtan som bubblar.
Snart kör de om och förbi Porschen.

Har varit på babysim igen. Denna gång i Katrineholm. Med stora syskonens mamma som simfröken. Det gick förstås bra!
-Det äj ju hon som e så knasig, skrattade sonen när han fick berättat för sig att det var Ellas simfröken.
Många bebisar, några äldre syskon, mammor och pappor trivdes i det 32-gradiga vattnet. Det är vi väl värda efter denna minimalistiska sommar!
Sonen imponerade också stort. Han simmar på sitt sätt.
-Hundsim, strålar han och vevar med armarna.
Och visst, det funkar. Dessutom alldeles utmärkt. Flera meter tar han sig fram utan att sätta i en fot. Både ovan och över vattnet. Totalt orädd.
Men visst, vi har ju varit massor vid sjön under hans 5 år. Dessutom har han också babysimmat. Två terminer. När vi började var han mindre än Ella och hade kvar den där ”dykreflexen”. Så han fick aldrig några kallsupar.
Bebisarna förlorar den vid 6-månaders ålder, så Ella tar in vatten emellanåt. Men det går bra.
-Vi jobbar inte så mycket med dykreflexen, säger fröken. Det går alldeles utmärkt att lite snabbt blåsa bebisarna i ansiktet, så stänger de för, fortsätter hon. Men det gör vi inte än på ett tag. Vi börjar ovan ytan.

Ella är jätteduktig. Hon simmar omkring, paddlar med sina små armar och skrattar förstås mycket åt sin bror. Lycklig när han är med. Den stora idolen. Vinner hästlängder över oss alla andra. Alltid!
Och han är underbar, och kärleksfull mot sin lilla syster. 5 år och mycket klok.

Efter lektionen duschar Ella och jag tillsammans. Trots att vattnet är lite kallare, bebisarna skriker, det slamrar och larmar bland kaklet, så är hon alldeles cool.
Ser sig nyfiket omkring på allt nytt runtomkring.
Vi är snabbare än grabbarna. Får vänta i nästan 10 minuter i foajén! Det är inte ofta…

Tack bästaste simfröken för en kul, cool stund.
Ses nästa måndag, simma lugnt!

Årets sista svärm surrar i skogen strax utanför sta’n. Nej, det är inga insekter, bara väldigt taggade crossåkare.
Öppet hus och prova på. Klart vi blev nyfikna och sugna. Pappan har åkt, men det var ett tag sedan. Han köpte faktiskt en cross för några år sedan, ”men det är alldeles för kul att tar för mycket tid” som han uttryckte sig.
I dag var det fokus på sonen.
Trevligt folk, glada miner, lera på marken och adrenalin kippandes i den höga septemberluften.
Efter ett gäng skydd, bra kläder och en korv med bröd, var sonen redo att ge sig ut på banan. När det strax var hans tur, viskade han emot mig:
-Ja tjoj inte att ja vij…
Men vi fick honom på andra tankar.
En stund senare skrattade han högt och susade fram på den leriga banan.
Gasade alldeles lagom, svängde, parerade, körde med huvudet, klart det var kul!
Pappan var lika lycklig han.
I vår blir det en ny chans till prova på, strax innan säsongen kickar igång. Då kommer det även att finnas en stor hoj till sugna pappor, ja, kanske en och annan mamma med…
Vi såg faktiskt flera långa hår som ringlade ner på ryggen från hjälmar i dag.
Tuffa tjejer från 5 år och lite till. Heja!
Ella var nöjd och drog förstås blickarna till sig där hon satt på pappans axlar.
Fast minst var hon inte i dag.
Träffade en 5 dagars pojk och en sovandes prinsessa på 6 dagar.
När man ser så små alldeles nya knytt, förstår man hur otroligt liten Ella faktiskt var. Eller egentligen så förstår jag nog inte det…

I dag har Ella stått på sina två små starka, envisa ben, mest hela dagen. Hon tog sig nästan upp i storebrors säng i morse. Den är för övrigt jättekul att gå utmed, fram och tillbaka. Precis lagom Ella-höjd.
Hon reser sig gärna upp mot alla ”bra i höjd”- saker.
Nu får vi ge oss ut på loppisrunda och leta efter en generös legolåda med lock!

1987 föddes en liten flicka. Sedan nästan exakt två år senare en pojk. 1991 en flicka till. Mannen och barnens mamma var med blöjbarnen till fotografen. Vid samma tidpunkt i livet, mitt emellan krypa och gå. En bildserie sitter på väggen i vårt hus. Vi har givetvis lagt till vår son. Samma position. Fotografen hade kvar bakgrundsfonden i sina gömmor. Minns att han skrattade och tyckte idén var självklar och kul.
I dag var det Ellas tur.
Pojken fick kamma till sig och ta på en skjorta. Ella en klänning. Båda barnen blå/vit-randiga. Pappan skäggig och mamman osminkad. Den nakna sanningen!
Det gick bra. Per-Arne är ett proffs. Undrar just hur många barn han fotat genom åren?
När vi kom hem tog vi fram sonens album, då han är i fokus hos fotografen. Då ser man verkligen hur lika barnen är varandra.
-Vad jiten pappa e! utbrister sonen.
Ja, yngre och lite slätare. Även mamman…

Ella gnyr. Hon har feber. Den lilla kroppen är varm, ja nästan het. Det är mitt i natten och hon vaknar för femtioelfte gången. Tuttar en stund. Ledsen. Kommer inte till ro. Sträcker ut en arm i mörkret. Letar. Jag tar hennes hand. Hon sträcker ut den andra, hittar pappans kind. Tar tag. Stilla så en stund.

Tänk så viktigt det är med närhet. Trygghet!
Klart vi skall vara nära. Helst alltid. Pojken vill fortfarande att vi somnar in tillsammans. Han har jättesvårt att komma till ro själv.
Jag stryker hans panna. Hör hur han andas tyngre och lugnare. Somnar trygg.

Ella får till slut en Alvedon. Hon somnar nästan direkt. Det kan vara tänderna. Eller kanske bara en alldeles vanlig höstförkylning.
Det blir raggsockor och mössa i vagnen. Storebror skall till rara dagiset. I dag är det utflykt ner till sjön med korvgrillning. Dessutom går Lyckebojoggen av stapeln där, just i dag. Förra året vann han, trots att fröken sa att ingen vann, alla kom lika!

Går ner en sväng med lilla familjen på stan. Det är lördag. Brandstationen har öppet hus. Värt en glutt.
Mannen har varit deltidsbrandman och tycker det är kul med lite tugg där.
Kön till en provtur med stegbilen är lååång. Jag säger åt sonen att vi måste ställa oss där på en gång, annars blir det aldrig vår tur. Han säger att han inte vill.
Jag blir fundersam förstås.
Frågar igen en stund senare. Men nej, han vill inte.
-Ja bij jädd då, säger han till slut.
Åååh, min vilda orädda ängel. Är du stor och klok nu?!
Skönt.
Vi provsitter några olika brandbilar. Pappan mässar om teknik och att mamman inte säger helt rätt…
Missar godisregnet.

Avslutar med en fika på Sultans.
Man blir arg när tre fika nästan kostar lika mycket som tre dagens.
Efter fikat styr vi stegen hemåt.
Det blir två stopp på vägen.
Pappan vill ha en lördagspåse, en lila.
Sonen får en vit med nya tuschpennor i från leksaksaffären.
Mamman har redan för många påsar hemma.
Vi möter en annan mamma med dotter utanför leksaksaffären.
Även hon med en vit påse i näven.
-Blev det dyrt, ler hon och pekar på påsen.
Hon har Lego i sin. Dyrt förstås, men vi enas direkt om att Lego är nyttigt och bra.

Ja, tänk.
Först var det lördagspåse när vi var barn. Sedan blev det partypåse med något starkt och hyfsat billigt i ungdomen. Nu är det en påse från leksaksaffären som gäller på lördagen. De ännu äldre festar till med en från apoteket.
Livets cykler. Lika för alla. Hur gärna vi än stretar emot.
Men det finns en påse som jag hoppas att jag slipper bära- Ullaredsmonstret!

Fredagens vikt: 6.055 g. Till detta en längd på 62.5 cm.
Litet knytt 10 månader nu.
Sitter stadigt. Kryper, ja en bit. Sedan blir det jobbigt för armarna.
Pratar mycket. Skrattar mest, helst och rakt ut från hjärtat åt storebror.
Står i soffan.

Rara BVC-tjejen tycker att Ella är duktig.
-Visst är hon liten, men hon kan så mycket.

Ella ligger en stund på BVC:s skötbord. Jag hinner nästan klä av henne innan vägning, då vänder hon sig om och ställer sig på knä mot vågen. Vill mer. Lite högre. Det hänger ju en kul grej i taket. Och på hyllan alldeles ovanför sitter några knasiga, färgstarka figurer.
Hon är en väldigt duktig, envis, nyfiken och framåt tjej.
Vilken tur. Varför ligga på latsida n? En hel värld finns där ute och bara väntar på att bli smakad på!

I dag kom två starka män och hämtade Skivställets gamla köpmandisk. Kommunens överskott fick den av mig. Den har stått och väntat i flera på att något kul ska hända igen.
Beslutade mig i dag för att låta den leva vidare.
Men så trevligt som det var där på Köpmangatan 14 blir det förstås aldrig igen… )
Eller kanske!
Hoppas att någon annan 20-åring med stora drömmar köper den för en spottstyver och gör något riktigt bra.

Lycka till och tack för 14 fantastiska år tillsammans. Jäklars va’ kul vi hade!

I dag skjutsade morfar sonen till dagiset. Jag skulle med Ella Bella Bus tidigt till BVC.
-Ja vij va hos mojmoj och mojfaj etej dagis, sa han när morfar kom. Så klart han fick.
Det blev utflykt med fikakorg till Ericsbergs slott. Där finns en spännande labyrint i trädgården. Jag minns den från barndomen. Lite läskigt var det allt att gå därinne bland all grönska. Jag var liten, klen och rädd. Tur att då ha med sig en alldeles för snäll storebror.
Jag tror vi hade ficklampor med oss.
Efter utflykten blev det film hos mormor och morfar.
Tänk vad härligt att få bli bortskämd en stund. Storebröder och storasystrar behöver det ibland. Det kan vara jobbigt att vara klok och duktig hela tiden.

Ella skötte sig utmärkt på föräldrakursen hos rara BVC. I dag var där en tant från civilförsvaret och pratade om olycksfall. Bebisarna satt på en stor filt på golvet, käkade leksaker och pratade med höga stämmor i mun på varandra.  Ella är minst men ändå störst.
Hade tänkt väga och mäta i dag, men civilförsvarstanten pratade så mycket och länge att litet knytt somnade vid tutten.

Ella vaknade till alldeles nyss. Jätteledsen och nästan otröstlig mitt i natten. Tutten brukar lugna. Ammar henne fortfarande flera gånger varje natt. Men nu ville hon absolut inte. Det verkar som hon har ont någonstans. Det är nog tänder på väg.
Hon var lika otröstlig i går kväll.
Efter en lång stund med sång mot litet öra lugnade hon sig och blev tung mot min axel.
Nu sover hon så trygg, nära sin snarkande pappa.