I dag har Ella varit några timmar på eftermiddagen hos mormor och morfar.
När hon föddes så deklarerades det att ”vi är för gamla för att ta hand om Ella”.
Men det gick ju alldeles utmärkt. Ella var kaxig i morfars fåtölj när jag klev in i mitt barndomshem på norra sidan av sta’n.
-Hon gillar den här, skrattade morfar. Hon vill stå här hela tiden.
När hon får höra min röst i hallen, vänder hon sig mot mig och ser mallig ut.
Stolt över bus och färdighet.
Sonen har också fått hängt här. Kanske inte just i fåtöljen denna dag…
Nu trivs alltså båda och njuter av mormor och morfar.
När vi ska gå hem, så följer mormor med ner i trappen.
-Nu är jag trött, suckar hon. Du får se själv den dagen du är 73, skrattar hon.
Ibland förstår jag kanske inte just det där med siffrorna. Det är nog så med föräldrar och barn. Föräldrar är ju just föräldrar. Klart dem alltid ska finnas där, vara som vanligt. Fast ibland ser jag alla åren. De kommer smygande och sätter spår lite här och var.
Fast 73 är väl inget. Såg på Tv:n nyss om en pigg dam som fyllde 110! Dit är det faktiskt 37 år kvar!
Stort tack för att jag fick 2 fria händer och en något så när fokuserad hjärna på barnklädesloppan.
De barnen som var med och trängdes och köade med sina mammor hade faktiskt inte så kul. Förlåt, en pappa såg jag…
Kvällen avrundades i vårt kök med stora syskon på besök och en som vanligt skitgod trerätters: Toast skagen, pasta med ratatoille och örtstekt kyckling och gitarr med sång till dessert.
Tack och kram!
Lämna ett svar