Ella gnyr. Hon har feber. Den lilla kroppen är varm, ja nästan het. Det är mitt i natten och hon vaknar för femtioelfte gången. Tuttar en stund. Ledsen. Kommer inte till ro. Sträcker ut en arm i mörkret. Letar. Jag tar hennes hand. Hon sträcker ut den andra, hittar pappans kind. Tar tag. Stilla så en stund.
Tänk så viktigt det är med närhet. Trygghet!
Klart vi skall vara nära. Helst alltid. Pojken vill fortfarande att vi somnar in tillsammans. Han har jättesvårt att komma till ro själv.
Jag stryker hans panna. Hör hur han andas tyngre och lugnare. Somnar trygg.
Ella får till slut en Alvedon. Hon somnar nästan direkt. Det kan vara tänderna. Eller kanske bara en alldeles vanlig höstförkylning.
Det blir raggsockor och mössa i vagnen. Storebror skall till rara dagiset. I dag är det utflykt ner till sjön med korvgrillning. Dessutom går Lyckebojoggen av stapeln där, just i dag. Förra året vann han, trots att fröken sa att ingen vann, alla kom lika!
Lämna ett svar