På väg hem från förskolan/skolan.
Vad ska man göra med alla vackra, spännande skatter som bara finns överallt och absolut måste ges bort som helt makalösa och fantastiska presenter till mamman.
Dessa samt ett gäng stenar och en drös pinnar/grenar av olika sort och storlek har mellanlandat på balkongen.
Ett stilleben helt enkelt! ; )
Tänk att solen orkade tränga sig fram i torsdags mellan många tunga moln på oktoberhimlen. Tiden stannade upp och ett lyckorus spred sig likt champagne-pirr i hela kroppen.
Vad gör man inte för att en liten myra på dryga fyra ska äta NÅGOT under en pågående förkylning…
...Men att äta en sockerbulle utan att bli sockrig precis överallt går faktiskt inte.
Till detta Sultans egna Smoothie. Det kan vara förpackningen och färgen som lockar…
…Och en tur på galen prinsesshäst.
I eftermiddags var jag och Ella riktigt husliga. Det är alltid när man har som mest att göra som det även lyckas klämmas in ännu lite fler ”to does”…
Efter tvätthäng, plocka-upp-äpplen-i trädgården, mellis/morgontidningsläsning vid kl. 16.00, sopsortering/disk, vattna blommor-rundan… så kände jag plötsligt stor omsorg och det vore väl ändå dags att plantera om den stackars blomma i sovrumsfönstet som för några dagar sedan åkte i golvet av den nedrans bråkiga loppisfyndade rullgardinen. Ja, den som vi bråkats med i flera år nu… Den som så tjurigt aldrig vill rulla upp sig med en sådan där tjusig snärt. Den som alltid fastnar halvvägs i fönstret och varken släpper in morgonsol eller bjuder in till en ny, frisk, kraftfull dag full av liv. Och när den är på sitt allra sämsta humör, så släpper den all sin kraft, (ja även om den är rätt så tanig och vek…) och rullar ut sig i sin fulla längd och ramlar med ett stort suck nästan hela vägen ner till golvet.
Ja, just en sådan dag, en med suck, drog rullgardinen med sig en stor krukväxt ner i golvet (som katten konstigt nog inte valt att tugga sönder…)
Bladen har blängt slokörat på mig sista tiden och jag har skämts.
Så i dag släpade vi ut både den och ett par andra gröna vänner som hade för ”trånga skor”. Ella öste jord ur den stora påsen med sin lila plastspade från sandlådan. Hon plattade till och fyllde mer i krukan. Runt om, i alla hål och skrymslen. Hon har sådan blick för saker som ska göras, fast det är debut, som om hon gjort sakerna förut. Händig och klok och med sådan energi och iver.
Sedan duschade vi av blommorna också av bara farten.
På vägen in stoppade vi på oss några av trädgårdens äpplen.
-Nu bakar vi en äppelkaka, va’?
-Jaaa, svarade Ella. Med sås till!
Just som vi satt igång ägg och sockervispet med elvispen knackade det på dörrposten. Där stod ytterligare en blond prinsessa, sötare än strösockret i vår skål.
Bakar ni? Blir de bullar, frågade Annie.
-Kom in! Nej, vi gör en bara en enkel sockerkaka med trädgårdsäpplen. Dem är så mycket godare och stoltare än köpefrukt.
Sedan tog de blonda tu över baket. Ja, som om de inte gjort just något annat. Härdiga och kloka och bedårande söta.
Mycket kanel, socker och massor med skratt.
Hej vardag, hej oktoberonsdag! Du är rätt skön!
…och god!
Kulturkväll i Katrineholm denna 1:a krispiga oktober.
Biblioteket bjussar på snittar, druvor, bubbel och ett lagom stort varierande program. Lokalerna är nedsläckta och bibliotekarierna uppklädda.
Jag har mest kommit för Bob Hansson. Ja, och så Kristian Kjellvander och dansen försås.
Mamma ville också följa med på en Kul-tur!
Vi sätter oss med bubblorna vid ett bord lite snett framför scenen. Kvällens konferencier
välkomnar i frack och hög hatt, till detta: röda läppar och slefjskor med klack. Hon är duktig på att prata. Jag sitter och funderar på om hon skrivit manuset själv, medan hon berättar att det i ryggen på fracken står Svensk Filmindustri, och kanske att Gösta Ekman haft denna i några filmer och att fracken dessutom luktar en del…
Kvällen spretar och stretar åt olika håll. Hampus Larsson, Katrineholmsson och i dag dansare vid Balettakademin imponerar stort. Han ÄR dans! En rörelse som startar med några ryckningar i handen och sedan sprider sig vidare så att kroppen måste följa med. Poetiskt med lite humor.
Kristian Kjellvander levererar sin spröda americana med karaktärsfull röst och lagom stökig gitarr. Vi får följa med på en resa. Det känns lite som att åka tåg. Man tittar ut genom fönstret och låter landskapet flimra förbi. Ibland ser man sin egen spegelbild i rutan.
Kvällen avslutas med Bob Hansson. Han kliver in på scenen med sitt toviga, rödfärgade hår, oranga strumpor i knallröda mockakängor och kostym. Runt halsen ett pärlhalsband, säkert gjort av samma barn som gett honom blåmärket under ögat..(en historia han berättar under kvällen).
Att närvara vid ett Bob Hanssson-framträdande är som att åka Bergochdalbana. Vi skrattar, fäller en och annan tår, blir ordentligt omskakade av vardagliga, igenkännande känslor. Skäms lite emellanåt. För vi är ju rätt lika, under ytan…
Tack Bob, du ägde denna krispiga 1:a oktober kväll!
Gatlamporna längs Vasavägen, alldeles vid Södra skolan har fått nya kläder. Jag älskar streetart. Den värmer så gott i hjärtat…ja, man blir rusig och glad i hela kroppen. Mer sådant, tack!
Klätterkungen!
Medans storebror och pappa åker Wildfire i Kolmårdens djurpark, fångar Ella och Annie det allra vackraste av höstkännigar.
Mamman och en mamman sitter och njuter av fortfarande varm sol, blå himmel och en kall öl på en bänk vid foten av den galna berg-och-dal-banan… (stavning?)
Famors hus i Bamses värld. Här åkte Ella och hönsmamman godiståget. En alldeles lagom farlig bergochdalbana.
En ledig lördag. Pappan är med andra TV-kändisar från Grillmästarna på en helghappening. Mamman funderar på hur helgen skall fördrivas… Det är ju galet fint väder, trots slutet av september. Man vill helt enkelt bara var ute så mycket det går. Chansar på att dagens Öppet Hus på brandstationen skall vara lite ok och kul för en 9-åring och en myra på snart 5… Det funkade faktiskt. Båda barnen fick släcka en riktig eld med en vattenbrandspruta. Som belöning för iden hjältemodiga insatsen blev det varsin plastbrandhjälm.
Fika fanns att köpa inne i garaget. Det smakade på fyrhjulingen ute i solen med bara tokblå himmel.
Sedan drog vi vidare med skateboard och liten cykel till sjukhuslekparken. Den funkar faktiskt fortfarande med 9-åringen.
Middagen blev sedan på mammans vis. Jag vet ärligt talat inte när jag stod vid spisen senast… ?! Men varför konkurrera med en grillmästare!?
Kyckling, ris och currysås smakade denna lördag. Norton slevade i sig sin första portion på nolltid, och önskade sedan mer. Liten Ella tyckte också att mammans middag var värd att äta upp.
Efter middagen drog vi igång ett bullbak. Jag hoppas att hela gatan kände doften av duktig mamma blandad med socker, smör och kanel i veckade formar…
Tack för en härlig lördag, ungar! Tack för att ni finns, sagoprins och bångstyrig prinsessa.
Cyklar hem från dagiset.
-Mamma, på den här skolan ska jag gå när jag blir stor (Södra skolan).Här i det här hoset äter vi mat. Det är matsalen.
-Ja, det är de stora barnens skola. Du får vänta tills du är 13 år, ett år äldre än Molly, hon är 12 år nu.
-Då är jag större än Molly…
En annan dag sa den lilla myran på fyra;
-Mamma, när jag blir stor ska jag bo uppe på vinden, och med min bebis! Och du ska bo här också.
-Men när du blir stor flicka, vill du nog bo i en egen lägenhet, precis som de stora barnen. Du vet ju att Oskar bor själv. Julia bor med Johan och katten och Klara har en lägenhet med Limpan i Oslo. Det är så roligt att göra i ordning ett eget kryp in. Det kommer du också att tycka.
-Men jag vill bo här med dig..
Det är så skönt med barn och deras tidsperspektiv. Här och nu, det är bara så.
Jag njuter och följer med i de snabba svängarna. Rätt som det är faller vi alla in i stela, raka led och anpassar farten.
Kära lilla krumelur, låt dem aldrig bliva stur…
Tack Astrid, tack Ella, tack Norton! Och tack Julia, Oskar och Klara.
Fy vad trist att bliva stur. Ni visar att det inte behöver vara så. Tack för makalöst omtumlande år. Vi fortsätter väl på slingriga vägar ut i ovisshetens marker?!
Cyklar hem i septemberkväll. Det räcker gott med bara koftan över gåbortstassen! Kjolen fladdrar över ännu lite bruna bara sommarben. Framför mig två pojkar. En stor fast ändå liten. Tog mammans extracykel ikväll…Med nedskruvad sadel i botten blev minicykeln perfa. 9 år nu!
Och den andre, den äldre, som jag mötte lite närmare så där på tu man hand för 18 år sedan…
Tiden. Den dyrbara, generösa. Vi lånar av den. Ibland utan respekt. Tar den för given.
Häromdagen utbrast en sjuåring i huset framför ett TV-program;
-Nej, nu har jag slösat tid på något onödigt. Kom så fortsätter vi leka istället!
Tänk så kloka barn är!
…Och jag vill också fortsätta leka. Nu! Låna lite tid. Göra något bra av den. Slösa med respekt, glädje och lust!
September. Tveksamhetens tid. Vardagen kommer in i semesterlunken. Föreningsliv, skola, jobb. Mörkare kvällar. Sommarvarm sol. Kortbyxor med varmtröjan i ryggsäcken. Middagen ute eller inne?
Ikväll tog vi förrätten ute. Solens sista strålar värmde uteplatsen hos Kullmans. Bubbel gör sig så bra mot blå himmel och jag åt min första Waldorfsallad.
Så körde den varma vännen rakt in i hustaket på andra sidan gatan. När vi satt här i början av juni, snuddade den bara taknocken…
Tusen tack vänner för ännu en mycket god kväll. Vi är bra på att njuta tid tillsammans tycker jag. Alltid med stil och god smak och framförallt med så mycket glädje och kärlek.
I morgon tar jag skogsvägen till jobbet. Stigen som slingrar sig genom grymt vacker och varierad natur. Den fortsätter sedan på andra sidan sjön. Kanske att jag gör den sällskap någon dag och ser vart den leder.