Kulturkväll i Katrineholm denna 1:a krispiga oktober.
Biblioteket bjussar på snittar, druvor, bubbel och ett lagom stort varierande program. Lokalerna är nedsläckta och bibliotekarierna uppklädda.
Jag har mest kommit för Bob Hansson. Ja, och så Kristian Kjellvander och dansen försås.
Mamma ville också följa med på en Kul-tur!
Vi sätter oss med bubblorna vid ett bord lite snett framför scenen. Kvällens konferencier
välkomnar i frack och hög hatt, till detta: röda läppar och slefjskor med klack. Hon är duktig på att prata. Jag sitter och funderar på om hon skrivit manuset själv, medan hon berättar att det i ryggen på fracken står Svensk Filmindustri, och kanske att Gösta Ekman haft denna i några filmer och att fracken dessutom luktar en del…
Kvällen spretar och stretar åt olika håll. Hampus Larsson, Katrineholmsson och i dag dansare vid Balettakademin imponerar stort. Han ÄR dans! En rörelse som startar med några ryckningar i handen och sedan sprider sig vidare så att kroppen måste följa med. Poetiskt med lite humor.
Kristian Kjellvander levererar sin spröda americana med karaktärsfull röst och lagom stökig gitarr. Vi får följa med på en resa. Det känns lite som att åka tåg. Man tittar ut genom fönstret och låter landskapet flimra förbi. Ibland ser man sin egen spegelbild i rutan.
Kvällen avslutas med Bob Hansson. Han kliver in på scenen med sitt toviga, rödfärgade hår, oranga strumpor i knallröda mockakängor och kostym. Runt halsen ett pärlhalsband, säkert gjort av samma barn som gett honom blåmärket under ögat..(en historia han berättar under kvällen).
Att närvara vid ett Bob Hanssson-framträdande är som att åka Bergochdalbana. Vi skrattar, fäller en och annan tår, blir ordentligt omskakade av vardagliga, igenkännande känslor. Skäms lite emellanåt. För vi är ju rätt lika, under ytan…
Tack Bob, du ägde denna krispiga 1:a oktober kväll!
Lämna ett svar