Cyklar hem från dagiset.
-Mamma, på den här skolan ska jag gå när jag blir stor (Södra skolan).Här i det här hoset äter vi mat. Det är matsalen.
-Ja, det är de stora barnens skola. Du får vänta tills du är 13 år, ett år äldre än Molly, hon är 12 år nu.
-Då är jag större än Molly…
En annan dag sa den lilla myran på fyra;
-Mamma, när jag blir stor ska jag bo uppe på vinden, och med min bebis! Och du ska bo här också.
-Men när du blir stor flicka, vill du nog bo i en egen lägenhet, precis som de stora barnen. Du vet ju att Oskar bor själv. Julia bor med Johan och katten och Klara har en lägenhet med Limpan i Oslo. Det är så roligt att göra i ordning ett eget kryp in. Det kommer du också att tycka.
-Men jag vill bo här med dig..
Det är så skönt med barn och deras tidsperspektiv. Här och nu, det är bara så.
Jag njuter och följer med i de snabba svängarna. Rätt som det är faller vi alla in i stela, raka led och anpassar farten.
Kära lilla krumelur, låt dem aldrig bliva stur…
Tack Astrid, tack Ella, tack Norton! Och tack Julia, Oskar och Klara.
Fy vad trist att bliva stur. Ni visar att det inte behöver vara så. Tack för makalöst omtumlande år. Vi fortsätter väl på slingriga vägar ut i ovisshetens marker?!
Lämna ett svar