År: 2015

-Här bara, å så vroom, vroom! Så får jag visa Sophie hur man åker motocykel.

Med tungan rätt i mun så kommer du garanterat att greja det, Ella! Vilja är 99% sedan har du det garanterat  i blodet. Snacka om arv OCH miljö…

Den andra pappan i huset.
Strax efter kl. 16.00 i fredags, när jag hade lämnat jobbet bakom mig, hämtat unge på skola, unge på dagis och handlat däremellan, plingade det till i mobilen. Det var hyresgästen som undrade om vi ville vara med och grilla.
Gisses! Tänk vad fantastisk ungdomen är i dag.
Så jag sparkade av mig skorna, satte mig i gräset och fick raskt därefter ett glas Rose´ i jobbarnäven. Tror det var första gången på hela veckan som jag satt ner, borträknat skithusbesöken…
Kvällen blev förstås mycket god, glad, spontan, generös och lyckad.
När mannen är borta dansar hyresgästen på grillen, som pojken på bilden själv uttryckte det.
Repris tack!

Medan hyresgästen grillar…

Tur att flickorna under oss har en stor målarlåda!
Det blev debut för Ella i kväll med nagellack.
-En av varje, som Sophie, var svaret på frågan om hur manikyren skulle vara.
Ja, allt klär en skönhet…

 

 

-Här, mamma. Till dig!

Maskrosor är väl en alldeles fantastisk, vacker och underbar blomma. Särskilt hårt hållen i mjuk, varm barnahand.
-Tack älskade Ella. Vad fina och glada ni är tillsammans!
-Kom vind och rör mina segel!
En del av kvällens storband. På golvet nedanför spelar en drake trumma med sin svans, en enhörning knäpper på akustisk gitarr. Vid sidan om; en trestämmig kör bestående av varierad etnisk bakgrund.
När Norton får sina idéer är det storslaget, genomtänk och med en stor dos humor! Snart 8 år, en härlig, uppfriskande ålder.

Det blev Entrecote på grillen ikväll. Då krävs det ett glas vin till. Dricker detta med ett leende på läpparna… fick nämligen visa leg. på bolaget i dag för att få köpa min låda. Tänk att de inte såg småbarnsmammarynkorna runt mina ögon…

Tills döden skiljer oss åt.

Vår vilda, vackra makalösa Orkidé. De är ju vackrast där de står… men en liten bukett på vårkanten får man tjuva.
Nu doftar det krispigt vårpirr i hela huset.

 

 

 

 

Nu så här på fredagskvällen, när barnen sover som vackrast på sina kuddar, mannen somnat som tröttast i gungstolen, huset är tyst och mamman fortfarande uppe i varv efter en spännande arbetsvecka, kommer funderingarna, tankarna, minnena, och historierna väcks åter till liv.
Vilken fantastisk vecka det varit!
Jag har arbetat åt en tjej som haft semester.
Nya adresser, hus, lägenheter, ansikten och historier.
Ett 25-tal toaletter har borstats, oändligt många köksluckor torkats, äkta och andra mattor dammsugits och vädrats, några vändor till affärer för matinköp, flera koppar kaffe med hembakt har njutits, men framför allt; massor med samtal om livet, döden, arbetsplatser, resor, barn, barnbarn och nästan alltid barnbarnsbarn.
Skratt har blandats med tårar i skurhinken. dammråttor har dansat förbi och tagit en svängom på parketten.

Jag har träffat på som mycket klokhet under denna vecka och känner mig rik och nästan lite pånyttfödd.

Vi borde nog alla vara mer tacksamma för att vi får låna en liten tid här på jorden. Vad vi sedan gör av den, ja, det är ju helt upp till oss själva. Helt klart skulle vi visa mer tacksamhet för den tiden och vara schysstare mot varandra.
Och för att citera en av veckans gubbar: Jag skiter i vad barnen gör, bara de är lyckliga och lever ett bra, fantastiskt liv! (jag hade då just berömt honom för att hans barn hade lyckats med så fina jobb; psykolog och forskare…)

Hej livet, i morgon är en ny dag. Jag kommer att göra något stort av den, fast kanske i det lilla!

 

 

Läser gonattsaga för Ella. En ny favoritfigur som heter Lilla Lena. I denna bok är hon frisör.
Jag frågar om hon vet vad en frisör gör;
-Grejar med håret, svarar hon direkt och alldeles självklart.
Tänk vad mycket 3-åringar vet…

Rätt som det är börjar hon räkna.
Från ett till tio medan hon samtidigt pekar på bilderna.
En av sidorna i boken är nämligen översållad med kammar och borstar.
Hur kunde hon plötsligt det?! Det var ju alldeles nyss det lät: ett, tå, sex, åtta, hundra…
Jag kollar igen. Vi räknar nu fingrarna på våra händer. Jodå, det blev rätt nu med.

Det är även lustigt hur boken är så träffande. Lilla Lenas kompis heter Svenne. Han har ljust hår långt ner på ryggen. Det har aldrig blivit klippt. För han vill inte gå till frisören…
Men Lena ska ju inte klippa på riktigt. De leker ju bara frisör…
Att krypa ner i den sköna sängen med en bra saga och en ännu bättre unge är störstaste och bästaste stunden på hela dagen.
…och varje kväll lär hon mig något nytt!

 

 

 

 

 

 

 

 

I fredags hade mannen ledigt och mamman skulle jobba.
Smet ut när övriga familjen sov som bäst och tog en tidig morgonpromenad för att starta dagen. När jag kom tillbaka för att hämta jobbarväskan i hallen, möttes jag av en vacker tavla;
ett litet, nästan naket barn på en skinnfäll. Sovandes sin skönhetssömn.
Ella måste ha vaknat till och gått upp och letat efter mig.
Undrar vad det var som fick henne att lägga sig i hallen? Kanske hon förstod att där var bästa platsen för att inte missa när mamman kom tillbaka!?

Kul att baka muffins med mamman.
Och gott!!

Svårt att nå både upp och ner…
Men viljan och känslan är mycket god!

Konstpaus

Hos Nortons kompis Theo med familj får man banka och slå så mycket man bara orkar på huggkubben med riktig hammare och spik! Leia kollar så att Ella förstått och gör rätt.
Det gick som en dans! Ella hamrade rakt och säkert. På några slag satt ytterligare en spik som ett tidsdokument i den rejäla kubben. Bra gjort, tjejer!

Norton satt en ganska sen kväll vid köksbordet och pärlade. När han var klar kom han ut till mamman och pappan som njöt skymning på glasverandan.
-Mamma, kan du stryka pärlplattan?
-Nej, det är sent nu. Du måste sova. Jag har ingen lust att dra fram och skramla med strykbrädan nu. Ella sover. Vi tar det i morgon istället.
Pojken plockade genast fram de största, sorgsnaste ögon jag sett och vände om.
Det är inte ofta jag säger nej. Är alldeles för snäll. Just det där orden sen, strax, om en stund, lite senare en annan dag kanske o.s.v. är ju så tråkiga. Både att säga och att få höra…
När jag kom ut i köket strax efter, låg ovanstående lapp på bänken. Då var det inte så svårt att plocka fram strykbrädan…

 

 

 

 

 

 

Efter en vecka som innehållit diarréer, 40 graders feber, snor, hosta, gnäll, skratt, bus, soffhäng, moppning av golv, lite luft, lite sol, lite ute, mycket inne…och en meny bestående av endast O’boy, så tror jag att det vände lite ikväll.
-Mamma, jag vill ha en macka. Med bara smör!
Jag har väl aldrig brett en macka så fort i mitt liv förut…och heller aldrig med så mycket smör. Å tänk, ungen åt upp halva…!
Sedan vid go´natt-sagan tog hon några bett på mitt äpple.

En O´boy-diet inför Beach 2015 kanske inte är så dumt.  ; ) Det verkar ju som man orkar hålla igång sina vanliga sysslor lika bra ändå…

Älskade lilla ettermyra, vad du är stark! Tänk att något så litet alltid måste drabbas så stort. ; (

I morgon får du busa hos mormor och morfar hela dagen. Det blir ett skönt avbrott för oss alla…Miljöombyten är livsnödvändiga.

 

I morse vid frukostbordet plingade det till i min mobil. Ett sms.
-Vad var det? undrade sonen.
Theos mamma Malin, svarade jag. Hon undrade om du ville leka med Theo på torsdag.
Sedan skrev jag ner det hon egentligen ville på ett papper och sträckte över till Norton.
”En liten hemlis för Ella. Säg inget högt. Malin och Theo vill att du följer med till Busfabriken på torsdag”.

Han läste ganska så snabbt igenom mina rader tyst för sig själv. Sedan tittade han upp och log med hela ansiktet.
Tänk att pojken är så stor att han kan läsa. En helt ny värld öppnar sig. Busfabrikens dörrar är bara en fjärt i rymden!

Det var tårar i ögonen både på mamman och pojken.
Mammans bestod mest av stolthet. Pojkens av oro över något nytt. Något utan upptrampade spår. En osnitslad bana.
Jag hade så klart frågat flera gånger om han ville vara med på gymnastikklubbens årliga uppvisning. Och jodå, det ville han.
Även då ledaren, fantastiska Bruno frågat vilka som ville, hade han genast räckt upp sin hand.
Och nu satt vi här på golvet bakom den stora läktaren. Publiken sorlade i bakgrunden medan Bruno lugnt och metodiskt gick igenom programmet. Tårarna rann sakta nerför pojkens kinder. Mamman strök över det långa håret, till dagen uppsatt i svans. För så ska det vara på gymnastiken.
-Det här blir ju kalasbra, Norton sa Bruno och busade lite med den sköra pojken.
-Mamma sitter här och kollar hela tiden, sa jag.

Fast han var ledsen, gav han inte upp. De andra grabbarna i gruppen busade med varandra. Taggade att få vara med.
Jag klev åt sidan.
-Du vet var jag är Norton, sa jag. Lyssna på Bruno nu och häng med grabbarna. Det blir ju jättebra det här. Ses om en stund.

Jag gick på svaga ben och satte mig på läktaren. Ella och Jimmy hade hittat en bra plats långt ner, nära golvet. Överallt skuttade barn likt ett kosläpp.
När jag vände mig om för femtioelfte gången, såg jag hur Norton stod och pratade med en av grabbarna i sin grupp. Ja, faktiskt skrattade han till och gjorde något litet hopp på en mattrulle.

Nu började virveltrumman slå. Fanorna reste sig mot det höga taket och alla grupper tågade in framför oss förväntansfulla anhöriga. Ett varv runt på det gröna sporthallsgolvet. Pojken var en i gänget. Yngst i sin grupp. Nybörjaren. Ansiktet log och mamman grät.
Att det alltid ska vara så motigt i början. Oavsett om det är babysångstund, simskola, cykelträning utan stödhjul, skolstart, födelsedagsparty…
Många tuffa år och otaliga tårar men ändå, längst där inne, en lust till att vara med.

Det blev inte bara ett ljushopp från trampolinen i dag. Bruno gjorde ett tecken till Norton strax före det andra hoppet. Och visst klarade han volten!
Sedan sprang han snabbt tillbaka till ledet för en repris.
En gång är ingen gång, två gånger är en vana.

På väg hem från uppvisningen var pojken stolt och rusig. Nöjd att det gått så bra, och säkert även för att han inte ballat ur.

Älskade, sköra lilla vän. Ännu ett kapitel i boken är avklarat. Klart det gick bra! Som vanligt. För du är ju så fantastiskt bra, Norton!

Så blev det en brasa ändå.
Tack rara, fina och hjärtliga familjen vid Sandvik Zoo för att vi fick komma ut till er och bli lite lätt rökta.
Visst var det kallt, visst kom det några droppar regn, visst fick vi sitta inne och äta det goda grillade. Visst, det var ju Valborg i sitt rätta jag…!
Brasan lockade oss åter ut igen i den mörka sista april-natten.
Här stod vi, lite trötta småbarnsföräldrar och stirrade in i elden. Tankarna vandrar och det hela blir lite meditativt. Det är något visst och magiskt med eld.
-Gå lite närmare, mamma sa Ella.

 

Vaknade i morse 07.30 av att solen letade sig genom den på loppis fyndade rullgardinen.
-Det finns ju en anledning till att den hamnat där, grymtar mannen de gånger den får eget liv och tokrullar upp sig själv i 180…!
-Ja, men en tjuga är den ju helt klart värd de dagar då den är medgörlig, försöker jag.

Jag tassade upp och drog på mig gårdagens kläder. En snabb vända med tandborsten och så ut.
Morgonpromenad. Nästan helt allena i Allén. Här tänker man som allra bäst. Hjärnan och dagen är nya igen. Tankar kommer, passerar och kanske lämnar ett avtryck.

Hemma igen. Familjen sover fortfarande. Börjar plocka med gårdagens disk. Middagen då blev sen och god, och stämningen alldeles för bra för att avbrytas med slabb.

Efter en stund gläntas det i köksdörren. Där står en blond rufsig sötbit och gnor sig i ögonen.
Jag drar av kranen och sätter mig på huk. Får en sängvarm kram av de mjukaste armarna jag vet. Njuter stunden och den är värd mer än alla miljoners guldpengar i hela världen.

-No går ja och tittar om Norton är vaken, säger den lilla och tassar på sammetsfötter vidare ut i hallen.

Morgonstund har verkligen guld i mun.

När disken är klar tar jag trasan med in till tv-rummet. Glasbordet får ny dag och gårdagens fest putsas väck.
Så känner jag två lite längre armar runt min midja. Det är sonen som också behöver lite morgonmys.
Välkommen lördag. I dag ska vi ha en rackarns bra och skön dag.