År: 2015

Äntligen är Klara ”hemma” igen. Om så bara för några dagar. Med massor av tid, kärlek, bus och mys.
Hon började med att ta med älskade lillebror till leksaksaffären…!
Där fick han välja något ur Legohyllan. Vilken lycka! Det blev en Mindcraft-byggsats. Det spel som går hetast på paddan och i X-boxen sedan en tid tillbaka. Jag gillar det! Kreativitet och fantasi som går hand i hand. Passar Norton alldeles perfekt. Bygget blev så klart färdigt i ett nafs. Nu står det bredvid sängen där en klok, liten, stor pojke sover.

Ella fick också lego. Ett slott med prinsesstema. ”Rosa lego”… Norton och jag brukar himla med ögonen åt det temat, men Ella gillar det! Och faktiskt var det Norton som valde ut det i affären till liten syster. Han har stenkoll.
Så fick hon även en ”frisyr-docka”. Ett huvud att öva på tills det egna håret växt ut en bit… Det ostyriga står som en rufsig sky runt litet huvud. Om man anstränger sig riktigt ordentligt, kan det bli en mycket tunn tofs där bak med sjutton varv av minsta hårsnoddsmodellen.
På tv:n går en dokumentär av Rolling Stones. Den stora, lilla dottern och pappan har den som bakgrundssorl till pratet, skrattet och det kära, äntliga återseendet.
Ååh, vad lycklig han är nu, fembarnspappan!

 

Övning ger färdighet! …och det finns inga genvägar.
-Rock n’ roll! strålar Ella från morgonsoffan.

 

Ella har en två ärtor hög kyckling i gult glas som hon tar med på olika sorters äventyr. I jackor, byxfickor, ryggsäckar, påsar, ja det som för stunden känns rätt och viktigt.
Och om den lilla gynnaren inte dyker upp en två minuter innan dagislämning, så utbryter en 3-.årings hela känsloregister. Det är bara att börja leta och tänka i 200….
Att hitta på nån fånig bortförklaring eller rent av ljuga, är inte att tänka på. Ella är smartare än så. Eller, ja, envisare…

Nu har den gula faktiskt varit borta på riktigt i några dagar. Jag har besökt stadens nu rätt många loppisar i jakt på en likvärdig och godkänd ersättare, men utan resultat.
Dessa små glasdjur verkar stå kvar i gömmorna hos den äldre generationen. Oj, vad trist de måtte ha i något dammigt vitrinskåp!
Jag nämnde i förbifarten för personalen på dagiset i dag om tragedin. Tänkte att om de hittade den gula bland legot eller i sandlådan, så låt den få flyga hem igen.

-Har du tittat i jeansfickan? I det där paret med prickiga rosetter på backfickorna, ropar rara Fia inifrån toaletten.
Det är liksom kvittot på att man valt rätt dagis. Där barnantalet är litet och personaltätheten hög. Där man är med, är nyfiken och engagerad i livets stora och små viktigheter.

När vi kom hem rotade jag fram jeansen ur tvättkorgen, bad en stilla bön och fick ner några fingrar i den mycket lilla framfickan. Och visst, där låg den lilla gula älsklingen och bara väntade på att få hänga med på fler storsinta äventyr.
Död åt vitrinskåpen!
…och tack fantastiska Lyckebo för att ni är så jäkla bra.

 

 

Med god och stor aptit på ”samma som hon”…
Grannflickan hann först i dag. Knacka på dörren, alltså…
Det första Ella säger när vi kommer in på vår gård efter dagis är: jag kollar om Sofie är hemma!

I dag delade de på Ellas stol i köket och slevade med stor aptit in mammans spaghetti och köttfärssås.
-Den var god, flikade storebror in.
Hoppsan, vad var det som hände? Antagligen gör mamman något mesigare och barnsligare mat än pappan…

Konstkoncentration.

Tänk att det alltid är så kul att rita. Oavsett ålder.
Norton flydde i dag ut till mamman i köket, när flickorna ”tog över” hans rum.
Ja, det är inte lätt att skapa stort med smått runt benen…

Tänk, att har man väl fått smak på hemgjorda hamburgerbröd tar det emot stort att köpa.
Egentligen skulle man ju baka allt bröd själv, det är ju så underbart med hembakt. Dessutom den sköna känslan med ”rent mjöl i påsen”…
Norton var med på sluttampen.
-Ååh, får jag! Jag gillar att hålla på med deg.

Och tänk, de två finaste bröden var de som den kloka, vackra pojken rullat.
Klart vi ska baka mer när det blir så bra!
Och med så fina, flinka händer i degen, kan jag lätt göra det till en vana.

 

 

 

 

 

 

 

Påsken passerade med stora, raska kliv. Lite skönt och totalt omtumlande. Fyra röda dagar men ändå fullklottrade…Tvära kast och samtalsämnen över olika typer av matbord, men alltid med mungiporna uppåt.
När sedan själva påsklovet sparkade igång var Norton till Komtek två dagar med Theo. Ena dagen tillverkades ovanstående ”ficklampa”. Löda, såga, koppla. Och tänk att den lyser så fint!
På rara dagiset knåpade barnen till de allra sötaste kaninkrukorna av kasserade mjölkkartonger.

På påskdagen bjöds det på god buffé hos Jimmys syster i Kjesäter. I växthuset blommade Persiskoträdet. Annelie berättade att det förra året gett frukt, bokstavligt! EN persika på det nysatta trädet, men vilken persika!
Ett fotografi skvallrar om en frukt stor som en melon. Det verkar lovande. Undrar vad hon gödslar med, den där Annelie… Tänk att de där syskonen måste vara så förbaskat  bra på allt de tar sig för, och med där flinet i mungipan; hur svårt kan det va´

Vacker morgonvy vid Djulö, när resten av världen sov.

Minns ni hur skönt det var att gunga som barn. Och hur länge men kunde gunga. Fram och tillbaka in och ut ur oändligheten. Hur hög fart vågade man egentligen ha, och ändå kunna hoppa av…
Ella har inte knäckt koden till att själv kunna ge fart, men grannflickan Sofie vet hur man gör!
De två flickorna här i vårt hus gnabbas emellanåt som syskon. Tur att det är så nära till skrattet ändå!

Tillbaka på jobbet.
Ibland gör det inget att tofflorna hasar långsamt till dörren.
Eller att man som vikarie inte känns igen genom titthålet.
Rast kallas det visst…

-Var det verkligen i dag det var städ? Och så här dags? Vilken månad är vi i nu? och datumet var, sa du?
-Tänk, ja hade gått och lagt mig på sängen igen. Det var därför det dröjde…

 

 

 

Så kom de då.
Så mycket barndom i dessa solar. Minns hur jag ivrigt plockade alla jag kunde hitta i dikeskanten bakom Västra skolan som barn. Sedan sprang jag hem till mamma och hon satte dem i en liten röd äggkopp av plast. (70-tal…)

I dag lät jag dem sitta kvar. Fast det högg till i plocknerven direkt när jag såg Tussarna. Men de är ju faktiskt vackrast där de står.
En dag kanske jag också får uppleva en liten varm, slokig bukett, plockad med mycket kärlek.

 

När jag kom till dagis för att hämta mitt lilla gryn sprang hon ivrigt runt med en nyckel. Det verkade som hon hade mycket att stå i.
Just nycklar och barn brukar vara en dålig kombination. Minns hur Norton så ordentligt la min stora nyckelknippa i hemmets paraplyställ. Oj, vad jag letade länge efter den. Både hemma och ute på alla vardagliga, tänkbara ställen.
Varje Djulörunda gick jag och stirrade i dikeskanterna.
Och det är ju inte varje dag det regnar heller…
Tror den ramlade ur vid någon storstädning ett par år senare. Då drog mina föräldrar en lättnadens suck, då det på knippan även förstås! satt nycklar till deras hem och garage.
Det var mycket skönt att återigen ha en egen nyckel till sitt hus! (Vi bytte aldrig låset…)

Tillbaka till dagiset och lilla gryn.
-Vart går nyckeln du har, Ella?
-Till sommaren.

Ååh, det måste väl vara den mest åtråvärda nyckeln av alla.
Snälla, rara, älskade unge; lås upp fort, vi längtar!

 

 

 

 

Storebror Oskar kom på besök. Efter våfflor blev det gitarr i köket. Det blir det alltid när de stora syskonen tittar förbi. Ella sprang direkt och hämtade sin och tog plats. Nu blev de en trio!
Åååh, den som ändå kunde spela och sjunga…!
Det är så härligt att de små barnen också får växa upp med musiken så närvarande.  Tack stora ungar, (och pappan med förstås) !!
Hörs en annan dag, snart hoppas vi!

 

 

Första jobbet denna måndag i slutet av mars, var hos en farbror på strax 91 år.
Han satt vid köksbordet och gnolade till Eldkvarn, som spelades på Sörmlandsradion.
Med ett förstoringsglas tog han sig igenom dagen Kurir.
I sovrummet stod ett rosa löp/gå-band.
-Ja, jag går på det de dagar jag inte kommer ut, berättade han när jag lite nyfiket frågade om det användes.

De är så härligt med de gamla som fortsätter att vara nyfikna på nuet och bara hänger på i det.

Nästa hem jag fick glutta in i, var hos en ännu lite äldre dam. 94 år. Klädd i lite slitna jeans och håret i rak page. Läpparna målade i samma plommonlila som tröjan.
Hon pratade i telefon med ena handen och plockade vigt upp kattens utspridda leksaker med den andra.
-Men släng ut de på nätet då, hörde jag henne säga vid ett tillfälle… och så ta betalt för portot också, förstås!
Alla mattor hade hon redan hängt ut på balkongen när jag kom…
-Då blir det ju så mycket lättare för dej att dammsuga!

Måndagen kunde knappast ha sparkat igång bättre. Vilken energi och lust till livet här och nu!

 

 

Var på Mia Skäringer i Norrköping i kväll. Makalöst vansinnigt bra. Fantastiskt storslaget i det lilla och stora. Tårar av glädje och sorg. Klump i magen blandat med bubbligt skratt. Hann dessutom med eftermiddagsfika i centrum,  lite shopping och en bit mat med gott i glaset till. Tack tjejer för en stor söndag! Att vi inte gör detta oftare…!   Men  bäst ändå var att komma hem och krypa ner mitt emot den sötaste näsa jag vet. Den snusar så sött.