Påsken passerade med stora, raska kliv. Lite skönt och totalt omtumlande. Fyra röda dagar men ändå fullklottrade…Tvära kast och samtalsämnen över olika typer av matbord, men alltid med mungiporna uppåt.
När sedan själva påsklovet sparkade igång var Norton till Komtek två dagar med Theo. Ena dagen tillverkades ovanstående ”ficklampa”. Löda, såga, koppla. Och tänk att den lyser så fint!
På rara dagiset knåpade barnen till de allra sötaste kaninkrukorna av kasserade mjölkkartonger.
På påskdagen bjöds det på god buffé hos Jimmys syster i Kjesäter. I växthuset blommade Persiskoträdet. Annelie berättade att det förra året gett frukt, bokstavligt! EN persika på det nysatta trädet, men vilken persika!
Ett fotografi skvallrar om en frukt stor som en melon. Det verkar lovande. Undrar vad hon gödslar med, den där Annelie… Tänk att de där syskonen måste vara så förbaskat bra på allt de tar sig för, och med där flinet i mungipan; hur svårt kan det va´
Vacker morgonvy vid Djulö, när resten av världen sov.
Minns ni hur skönt det var att gunga som barn. Och hur länge men kunde gunga. Fram och tillbaka in och ut ur oändligheten. Hur hög fart vågade man egentligen ha, och ändå kunna hoppa av…
Ella har inte knäckt koden till att själv kunna ge fart, men grannflickan Sofie vet hur man gör!
De två flickorna här i vårt hus gnabbas emellanåt som syskon. Tur att det är så nära till skrattet ändå!
Tillbaka på jobbet.
Ibland gör det inget att tofflorna hasar långsamt till dörren.
Eller att man som vikarie inte känns igen genom titthålet.
Rast kallas det visst…
-Var det verkligen i dag det var städ? Och så här dags? Vilken månad är vi i nu? och datumet var, sa du?
-Tänk, ja hade gått och lagt mig på sängen igen. Det var därför det dröjde…
Lämna ett svar