År: 2014

Dansa dansa… så plötsligt kom det ur den chokladsöta munnen- ”jäla pinne”

Brorsan har byggt något snabbt motorfordon och på stenen bakom drömmer mamman om en fika i solen…

-Kom nu, så drar vi!

Det blev faktiskt en snabb fika uppe på den stora stenen. Varm choklad i grön 70-talstermos var spännande.

Det är så himla skönt att vi bor ett svagt stenkast från en liten, men ändå riktig skog – åsen. Här är det kul oavsett årstid. Nu har vi rekat var bästa pulkabackarna blir denna säsong. Något som däremot är skittrist är allt skräp som dräller överallt. Det mesta är sådant som äts upp mellan ICA skitnära och Södra skolan.
Barnen undrar varför och det är svårt att förklara… särskilt när det finns en radda papperskorgar uppsatta längs stråket.
Vi tog i alla fall med oss några trasiga flaskor på vägen hem och pratade om hur farligt människans skräp är för nyfikna djur. Trist i allt det rara.

Hej då, skogen! Skönt att hänga hos dig en solig, snorig dag i november.

 

 

 

-Kom och sätt dig en stund. Solen är så flyktig nu i November.

Allén är lika vacker i alla väder. Dimman sluter nära och runt, som en älskad, skir morgonrock i siden.

 

Bästaste skolfröken skickade denna bild på en mycket snabb och lycklig Norton. Det var premiär för denna säsong och på schemat stod skridskoåkning.
Mamman blev rörd och glad. Det är så mycket tårar med den här pojken annars. Känslig och med alldeles för lite ”jävlaranammna”. Men denna dag var han kung på isen!

Eftermiddagsmys i kökssoffan. En bok, en kopp kaffe, en prinsessa och en lycklig mamma.

Solen, skogen och jag, strax innan dagens jobbpass tar vid. Vackraste stråket går i lovar bakom gamla vattentornet.

Det finns gränser… ja för vad man tar på sig. Min gräns är knivskarp när det gäller plasttofflor i grälla färger. Dessa skor må vara ”hur sköna som helst” och ”praktiska” när det gäller… men saknar totalt heder, vett och sans. Prata omkull mig med din intelligens, men gör du det iförd ett par ”Foppatofflor” så har jag svårt att ta dig på allvar, liksom.
I dag hände det. Jag presenterade mig för en kund som ersättare för dennes ordinarie städtant. Tog i hand och intresserade mig för både hunden och katten.
-Nu får du visa mig runt i huset och berätta vad Maria brukar göra, sa jag till tanten och böjde mig ner för att dra på mig mina inomhusskor.
-Här, sa kvinnan raskt och slängde fram ett par ROSA Foppatofflor framför mig, de här ska du ha. Golven är både kalla och nu förstås rätt smutsiga. Jag har städ en gång i månaden, log kvinnan.
-Men jag har egna, försökte jag och sneglade på de tuggummirosa med en gissning på hur många nummer för stora de kunde vara…
-Nu har vi samma, skrattade kvinnan.
Jag log artigt tillbaka.

 

Ensam är då rakt inte stark.
Dessutom är det ju så härligt med umgänge.
Leve kärleken i alla dess former!

Samma dag som den första snön återigen överraskade oss alla, fann jag detta budskap vid vägkanten. Tack!! Framtiden är räddad.

Söndag i kökssoffan.

 

 

Tänk va’, att det är tre år sedan du överraskade oss, slog oss med häpnad, beundran, oro, kärlek, och ett sån’t jävlaranamma. Det gick liksom inte att värja sig. Att ett knytt på 922 gram kunde slå omkull oss så totalt, lägga alla våra nerver utanpå i en härva och bara ta över.
Det är grymt mycket krut i det här flickebarnet. På smala ben rusar livet och dagarna. I det lilla vackra huvudet rör sig enormt stora tankar och funderingar.
Det är med en sådan enorm glädje och tacksamhet vi delar dagarna med dej, Ella!
Jobbiga dagar också, förstås. Envis är bara ditt förnamn…men det är just därför du finns här hos oss i dag. Jag undrar ofta vad som väntar runt hörnet. Något stort, ja förstås! Jag hoppas att jag får hänga med vid din sida länge och att du vill att jag är med.
Fortsätt vara underbara, självklara Ella. Det är du så jäkla bra på! Då kommer du att gå långt här i livet. Och du, glöm inte att hålla din känsliga, vackra storebror hårt i handen på vägen. Han är skör, känslig och bräcklig och behöver en stadig vägvisare.
Tack och go’natt! Älskar er mest!

…och där stod hon, allra käresta systra mi, grannflickan som Norton lekt med och avgudat sedan han var nästan bebis. Två år äldre, men det har gått så bra. Oj, vad de har lekt tillsammans genom åren. Men nu börjar hon bli stor. Med massor av kompisar, intressen och ”olek”.
Ofta springer han över och plingar på dörren, för att strax därefter moloken komma hem med ett ”det gick inte att leka i dag”…
Klart vi tyckt synd om honom. Försökt trösta och förklara att hon har så mycket annat. Men hon är ju ärlig och säger ibland  att hon ”bara inte vill”. Det är ju så svårt att förstå.
-Hur kan hon bara inte det, hon gjorde ju inget, svarar pojken truligt då.
Men så kommer det sådana här stunder emellanåt och jag blir lika lycklig och rusig i kroppen som sonen.
Nu hör jag hur leken är i full gång ute på gården. Det är som förr i tiden. Just nu, i dag, en stund. Och solen strålar från en vacker blå oktoberhimmel. Lika stark som två lyckliga, rusiga barn. Lika full med energi och livslust.
Tack älskade ”storasyster” för att du än en gång kom och ringde på. Snälla, sluta aldrig med det…Bli aldrig för stor och vuxlig för en ”lillebror”.
Kram!

 

 

Det for en pirrig, glad, sprittande och varm ilning genom kroppen när jag åkte förbi min gamla högstadieskola i dag. Med ett stort flin i hela ansiktet gick en ”riktig punkare” gatan fram med stora Martens-kliv. Nu stundade helgen, det var nog därför han sken som en sol i det annars oktobertruliga. Finklädd som till fest i Klorin-blekta flammiga jeans, svart skinnpaj översållad med nitar och bandnamn och en hög tuppkam på huvudet i både svart och vitt!
Katrineholm är ju den lilla staden, och i dag, 2014 är just punkare inte så vanliga.
Tänk om jag hade varit lite mer våghalsig som tonåring, då kanske jag också gått Vasavägen fram i svart tuppkam och nylonstrumpbyxor med mer hål än nylon i. Jag minns att jag tyckte att de svartrockiga punkartjejerna var så grymt fräna. Ja, nästan lite farliga.
Hoppas vi ses igen, trevlig helg!

Helgen sparkade igång med oskrivna blad i almanackan. Det är lyx, trots att vi ibland saknar de fullklottrade… så knasiga vi är, livet i ett nötskal, typ!

På lördagen kom min barndomsallrabästvän Åsa och hälsade på med barnen Alfred och Ellie. Det är ju tur att Stockholmsmänskorna har sitt torp i Vingåkersskogarna, annars skulle vi nästan aldrig ses.
Lilla Ellie på ett halvår var nu uppe i 8 kg, då förstår man att vår Ella på 9kg och 2 1/2 år är liten som en myra, en envis och stark sådan!
Vi försökte fika och prata i köket mellan blöjbyten, gråt, välling och vilda glad barn. Det gick, men jag minns inte riktigt vad vi pratade om… Men trevligt och kärleksfullt som alltid var det. Tänk att vi har hängt ihop i snart 40 år!
Dagen avslutades på älskliga, vackra verandan. Mannen hade gjort middag för både gom och öga (som vanligt!) Laxplanka och vin på flaska! Kul och konstigt att äta på en träplanka, och faktiskt gott tyckte barnen.
-Såsen var verkligen god pappa, kom det spontant från den minsta munnen. Det är för härligt…
Söndagen startade med en skitstor och illaluktande disk. Men när den var avklarad så begav sig en liten och en stor tufsig prinsessa till stadens bibliotek. Där vankades det dansföreställning för barn med tillhörande ”Workshop”.
-Mamma, nu vill jag gå in, sa myran otåligt.
Dubbeldörren till Hörsalen blängde på oss med bestämd tilltäppt min. Men när väntan var nästan sprickfärdigt olidlig, så öppnades dörren och ut fladdrade en helvit fjäril med färglada vingar. Hon frågade om vi ville följa med och om vi kunde röra på våra vingar. Vi övade tillsammans en stund, sedan svepte flera stora och små fjärilar in till ett fantastiskt äventyr. Ella satt alldeles stilla under hela den fina föreställningen. Modern dans med humor, sorg, spänning och bus.
Efteråt flög vi hemåt och ”genade” över bibliotekets lekpark.
”Sväng in ” vid Talltullsrondellen stod för söndagslunchen, och sedan somnade den vackraste fjärilen av alla i sin hjulförsedda puppa. Fjärilsmamman var upprymd och glad efter den vackra dansföreställningen och svepte stolt gatorna fram med sin dyrbara skatt.

Kvällen närmade sig och det var dags för sonen att gå på ”gympan”. Det blir en trevlig stund även för mamman, då det blir helt ostört prat med andra gympamammor vid sidan om. (Ibland någon pappa…)
Pojkarna i Nortons grupp är ända upp i elva års-åldern och har tränat flera år, men det verkar inte störa honom. Han kör sitt race och är fullt koncentrerad på det. Det är så härligt att se.
När vi kom hem doftade det som vanligt gott från grytorna i köket.
Åsa hade dagen innan haft med sig kantareller från Vingåkersskogarna, nu hade dessa fått sällskap av andra godsaker i det lilla köket på Odins väg 11.
Söndagen är nu inne på sista varvet och jag kurar skymning med den allra sista vinskvätten vid köksbordet. Barnen leker med varandra, det funkar emellanåt, trots de nästan 5 åren.
Tack för en skön, varm och storstilad helg på hemmaplan. Här är gudagott att vara!

 

Norrköping i lördags bjöd på sensommarvärme i storstilat format… ja, så även Legoutställningen i vackra arbetets museum.
Roligast var det när den mjuka Legogubben tryckte sig in i hissen!

En fullärd och en novis. Fast ändå lika söta!

Coola snubbar. Nästan lite högtidlig stämning.

Upphovsmännen till alla häftiga och mycket imponerande legobyggen bestod av män i yngre medelåldern…
Det förklarar varför sonen fått onödigt stora byggsatser av pappan från knappa 1 års ålder…
Men nu skördar vi den tidiga sådden. Norton bygger med lätthet ihop allt som kommer i hans väg. Med stort tålamod och numer också utan tårar sitter han timmar vid köksbordet och skapar både fritt och efter ritningar.
Tack klokaste pappan!

 

 

Det ska faktiskt bli köttbullar av dessa ”bajskorvar”.
Ella och pappan spritsar ut lagom stora kluttar som sedan rullas till små fina mum(n)sbitar.
En kort tid i ugnen, sedan går de klart i stekpannan.

Farligt farligt, men härligt härligt…
Den sötaste och bästaste gjutjärnspannan.. eller var det den sötaste och bästaste kocken..?!
Ella älskar att vara med i köket.
…och köttbullarna blev kalasgoda. Båda barnen provsmakade de Ella-stekta med god aptit i väntan på att middagen skulle bli färdig.
Mycket trevligt tisdagsfamiljenöje!

Att söva ett barn…eller en förälder.
Det är väl märkligt; att båda barnen är piggare än piggelin.
Nattugglor OCH morgonpigga. En udda men klok kombination.
It runs in the family!… Fast kanske då på mammans sida.