…och där stod hon, allra käresta systra mi, grannflickan som Norton lekt med och avgudat sedan han var nästan bebis. Två år äldre, men det har gått så bra. Oj, vad de har lekt tillsammans genom åren. Men nu börjar hon bli stor. Med massor av kompisar, intressen och ”olek”.
Ofta springer han över och plingar på dörren, för att strax därefter moloken komma hem med ett ”det gick inte att leka i dag”…
Klart vi tyckt synd om honom. Försökt trösta och förklara att hon har så mycket annat. Men hon är ju ärlig och säger ibland att hon ”bara inte vill”. Det är ju så svårt att förstå.
-Hur kan hon bara inte det, hon gjorde ju inget, svarar pojken truligt då.
Men så kommer det sådana här stunder emellanåt och jag blir lika lycklig och rusig i kroppen som sonen.
Nu hör jag hur leken är i full gång ute på gården. Det är som förr i tiden. Just nu, i dag, en stund. Och solen strålar från en vacker blå oktoberhimmel. Lika stark som två lyckliga, rusiga barn. Lika full med energi och livslust.
Tack älskade ”storasyster” för att du än en gång kom och ringde på. Snälla, sluta aldrig med det…Bli aldrig för stor och vuxlig för en ”lillebror”.
Kram!
Lämna ett svar