År: 2013

Äntligen feberfri.
Måndag. Ledigt från dagis. Sol, slask, isigt. Inget pulkaväder. För tidigt för cykel. Det blev en vända på byn och lite småärenden som mamman hade att styra med.
Ella sov som vanligt gott i vagnen. Norton och jag njöt av en soldränkt lekpark i lä. Här, på   bibliotekets innergård, värmde solen våra längtande anleten. Annars var det rätt bitigt i luften, absolut alldeles för tidigt för att snacka om vår.
Vi kryssade oss sedan mellan hundbajshögarna mot norra sidan av sta’n, hem till mormor och morfar.
Där njöt vi av uppassning, fika, kramar och tid. Som alltid.
Ella hade nog längtat efter mormors varma, öppna famn, för flera gånger tryckte hon sig mot mormors bröst, lade sitt huvud lite på sned och bara myste stilla.
Det var sann kärlek från djupet av en liten 1-årings hjärta.

 

I dag var den bästaste storebrorsan av alla hos mig och såg till att jag fick njuta av skön barnvagnspromenad. Norton är fortfarande hängig, och får stanna inne.
De kollade på tänkvärda Pixarfilmen ”Upp” tillsammans. Jag fick egentid med Ella och tänkvärda tankar under Djulörundan i mitt annars mest robotliknande huvud. Det blir mest rutintänk med litet knytt där hemma och en 5 åring. Jag och barnen,  vår lilla värld. Fick då en flashback från Uppsala i skallen. Jag var åter i ”mitt” rum och låg och väntade på att knytt ville komma ut. Eller egentligen inte, för att alla dagar som hon låg kvar i min mage ökade överlevnadschanserna och annat trubbel med 5%. De sa sjuksköterskorna, doktorerna och alla inblandade till oss.
Nu förstår jag varför allt gick så bra. Varför jag var så lugn. Varför Ella var så stark.
Vi hade ju faktiskt varandra. Hon med sin enorma vilja och överlevnadsjävlaranamma. Jag med ”här och nu”. Har lätt att stänga av i går och i morgon.
Åter kände jag det lilla huvudet tränga fram nästan smärtfritt.Värmen från ett nytt liv. Starka armar och ben som fäktade mellan mina.
Fan vad bra vi var. Ja, är! Klart vi fixade det, vi hade ju varandra.
Jag bara önskar så innerligt att pappan också hade varit med där på vårt lilla inbodda, gula rum, en grå novemberdag med den mycket närvarande talgoxen utanför fönstret.

 

 

-Mamma, vänta här på mig,  jag ska bara se vart tunneln leder.
-Det är lugnt, brorsan väntar på andra sidan.

Prinsen lipade åt det lilla trollet utanför fönstret och undrade sedan:
-Vad gör du här och var är din vita springare?
Trollet svarade:
-Jag kom med tåget från Hallsberg, steg av här i Katrineholm för att jag hörde en prins rop på hjälp. Sitter du fast i din borg eller kan du tänka dig att komma ut och leka?
-Kom in min sköna, här finns inga drakar, bara ett stort busigt hjärta. Vill du kanske ha några chokladrussin?

Efter chokladrussin blir det tandborstning.

-Pappa, sitt där du och sug på din snus till kaffet. Jag har fått smak på en mycket viktig del av livet; choklad!
Mamma säger att man blir lycklig av choklad, syns det!?

Lika plötsligt som febern kom, lika snabbt försvann den. Vi saknade den inte värst. Men tydligen saknade den Norton. Efter över ett dygn feberfritt, har han nu åter närmare 39 grader. Nu tillsammans med en snorig näsa. Inget rinn, men man hör förkylningen.
Och inget vill han ha att äta… det vill han ju i och för sig nästan aldrig annars heller. Dryck går bra. Vi varierar mellan mjölk, nyponsoppa, hemmagjord smoothie, O´boy, och juice. Inte ens glass frestar. Makalösa, envisa unge.

Ella är dock pigg och kry som en yster sparv. Just nu klättrar hon upp på allt hon kommer över. Den där lilla kroppen med så mycket vilja och jävlaranamma i, häver sig upp på köksstolarna, sedan vidare upp på bordet. I bakgrunden sorlar radion, och är det någon fin bit, klappar hon genast sina små händer. Ansiktet strålar av ren lycka.
I badrummet står en sådan där 99:- pall från IKEA.  (Ja, tänk att vi faktiskt har en möbel därifrån). Stor, tung och stabil med två frestande trappsteg rakt ut i det stora livet! Den bemästrar hon utan några större kraftansträngningar. Målet är handfatet med engreppsblandaren som är så lätt att dra i. Tandborstarna är också kul. De får åka rutschbana i det blanka handfatet. Ella borstar sina tänder, sedan snabbt en sväng i mammans mun.
Precis likadant med hårborsten. Hon är, om möjligt, ännu lyckligare med tjejfixet i badrummet än det centrala läget i köket.
Ja, tänk vad man fixat framför spegeln. Nu känner jag mig hyfsad om jag hinner med att blaska av mig under armarna, innan jag hoppar i jeans och linne.
Klänning, make-up, hårfix och nageltrix får vänta. Känns ändå lite överkurs när jag på min höjd lyckas komma ut på  Djulö-rundan.
Det hade jag skrattat åt och inte trott va möjligt för si sådär 25 år sedan. Tänk så skönt att även gamla hundar kan lära sig att sitta!
Vacker…nåja, tass!

Pojken har feber. Hög förstås. En bit över 39. Får ner den med Alvedon, men bara lite. Inget snor, ingen hosta, inget halsont, inget kräks. Bara den höga febern. Han ligger som en blek, tunn spaghetti i soffan och kollar på film. Vill inte äta eller dricka. Mamman tjatar, springer med olika drycker i höga glas med sugrör.
-Ta en sipp, du måste dricka. Det säger doktorn.
Nyponsoppa, mjölk, smoothie, kall choklad, saft. Det blir några drag av varje. Inget annat.
Och han kissar, så då är det ju lugnt.
I morgon skall jag ringa vårdcentralen och be om en tid. Sjukvårdsrådgivningen tyckte det. Jag önskar nästan att det kommer lite snor ur näsan i alla fall. Typ en vanlig förkylning… skulle ju känna mig lugnare då.
Ååååh vad man önskar att man kunde be alla baciller att flytta över till en större föräldrakropp.
-Låt den lilla spröda vara ifred, hör ni det era elakingar. Vad vill ni egentligen? Han har inte tid med er!

Jag har haft turen att njuta av den oerhört soliga helgen ändå.
Pappan har varit inne med pojken, så att jag kunnat ta ut Ella på sova-i-vagnen-långpromenad.
Nog var det väl en föraning om våren som var här och retades en stund. Helt plötsligt känns allt så mycket lättare. När solen och ljuset åter laddar våra batterier, så sätts hela maskineriet igång. Kickstartar tusen tankar och idéer.
”Man vill göra”.
Aldrig har jag väl dessutom mött så många människor av olika sorter i Djulö Allé.
Välkommen, och dröj inte så länge tills nästa gång! Vi ses i gränslandet, där mörker möter ljus, kylan tinar, fåglar pratar, luften pirrar av all ny energi och så tippar vågskålen äntligen över- ljuset segrar, värmen stannar och luften blir hög. Snart snart syns åter den svarta asfalten under våra fötter.

Ella gungar. Bredvid henne gungar storebror ”tvilling”,  samma takt alltså. Hon pekar mot honom och säger appa. Det är mamma, pappa eller Norton. Vi har samma namn och samma värde. Nej, för resten. Lilla appa är favorit. Absolut!

 

Äntligen sol. Som vi längtat. Ledig fredag i dag. Det blev sjukhuslekparken, som vi kallar den. Nära hem om Ella krånglar. Lagompromenad för 5 års-ben på vintergata. Toalett på sjukhuset, pulkabacke och lekpark, (om humöret svänger).
Plötsligt blev mamman kissnödig. Pojken ville absolut inte följa med, och han var ju faktiskt inte kissnödig.
Efter en snabb men tydlig överenskommelse, bestämde vi att sonen skulle stanna och leka i parken medan mamman ilade iväg till toaletten. På sommaren går det alldeles utmärkt att smita in i en buske…
Det var fler barn, mammor, pappor, mormödrar och farbrödrar i lekparken. Sportlov skvallrar det om. Annars är det ofta bara vi här mitt på dagen.
Oj ,vad snabb jag var. Orolig förstås och kissnödig.
Väl tillbaka i parken såg jag bara en övergiven bob, prydligt parkerad i cykelstället, precis som vi bestämde. Men ingen långhårig prins. Panik!
-Nej, vi har inte sett någon.
-Det har inte varit något mer barn här än dessa.
Men han har ju parkerat sin bob här, försökte jag. Det måste ni väl ha sett!?
-Neej.
Men herregud.

Nu försökte jag tänka som 5-åringen.
Klart han tyckte det tog tid för mig. Han måste ha gått efter. Antagligen till stora entrén. Precis som vi brukar när vi lånar toaletten eller köper något gott i sjukhusets kiosk.
Jag ilade iväg. Ropade Norton åt alla håll. Utan paus.
-Vem letar du efter? Det går en liten uppe i foajen. Hej förresten, Jessica!
En hojkamrat med öppna sinnen. Tack gode gud!
-Ja, ja! Pojken, 5 år. Långt hår, fick jag fram och förhoppningsvis även ett tack. Sedan rusade jag mot entrén. Dörren öppnas och där står han. Gråter. Försöker dölja tårarna bakom mösskanten. Bredvid honom en taxichaffis. De pratar med varandra.
-Norton Idström, säger han till mig.
-Ja, vrålar jag.
Sedan minns jag inget mer. Pojken kastar sig runt min hals. Vill bli buren. Liten igen.
-Vi ringde dig, men fick inget svar, fortsätter taxikillen.
Pojken hade tydligt sagt sitt namn och någon lyssnat. Tack! Mamman hörde inte telefonen när hon panikslagen med tusen tokiga tankar i huvudet skrek efter sonen.

Vi gick tillbaka till parken. Lekte bort det tråkiga. Pratade emellanåt om vad som hänt och hur man måste göra när man tappar bort varandra.
Klart man inte lämnar en 5-åring i lekparken. Hur envis denne än må vara. Men kissnödigheten tålde inte en lång diskussion just då.
Nästa gång vet vi båda bättre!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-Ni fåj inte titta föjjän ja sägej tijj, säger sonen.
Han micklar en stund i hallen. Därute står en klumpig kyl och frys.
Mannen och jag njuter det sista av middagen.
-Nu fåj ni titta!
Nog blev vi allt förvånade. Inte en bokstav fel!
Han frågade lite emellanåt. Kunde ändå nästan alla. Ljudade och gissade sig fram.
Jag trodde nog att ordningen skulle bli tok någonstans…
Ja, så kom det en liten tår i mammaögat igen.
Envisa unge, vad bra du är!
De stora syskonen lärde sig också tidigt. Tur att det är annat än utstående öron som ligger i generna…

,

 

 

 

Ella gräver i den stora IKEA-påsen. Får upp de blöta plaggen, ett efter ett och lyser som en sol. Efter varje fångst hojtar hon till och delar med sig till mig.
-Tack, säger jag och hänger upp på linan.
-Aa! svarar Ella. Så nöjd.
-Tack!
-Aa!
Vi hänger tvätt.
En strumpa i taget, kalsonger på rad, långa jeansben och liten klänning.
Ella är snabb. Jag hänger inte riktigt med. Ser jag inte hennes fångst, så hojtar hon till direkt.

Tänk så roligt det är att hänga tvätt ändå!

Världen stannade upp för en stund. Ögonen tårades.
Det hade pysslats på rara dagiset i dag.
När man får ett sådant här hjärta så hugger det liksom till i ens egna. Oj, vad man ångrar alla hårda och dumma ord.
Älskade unge vad jag älskar dig!

-Det äj tij Ejja också, sa sonen.
Så klart.

När vi strax därefter gjorde Ica, så var pojken mycket bestämd över att pappan skulle få en Daim. En dubbel.
Vi slog in den i ett rosligt Alla-hjärtans-papper. Automaten är ju dessutom så kul. Man stoppar i en krona och så matas det ut en lagombit inslagningspapper.
Kvällen bjöd på musslor, pasta, vitlöksbröd i ugn och vin.
Skål familjen.
Älskar, älskar, älskar er, så mycket att jag blir rädd.