Ella gungar. Bredvid henne gungar storebror ”tvilling”, samma takt alltså. Hon pekar mot honom och säger appa. Det är mamma, pappa eller Norton. Vi har samma namn och samma värde. Nej, för resten. Lilla appa är favorit. Absolut!
Äntligen sol. Som vi längtat. Ledig fredag i dag. Det blev sjukhuslekparken, som vi kallar den. Nära hem om Ella krånglar. Lagompromenad för 5 års-ben på vintergata. Toalett på sjukhuset, pulkabacke och lekpark, (om humöret svänger).
Plötsligt blev mamman kissnödig. Pojken ville absolut inte följa med, och han var ju faktiskt inte kissnödig.
Efter en snabb men tydlig överenskommelse, bestämde vi att sonen skulle stanna och leka i parken medan mamman ilade iväg till toaletten. På sommaren går det alldeles utmärkt att smita in i en buske…
Det var fler barn, mammor, pappor, mormödrar och farbrödrar i lekparken. Sportlov skvallrar det om. Annars är det ofta bara vi här mitt på dagen.
Oj ,vad snabb jag var. Orolig förstås och kissnödig.
Väl tillbaka i parken såg jag bara en övergiven bob, prydligt parkerad i cykelstället, precis som vi bestämde. Men ingen långhårig prins. Panik!
-Nej, vi har inte sett någon.
-Det har inte varit något mer barn här än dessa.
Men han har ju parkerat sin bob här, försökte jag. Det måste ni väl ha sett!?
-Neej.
Men herregud.
Nu försökte jag tänka som 5-åringen.
Klart han tyckte det tog tid för mig. Han måste ha gått efter. Antagligen till stora entrén. Precis som vi brukar när vi lånar toaletten eller köper något gott i sjukhusets kiosk.
Jag ilade iväg. Ropade Norton åt alla håll. Utan paus.
-Vem letar du efter? Det går en liten uppe i foajen. Hej förresten, Jessica!
En hojkamrat med öppna sinnen. Tack gode gud!
-Ja, ja! Pojken, 5 år. Långt hår, fick jag fram och förhoppningsvis även ett tack. Sedan rusade jag mot entrén. Dörren öppnas och där står han. Gråter. Försöker dölja tårarna bakom mösskanten. Bredvid honom en taxichaffis. De pratar med varandra.
-Norton Idström, säger han till mig.
-Ja, vrålar jag.
Sedan minns jag inget mer. Pojken kastar sig runt min hals. Vill bli buren. Liten igen.
-Vi ringde dig, men fick inget svar, fortsätter taxikillen.
Pojken hade tydligt sagt sitt namn och någon lyssnat. Tack! Mamman hörde inte telefonen när hon panikslagen med tusen tokiga tankar i huvudet skrek efter sonen.
Vi gick tillbaka till parken. Lekte bort det tråkiga. Pratade emellanåt om vad som hänt och hur man måste göra när man tappar bort varandra.
Klart man inte lämnar en 5-åring i lekparken. Hur envis denne än må vara. Men kissnödigheten tålde inte en lång diskussion just då.
Nästa gång vet vi båda bättre!
Lämna ett svar