År: 2013

Den unga barpianisten underhöll sällskapet som avnjöt lördagsmiddag på glasverandan. Med full koncentration spelade hon byxorna av alla (och sig själv!)
Det klagades en del från närliggande soffa om att ljudnivån överröstade kvällens film.
Men det är skillnad på skräpkultur och finkultur.

Sjukhusparken.
Mysigt att gunga i Birdnest-gungan med storebror.
Solen var med, men fortfarande blåsiga och kalla vindar.
Inte alls läge för medhavd fika.

På väg till hojkompisarna i Nävertorp på en bit mat. Sonen där i familjen har fyllt 12 år.
Ella ville absolut inte sitta i sin vagn, så det blev cykelkorgen för hennes del. Sonen fick överta platsens i vagnen,  det är mysigt att krypa in där och bli liten igen.

Har bandit-kanalen på i bilen. Stannar vid rara dagiset. Barnen är ute på gården. Jag låter radion vara på, öppnar bildörren på Ellas sida. Det är bara några meter fram till grinden, så hon brukar sitta kvar. Det är kul att titta på alla lekande barn.
Sonen kommer springande, vi möts i grinden.
-Tack för i dag, ses i morgon!

När han kliver in i bilen sträcker han sig fram mellan stolarna.
-Nej, du sitter bak hos Ella, skriker mamman till.
-Ja ska baja höja musiken, svara han.

Från radion hetsar Rage Against The Machine med ”Killing in the name of”.
Jag ler.
Klart han har bra musiksmak. Konstigt vore väl annars.
Vi drar igen dörrarna, startar motorn och drar iväg.
Slår lite samstämmigt med våra huvuden, alla tre!
Nästan samma rus går genom kroppen nu som när jag såg bandet öppna på Roskilde för ett gäng år sedan.
…Och det var pappan till barna som då stod och slog huvudet vid min sida där framför oranga scenen.
Sol, en grön i ena handen och kärleken i den andra!

Nya klätterställningen vid Nävertorpskyrkan bjöd på skön höjd.
Sonen trodde inte att han skulle våga klättra längst upp, men det envisa segrade.
Och tänk, i dag var vi inte ensamma i lekparken. Solen har en sådan utdrivande kraft på oss människor.

Bensin i blodet…

Verkar vara något tjall på servon…

Påskaftonsfrukost.
Ella njuter och myser hos liten storebror.
Tack älskade, bråkiga och fantastiska ungar för att jag får hänga med er en stund i livet.

Sätter nyckeln i låset. Äntligen färdig. Alles klar. Finito.
Städveckan på rara dagiset är över för denna gång. När nästa gång blir vet man aldrig.
Nog är det vemodet som sveper förbi, andas i mitt öra. Man vet ju vad man har, men inte vad man får. Sonen börjar på förskolan i höst. 6 år, stor & liten. Allt nytt. Ett kliv upp på trappan.
Skolan är enormt viktig. Det måste ju funka; med kompisar, på skolgården, i klassrummet, med lärarna.
Och det måste framförallt vara kul.
Och tryggt.

Klart Ella ska gå på Lyckebo, men det är inte dags än. Vi har i alla fall 1 år till här hemma tillsammans. Kanske det inte finns plats för henne när det är dags…
Det kan alltså vara sista gången jag sätter städnyckeln i låset till tvättstugan.
Tänk att något som varit rätt jobbigt och ganska trist ända kan bjuda på en saknad.

Om ni får problem framöver, så hojta till så kommer jag och drar några repor med kvasten. Det funkar, det är stabilt. Och ganska så okej ändå!

Nortons dagiskompis Axel ringde i onsdags morse…07.45!
-Ska vi leka?
Ja, det går bra, men Norton sover fortfarande. Han somnade rätt sent i går. Pappa Jimmy och han fastnade i Star Wars-spelet.
-Åååh, wow! Hej då!

Och oj vad pojken sov. Klockan hann nästan klämta halv elva innan han kom smygande ut i köket. Ibland lyckas han faktiskt skrämmas och jag slipper låtsas…

När vi kom fram till grabbarna grus hus i Nävertorp, strålade solen ikapp med busfröna. Dagen inbjöd till utelek.
Ella var riktigt trött. Hon hade vaknat tidigt och varit igång i 180 under förmiddagen, alltså precis som vanligt.
Jag var tvärsäker på att hon skulle somna i bilen på vägen till lekkamraterna så hon var inte klädd för snöslask.
Så nu gick jag och bar på en ål i tygoverall. Hon ville ju också vara med och leka.
Mammorna slog sig ner mittemot solen med varsin java i handen. Tänk att det är så mycket godare med kaffe ute! Ella satt still någon sekund.
Nej, det här skulle inte gå.

Mamman gick in och letade fram ett par röda galonisar efter pojkarna och ett par galonvantar.
Byxornas längd blev perfekt, de räckte även över tygoverallsfötterna!
Och galonvantarna var även de generösa, så att till och med den envisaste inte kunde dra av dem.
Oj, vad roligt det blev! Nu kröp Ella runt och söp in hela den generösa trädgården.

Minsta pojken Harry älskar bebisar. Särskilt Ella.
– Han vill komma in i lekstugan, deklarerade han med tydlig ton. Klart ”han” ville det. Där inne blev det matlagning. Kocken Harry bjöd på en kaka med hål i och till det; glass! Ella agerade långsam servitris.
Kakan gifte sig med kaffet.
Påtår?
-Jaa tack!

Tack mormor och morfar för påskskägget!