Liten med liten spade.
Stor med stor spade.
I dag har pappan nästan ryggskott, förstås! Men sandlådan sitter som en smäck, djupt nedgrävd i seg gräsmatta. Nu saknas det ett stort lass sand. Men vi har vigt in den fina lådan ändå. Det gick liksom inte att låta bli. Ella var först i. Oj, vad hon trivdes. Storebror räddade myror från hennes framfart.
Mamman är minst lika lycklig som barnen.
Kexchoklad gör Ella glad!
En muta för att den envisa ska sitta still i vagnen på väg hem från affären.
En sked för mamma, en sked för Ella. Nej, två skedar för Ella och ingen till mamman…
Att mata den envisa kräver sin man eller kvinna. Hon vill själv. Så i ena handen håller Ella sin sked. Så får man försöka lura in några tuggor emellanåt med en annan. Oftast tar hon över även denna.
Om hon själv faktiskt tycker det är lite meckigt, så kan det hända att man blir överräckt ett av verktygen. De betyder att hon gett sig och låter sig matas- en stund…
Lycka är att äta frukost med storebror. Samma frukost!
Ville så gärna att sonen skulle ha en sandlåda när han var liten. Men så plötsligt var han ”stor” och hade nog ändå inte riktigt tålamodet från början att sitta still.
Men Ella gillar att ösa med spaden. Hon borrar ner sina små händer och känner in sanden och hur den ilar mellan fingrarna.
Nu skall hon få en alldeles egen låda! Pappan har i dag snickrat ihop en generös i konstig form, som rymmer många vildingar.
Mamman hoppas på att få sitta bredvid med solen i nosen och morgontidningen nära. Kanske till och med en kaffetår.
Kanske att blommorna kommer att trivas i min sandlåda?
-Balansen, säger vi till Ella. Då skrattar hon och sätter sig raskt ner på huk igen. Så medvetet. Hon klarar lätt som en plätt att stå still länge med någon intressant sak i händerna. Då ”håller hon i sig”. Det känns säkert tryggt och stadigt.
Så i dag i köket, när vi alla var samlade till middagen, resten hon sig upp och gick. Många steg i köket, vidare in i sovrummet, förbi den trånga passagen där hennes säng står, och så tillbaka ut till köket igen. Hon ramlade lätt en gång, men var raskt upp på fötter igen. Bråttom vidare. Ut till familjen i köket. Ut i livet. Vi applåderade och skrek; bravo Ella, balansen! Hon strålade som en sol och skyndade vidare.
Vi har ju sett att hon kan. Det har blivit några steg mellan soffan och bokhyllan, från en köksstol till en annan, längs med sängen, soffan och i soffan.
Men nu var det något helt annat. Så fort Ella tappade balansen, ville hon upp igen.
Norton sprang efter /före/bredvid och coachade. Han var lika ivrig som Ella. Nästan lite stolt över lillasysters framfart och framsteg.
Så stod plötsligt dockvagnen i vägen. Handtaget är rätt högt, så Ella såg inte. Det blev en riktig vurpa, med tårar och allt. Kanske var hon lite trött också.
Efter att pappan tröstat med stor, varm och trygg famn, somnade hon.
När knytt sedan vaknade var hon inte alls sugen på att kliva ut i livet igen. Vi försökte och lockade med ”balansen”, men hon ville absolut inte. Det verkade nästan som hon låtsades att inte höra oss. Envisa, märkliga mirakelunge.
Hade besök i dag i trädgården av en flicka på 1 år äldre än Ella. Hon var med sin bror på glass och fika hos hyresgästen.
Ellas utekök lockade. Här rörde hon vant i grytorna. Öste med spadar.
Rätt som det var lockade trädgårdens rutsckana. Sedan kom hon fram till mig och undrade vad jag gjorde.
-Jag samlar ihop alla löven… Mer hann jag inte säga. Hon hade redan tröttnat och var på väg bort. Jag betraktade den lilla ivriga och föreställde mig Ella om ungefär 1 år. Undrar om hon har tid med mammans prat? Kanske hon vill hjälpa till att räfsa upp alla förra årets löv?
-Jag kan hjäjpa dej, mamma.
Sonen kommer emot mig och greppar räfsan som ligger på marken.
Han drar några tag. Räfsan är lång och bråkig. Han tröttnar snart och springer mot studsmattan. Där hoppar världens bästa granntjej. De brottas lite emellanåt. Mannen och jag brukar le mot varandra och gissa hur länge till hon tycker det är kul att leka med en två år yngre grannpojk.
Hej Maj, välkommen. Du bjöd på sol och värme på din allra första dag och det luktade grillat från alla väderstreck.
Jag fick bli bjuden på en kopp kaffe av hyresgästen på iordningställd veranda. Sitta ner en stund och bara vara. Tröjan åkte av. Äntligen värme!
Ett barn att hålla ordning på, han på studsmattan. Ella var med pappan på sova-middag-promenad. Jag gissar att det inte blev Djulö-rundan… Miljöombyten är bra, skitig hojverkstad med sköna karaktärer blir en nyttig kontrast.
-Houston, vi haj ett pjobjem!
Sonen kommer springande in i köket. Bakom honom; en liten syster i full galopp med lära-gå-vagnen. Det här är den bästa lek hon vet. Runt runt i våra tre rum och kök. Varv efter varv. Och Norton låtsas att inte hinna undan. Skriker och är ”rädd” för snabb lillasyster.
-På ajjvaj asså. En massian med stot huvud näjmaj sig. Den kommej att ta mig, aaahhh!
Så fortsätter han vidare in i sovrummet.
-Houston, höj ni mig ejjej?
Efter sova-middag-promenaden med Ella, kom så äntligen solen fram. Vi hann precis in på tomten, när den dök fram mellan de grå och stora molnen som blängt på oss en lång stund.
Då gick det ju inte bara att gå in.
Grannflickan kom över. Ella försökte hänga med i de stora barnens springiga lekar. Men oj, vad fort de sprang. Hon hörde skrattet och leken. Tog sikte och kröp mot dem. Men så försvann de bakom någon husknut.
Mamman fixade raskt ihop ett utekök på vårt däck. Rakt mot söder. Så rätt, så trendigt.
Så det blev faktiskt utefika i solen. Ella dukade i knalligt orange. Äkta 70-tal, vintage!
Här slog vi oss till ro en stund. Det blev både påtår och tretår. Sedan anslöt grannpojken med skolkamrat till de stora barnens spring. Nu hade alla vattenpistoler i sin händer.
Fikastunden var över.
Sitter på vår uteplats rakt mot söder. Har fått fram ett par stolar och bordet. (Grythyttan från soptippens loppis för 40:-)
Har äntligen landat i söndagen efter en fixardag på rara dagiset och direkt efter denna, ett litet i efterskottsfirande av svägerskans födelsedag.
Det blev hämtmat som landade på faten denna vackra afton. Frukost lunch och middag i samma tugga. Men mycket fika har det blivit under dagen…
Strax under min näsa rör sig ett litet solvarmt, ljust huvud. Det luktar så gott. Rogivande. Vill stanna tiden och bara fortsätta snusa meditativt på liten Ella.
Hon tuggar också lite på kebaben.
Rakt över gatan ser vi grannens stora, svarta hund. Han springer lös och fri i deras trädgård. Gruffar till lite emellanåt.
Ella betraktar honom.
-Huff, huff, säger hon lite tyst.
-Ja, hunden ja, säger jag. Voff säger hunden.
Sedan kommer båda våra katter och undrar om vi inte ska tappa något gott snart från bordet.
I den skruttiga pilen flaxar några skator ut och in.
Och så kommer grannflickan lite längre bort på gatan och vill cykla med Norton. Hon nästan slänger sig ner på den fortfarande lite kyliga marken och börjar prata med katterna.
Flickan älskar alla djur, men pappan är allergisk, så där funkar det inte med husdjur.
Ella följer allt helt lugnt från mitt knä. När det händer något, så sitter hon still i all fall.
Jag kan lugnt fortsätta min meditation inramad med solvarm, ny hud.
Vackrast där de står.
Har gått och spanat länge i dikena efter vårprimörer, men utan resultat. Men i fredags hittade Norton och jag så äntligen dessa raringar. Det var nere vid Backasjön. Först dessa två på grusvägen mellan fårhagarna, sedan en hel äng precis vid badet. Tror det är första året jag låter de stå kvar och fortsätta lapa i sig av solen. Kände mig nästan lite tråkig, som inte ens försökte gräva fram en någotsånär vasvänlig stjälk. Det där ivriga infann sig helt enkelt inte. Kanske har jag blivit vuxen?
Får väl ta igen det när vitsipporna kommer!
Hej vår!
Minns att när jag var liten så sas det; att om man gräver ett djupt hål i sandlådan kommer man till Kina.
Dagens ungar verkar smartare än så. Ella var så nöjd med att bara få hålla i en spade. Känna lite på den regnblöta, tunga sanden. Nya upplevelser. Att bara var ute är stort! Få ”känna” på ute. Inte bara se från vagnen.
Norton hade lyckan att upptäcka en stor pöl i sanden. Han började gräva kanaler för båtarna. (Några trötta, blöta höstlöv).
När vi sitter där i det tjuriga, blåsiga vårfrånvarande vädret, sliter några moln sig lösa. Solen pressar sig fram och gör mamman alldeles varm och glad. Tänk vad vädret ändå påverkar oss.
Det blev helt plötsligt nästan rogivande och rart att sitta med solen i ansiktet och bara betrakta två envisa ungar.
Nu saknades det bara en termos kaffe…
Välkommen vår, kom snart tillbaka!
Äntligen sandlåda!