Balansen

-Balansen, säger vi till Ella. Då skrattar hon och sätter sig raskt ner på huk igen. Så medvetet. Hon klarar lätt som en plätt att stå still länge med någon intressant sak i händerna. Då ”håller hon i sig”. Det känns säkert tryggt och stadigt.
Så i dag i köket, när vi alla var samlade till middagen, resten hon sig upp och gick. Många steg i köket, vidare in i sovrummet, förbi den trånga passagen där hennes säng står, och så tillbaka ut till köket igen. Hon ramlade lätt en gång, men var raskt upp på fötter igen. Bråttom vidare. Ut till familjen i köket. Ut i livet. Vi applåderade och skrek; bravo Ella, balansen! Hon strålade som en sol och skyndade vidare.
Vi har ju sett att hon kan. Det har blivit några steg mellan soffan och bokhyllan, från en köksstol till en annan, längs med sängen, soffan och i soffan.
Men nu var det något helt annat. Så fort Ella tappade balansen, ville hon upp igen.
Norton sprang efter /före/bredvid och coachade. Han var lika ivrig som Ella. Nästan lite stolt över lillasysters framfart och framsteg.
Så stod plötsligt dockvagnen i vägen. Handtaget är rätt högt, så Ella såg inte. Det blev en riktig vurpa, med tårar och allt. Kanske var hon lite trött också.
Efter att pappan tröstat med stor, varm och trygg famn, somnade hon.

När knytt sedan vaknade var hon inte alls sugen på att kliva ut i livet igen. Vi försökte och lockade med ”balansen”, men hon ville absolut inte. Det verkade nästan som hon låtsades att inte höra oss. Envisa, märkliga mirakelunge.