År: 2012

Svärmor har styrt färdigt med trädgårdsarbetet. Nu har vi en riktig trädgård! Jag är väldigt tacksam och mäkta stolt. Nyklippt gräsmatta, rensad rabatt, ansade häckar, nya bärbuskar som äntligen fått komma i jord! Äppelträdet iklädd en kjol av stora stenbumligar.

I dag vattnade jag det nya. Stod lite lojt och världsvant med ena handen i shortsfickan och den andra vid trädgårdsslangen. Solen i ansiktet medan vattnet sköljde rikligt över amerikanska blåbär, vinbär samt flyttade pionbuskar. En roll jag trivdes i. Lite främmande och ovan men samtidigt trygg.
Jag är med schysst trädgård… största tack och kram till svärmor.
Nu skall jag hålla efter denna lika noggrannt som generande hårväxt… (vem generar den egentligen?!)

Hemmaboende minsta storasyster tog i dag med sig båda barnen på stadspromenad.
-Vad ska ni göra i dag, frågade hon lite försiktigt efter frukosten. Du verkar ha en del att stå i, jag kan ta med mig barnen, ska ner på stan i några ärenden, sa hon.
Helt plötsligt händer det, egentid!
Toastäd, disk och tvätt gick i rasande fart. Kaffet väntade på plattan och morgontidningen bredde ut sig riktigt ordentligt på soligt verandabord.
Njöt lite extra. Hade en fantastiskt vacker trädgård att blicka ut över mellan raderna.

Snacka om bortskämd.
Tack för allt!
-Påtår?
Ja tack! I dag blir det till och med tretår!

Farmor ringer på dörren. Sonen får springa ner och öppna. Det är tidig morgon, i alla fall om man varit uppe några gånger under natten och ammat…
Mamman är inte påklädd.

-Är ni vakna? Med raska steg kliver svärmor uppför trappan i väl använda gräsklipparskor. Ur väskan sticker diverse trådgårdsattiraljer upp och skvallrar om vad som komma skall.
Klart det är pinsamt. Trädgården ser ut som skit. Har inte brytt mig alls om den denna vår och sommar. En liten prinsessa har tagit upp det mesta av min tid. Och så prinsen förstås!
Farmor förstår så väl. Och vill så väl. Tycker dessutom att det är roligt med kirskål, sega rötter, maskrosblad på halvmetern och en äng till gräsmatta.

Sonen, Ella och jag är med och petar lite. Ella petar mest i allt jag petar med. Hon hänger i selet på magen och tar tag i allt som kommer i hennes väg. Starka nypor som inte släpper taget. Sonen skapar. En myrstack, en vulkan, en teddybjörn. Han hjälper även farmor med att flytta på stora stenar, sådana som vi inte rår på!

Jag fixar lunch, kaffe och tömmer skottkärran. Mannen kommer hem från första dagen på jobbet.
-Vad härligt det är att se folk arbeta åt mig, flinar han.
Förutom farmor, så har två kompisar anlänt och micklar med en balk i det nästan helt rasade garaget.
-Nu känner jag mig som grannen, med gården full av arbetare i blåkläder, strålar mannen.
Så går han in och fixar ihop två kantarellpajer till oss alla grovisar.
Farmor hade med sig 1.5  kg som hon plockat i ett nafs. Det är tydligen ett fantastiskt svampår i år.
Efter middagen somnar Ella i sin vagn. Sonen springer över till grannflickan och jag får plötsligt händerna fria och kan hjälpa till. Det är faktiskt kul med ogräs, i alla fall när man är två!
I morgon blir det nya tag. Än är hon inte nöjd, svärmora. Det är bäst att bara rätta in sig i ledet. Hoppas solen gör oss sällskap även då.

Söndag. Sista dagen på semestern för mannen och för många.
Rollern med vit färg, (wasabin kändes för trendig) rullar vidare över våra golv, väggar, lister och tak.
Återigen flyr vi ohändiga huset. En planlös promenad som tar form mot lekkamrat i Nävertorp. Familjen med det vackra, konstnärliga växthuset.
Väl framme möts vi av den kluriga pojken. Han sitter på trappan och trasslar med en Jojo.
-Jojo, inte så lätt va?
-Joho, jojo. Titta bara, svarar han och får ganska lite snurr på den. Jättelätt faktiskt, fortsätter han stolt.
-Ja tyckej att det äj jättesvåt, svarar sonen. Han hittar raskt en flaska som småstenar från grusgången passar så himla bra i.
-Är det ingen vuxen hemma, frågar jag.
-Pappa är inne och Harry sover. Mamma sa inget, så jag vet inte vart hon är.
-Pappa, vi har besök, skriker pojken.
Många långa minuter går. Jag går in och hittar pappan framför dataspelet.
-Jag kommer strax, får han ivrigt fram.
Jag gissar att det är något slags rekord som håller på att ta form , så jag smyger ut igen.
Mamman dyker upp. Kaffepannan åker på. Till detta: glass, massor med kladdig sås i olika söta smaker och färgglatt strössel på toppen.
Pappan kommer ljusskygg ut, kliar sig lite i huvudet och börjar spela fotboll med grabbarna.
Tänk att kunna vara så här och nu när livet är som allra rörigast.
Att hitta en kort stund för något rätt så onödigt men ändå viktigt.
Själv hade jag antagligen tagit itu med någon tvätt eller disk, när ena barnet sov middag.
Klart man blir uppstressad. Klart det känns tungt. Det är ju faktiskt då man måste släppa allt och bara ge sig hän.
-Snälla, lär mig spela dataspel! Då är det väl ändå rätt svårt att diska samtidigt!?

Man talar om en kommande generation med fasa. Hur skall det bli när dagens unga ska ta hand om de gamla.
Skitbra, förstås. De kommer lätt att kunna fokusera på här och nu och ge minst 100% i det läget.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jättefina golv möter oss i hall och kök när vi kommer hem efter en eftermiddag på landet. Det luktar färg och nytt.
-Det är ju synd att dessa vackra golv ska behöva brottas med solkiga gamla tapeter, säger jag och berömmer mannens dagsverk.
Mannen ser på mig, igenom mig och håller med- i alla fall inuti. Tvekar lite, drar på orden, svarar lite tvetydigt.
-Ååh, det är ju så mycket jobb! Det är inte så bara…som du tror, fortsätter han.
-Rolla väggarna med lite färg, kanske den där snygga Wasabi-gröna du fick över när du gjorde grannens kök och hall, drömmer jag högt vidare. Då behöver vi ju inte göra något mer på kommande 15 år…

Furugolven är nu slipade och belagda med oljevax i vitt.. Lika vackra som på verandan.
Det blir skönt för liten prinsessa att lära sig krypa på. Det är nära nu! Hon rullar raskt över till mage när vi lägger henne på rygg. Lyfter nyfiket det lilla huvudet och betraktar storögt hela världen. Sedan börjar hon grymta. Vill vidare. Se mer. Hon tar sig runt. Med eller moturs. Ibland bakåt. Försöker få fart på knäna, men de vill inte. Sedan blir allt så jobbigt. Huvudet tungt. Tyngdlagen vinner.

Det regnar vidare. Men efter avslutad frukost/brunch stretar solen sig igenom de mörka, tunga molnen. Det blir genast varmt och vi längtar ut. Kanske till och med till sjön?!
Packar badkläder i fall att. Drar ned till Djulö. Där finns ju annars en lekpark….
Klart det blir bad, trots att det är lite för kallt i både luft och vatten. Två rejäla skurar hinner göra oss sällskap. Då pausar vi i strandkaféet.

När vi kommer hem har mannen målat alla golvlister och dörrposter i både hall och kök.
-Jag tror det blir snyggt med den Wasabi-gröna på väggarna, säger han. I båda rummen,  så det blir en helhet.
-Kolla, fortsätter han och öppnar kökets nya skafferi.
På en av de vitmålade hyllorna står några Heiniken och väntar på middagen.
-Det kommer att bli bra så jäkla bra med det nya skafferiet, flinar han.

Hur mycket regn ryms det i en semester?
I dag kändes det till och med lite kallt…
Snälla sol kom tillbaka, vi saknar och behöver dig!
Vi lovar att möta dig med öppna armar, likt en kär gammal vän.
Vi har inte badat färdigt än. Inte ”filtat oss” i gräset, då det nästan alltid varit blött, inte pic-nickat, inte metat, inte båtat.
Vi behöver ditt sällskap, det blir ju så mycket trevligare då.
Vill spara på tjocktröjan ett tag till.
Säger så dårå, så ses vi strax.
Okej!?

Sitter på verandan, maten är uppäten, vi har lite rött kvar i glasen. Sonen har lämnat oss för tågbanan. Tack, Brio! Han fick denna när han var 2 år och den är fortfarande lika kul.
Ella är gnälla. Biter i tutten, inte snäll alls. Övertrött antagligen.
Mannen brukar söva henne om kvällarna gungandes i gungstolen framför TV:n. Då kommer hon lättast till ro. Jag kan nästan bara söva henne genom amningen, eller förstås en tur med vagnen.
Våra hyresgäster knackar på. Mannen går ner och pratar en stund.
Det blir en lång stund. Barnen måste i säng. Klockan är efter 22.00! Okej att det är sommar och semester, men gränsen är nådd!
Att söva båda barnen när man är själv är lite meckigt. Har försökt med saga i pojkens säng, men Ella stör. Ingen kommer till ro.
Jag bestämmer mig för att gå in med Gnälla till hennes säng.
Släcker ned och drar igång speldosan med tillhörande mobil. Ett lyckat hemmabygge som hon gillar att kika på.
Melodin tystnar efter en stund, barnet gnyr. Hon brottas med sin favoritkanin. Rullar från sida till sida i sängen med den. Sedan blir det alldeles tyst. Jag smyger in och kollar läget. Barnet sover, lite på sidan med kaninen i famnen.
Tassar ut, hämtar pojken. Vi fuskar ikväll. (ingen tandborstning). Det blir en saga fast det är mycket sent. Mannen får ta den. Boken handlar om grävmaskiner. Sonen valde den själv på bibblan här om dagen.
Protester förstås. Mamman ska läsa. Som nästan alltid. Men pappan är ju så mycket bättre på maskiner. Efter lite övertalning går sonen med på pappanattning.
De behöver så väl den tiden tillsammans.
Mamman sitter på verandan och skriver i ljuset av stearinljus. Det är mörkt om kvällarna nu igen…
Hon hör hur sagan blir yvig och får liv.
Två röster möts.
Kloka frågor trygga svar.
Hjulen rullar ivrigt ut ur boken med tydliga spår.

Barnens dag i stadsparken. Kö, kö och åter kö.
-Inget finns det som ja kan jöja, suckar pojken.
Alldeles för många barn i hoppborgarna, rätt livsfarligt faktiskt. Tårar blandas med glädje, hårda sparkar och mjuka magar.
Inne i det mysiga Alfons-tältet ska det bli sagoläsning. Lite för stillsamt för sonen, drar lite i mamman, var är buset?
Ansiktsmålning med sjukt lång kö, ponnyridning med ännu längre ringlande rad… vi bestämmer oss för att testa på ”linbanan”. Någon kö måste vi ju stå i…
Med ett sele och en karbinhake fäst i detta, susar barnen från en ramp i ett av stadsparkens träd ned mot marken. Några sekunder, sedan är det slut. Inte tal om ”igen”.
Vi beger oss mot scenen, Här blir det Alfons-teater. Två vuxna män som försöker skildra Alfons och hans pappa eller någon av kompisarna.
Men den riktiga Alfons är smartare än så. Var är han? Och inte är han så här lååångsam. Barnen skrattar bara när Alfons och pappan ska gå upp på samma stol samtidigt. När det blir krock och rammel. Musiken hänger yvigt på.
Annars är ju regissören Ika Nord så bra. Minns henne i rollen som katten Findus och även i serien Ika i rutan.

Träffade en dagiskamrat till sonen. Han var mycket besviken på den överraskningspåse han fått i Alfonstältet: 3 st. remsor/bokmärken med reklam om vad som händer på biblioteket…
Jag det var verkligen överraskande…
Men Ella var nöjd. Så många livliga barn att titta på och musik!

Jag efterlyser fler föreningar i stadsparken en sådan välbesökt dag som denna. Ni kan ju och vet vad barnen verkligen gillar och vill ha.
Eller kolla med ungarna direkt.

Ella och jag blev upphämtade i Vingåker av två snygga grabbar i en silverfärgad Porsche…
Vi hade varit på tjejfika och grabbarna hade hängt nere vid Djulö. Bilar, båtar, brudar, brädor, BMX.
Sedan längtade vi efter varandra igen.
Fick en skön eftermiddag tillsammans. Så där familjär som på film. Pappan målade det allra sista på skafferiet han snickrat, mamman diskade en tvådagars, sonen micklade och Ella rullade runt mellan pensel och diskborste. Sedan la Ernst, förlåt, mannen den ena! penseln åt sidan och svängde snitsigt och barfota ihop en Pasta Puttanesca, (horans pasta!)
Sonen gick över till bästisen i huset bredvid och efter en stund kom de inspringande med yviga nyheter om en enorm skalbagge som katten lekt med.
Och faktiskt, den var enorm! Har aldrig sett någon större. Lika lång som en medelålders hantverkartumme, fast mycket bredare. Den hade inte de där karaktäristiska långa ”hornen” som Ekoxen, så detta var en annan sort. Måste faktiskt ta reda på vilken. Det blir ett spännande äventyr att lösa i morgon. En skön anledning till att besöka biblioteket. Vi låtsas att Google inte finns, annars blir det ett så kort och platt äventyr.
Go’ natt alla med eller utan horn, sov så gott och njut stort av sommarens sista suckar.

Små andetag, korta, ivriga.
En liten mage höjer och sänker sig.
Annars så tyst och stilla i huset.
Natt.
Lite för sent.
Lite för mycket att göra.
Njuter av det lilla livet, det som ryms på några kvadrat.

Kajrocken dunkar i ryggen.
Letar sig in genom verandafönstret.
Det låter bra.
Trummor slår yvigt  i den stora, varma sommarnatten.

Svarta skinnjackor, armar i luften, fötter som dansar. Kramar, glädje, pirr i kroppen.
Jag avslutar med punkt. Tangentbordets smatter avtar.

Längtar bara efter livets rytm, nära, så att jag kan känna dess värme.
Kryper in och dunkar med i natten.

 

Ja, så säger pappan. Det är han som trälar, övar, hejar på och hjälper Ella-tjej att upptäcka oanade talanger. Hon vill verkligen. Ögonen strålar när de kämpar på tillsammans, hon skrattar med hela det lilla ansiktet.
Nu vänder hon från rygg till mage nästan hela tiden. Så fort vi lägger ned henne, så vänder hon tillbaka. Men inte från mage till rygg…än!

I dag kom en liten blond mamma hit med sin 10-åriga dotter. Vi har en gemensam nämnare. Ett litet flickebarn, tidigt ut i denna värld. Hennes kom ut i vecka 24, Ella i 26+6. Skillnaden: Ella var rätt så exakt dubbelt så stor med sina 922 gram.
Mamman hade läst om oss i lokaltidningen. Vi har mailat några gånger, lite trevande fram och tillbaka. Lite frågor, lite berättelser, lite nickningar, några hmmande… inte påträngande. Bara en arm att ta tag i, som vet en riktning. Tänkte visa att vi finns. Att vi vet. En del. Vår del.
Har tipsat om bloggen, min röst i natten. Sa att jag kunde vara hennes.

Det här med kläder blev något som kom på tal. Kanske lättare att börja med något fysiskt. Något som är på riktigt i detta konstiga, förvirrade tillstånd.
Små kläder.
Började kolla igenom påsar som blivit inpackade lite här och där i hemmets trygga, röriga vrår. Jodå, det har redan blivit en del som liten vuxit sig ur.
Sorterade, packade, mindes, tårades och log. Tänk vad mycket minnen som sitter i kläder!

Mamman ville så gärna komma hit. Vi tittade på bilder. Olika men lika. Samma slangar, elektroder, ljus och uttryck. Två små i en ny värld. Så innerligt älskade.
Nu var det 14 dagar kvar, sedan skulle familjen äntligen få komma hem.
-Vilket rum bodde ni i, frågade hon plötsligt.
– Nummer nio, det sista på höger sida, svarade jag. Granne med BB.
-Vi med, svarade hon.
Ja, tänk va’.

Dottern visade stolt bilder i sin telefon hur hon myste med sin mycket lilla och efterlängtade syster på sjukhuset. Hud mot hud. Precis som även min son gjorde, i rum nummer nio.
-Vilken bra storasyster du kommer att bli! Tänk när du får gå ut och dra vagnen.

Alla påsar med Ella-kläder och minnen packades in i familjens bil för nya äventyr.
Kul att ses! Hoppas vi får träffa liten prinsessa vid något tillfälle. Sköt om er! Kram!