Ligger i sängen och summerar dagen. Plusminusnoll typ..
Dagen började med gemensam frukost. Familjen samlad, lördag morgon. Borde helt klart alltid vara plus… vilket det ju är förstås, men ändå typ lite kaosartat och rörigt. Bara detta att alla inte kan äta kokt ägg, nej då ska en ha ett platt! Dvs stekt…
Och morgontidningen ligger kvar i postlådan till långt fram på dagen.

I dag kom vi i alla fall äntligen iväg till Öppet hus på Kulturskolan! Ett stort plus, ja kanske två!
Något som mamman längtat till sedan denna lördagsaktivitet drog igång för ca ett halvår tillbaka.
Det har väl hängt lite på den hurtiga tiden en ledig lördag… kl.10-13.
Men det gjorde absolut inget att drälla in vid 11.00. Vi hann spela trummor, piano, slöjda i filt med nål och tråd och tova i härlig ull. Ritpapper som var tänkta till konst fick vingar av sonens flygplanskunnande och seglade snyggt och ljudlöst i bildsalens generösa rum med högt till tak.

Lite senare blev det pulkaåkning på åsen bakom vårt hus. Jag ser barnen från köksfönstret när de stretar upp och ner i backen, vilket bara det är ett plus i sig.
Vi ett sådant tillfälle ser jag de två välbekanta profilerna dragandes på varsitt åkdon, men lånebarnet lyser med sin frånvaro…
Efter en stund ramlar de hemmahörande in genom dörren och mamman undrar då raskt var kompisen är?
-Han gick bara iväg, svarar då sonen.
-Va’!?
Mamman får tusen tankar i huvudet medan hon rusar ut mot det rara trädbevuxna partiet som nu helt plötsligt förvandlats till urskog!
Efter en vända på stigarna skymtas så en röd toppluva. Tack gode gud…
Där står kamraten lite trumpet med ryggen mot ett träd.
Helt klart minus.
Vi pratar om lite annat än just pulkaåkning och bestämmer att ta bilen hem till mamman och pappan.

När vi så sitter i bilen ivrigt förmanade av liten syster i baksätet om att det minsann är dumt att inte svara på tilltal och helt fel att bara gå iväg från kompisarna, så vill bilen förstås inte starta…
Det händer någon gång ibland, och just nu var det förstås ”en sådan gång”.
Lillasyster skulle på discokalas, (därav anledningen till hennes närvaro i baksätet), vilket vi förstås nu var sena till, och kamraten kände sig inte alls bekväm här i framsätet…
Återigen ett minus.
Viken tur att hyresgästerna har en fin Audi och råkade vara hemma! Stort plus.
Pojken med den röda toppluvan blev hemskjutsad och flickan kom äntligen på fest. Dock inte lika glittrig och sminkad som de andra pinglorna, men sötare än socker och med pulkarosor på kinderna! Plus igen, faktiskt! Ja, på mammans lista..
Dock fick jag med mig en sko hem i min väska från deras hall, vilket jag upptäckte när jag kom hem… ett minus, såklart… men jisses vad jag skrattade när jag gjorde upptäckten. Ett sådant där skratt som helt tar över kroppen och till slut bubblar över. Stort plus! Ett skratt förlänger livet, det känner man helt klart när man drabbas.

Väl hemma efter vända nummer två hos discofamiljen för sko-åter-lämning, står det en tallrik nygrillade kycklingvingar på köksbordet. Mannen har firmafest i sin Mancave, men tänkte också på sin fru. Plus igen.
Dessa ihop med en kall öl och morgontidningen, solokvist i älskat kök…
Kvällen avslutades med barnen och lite soffhäng. Plus!
Minus för att mamman inte kan låta bli det egentligen ganska så äckliga smågodiset i barnens lördagspåsar…
Stort plus och grym vardagslyx att slutligen få krypa ner i nybäddat säng. Doften av rena lakan…
Go natt och tack för en knasig dag!
I morgon väntar nya äventyr…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mina bästa Åsor.
Har kännt varandra i över 40 år!
I helgen fick vi äntligen ses i Stockholm utan män och barn.
Samtal som fick en ände. Inga tappade trådar. Punkt. Slut. Tid för eftertanke…
Vi började på vackra konditoriet Vetekatten med anor från 1900-talets början.

Hur ofta dricker man kaffe i kopp med fat…

Enda måstet för dagen var att ta tag i ett Stockholmstips som bror min gav; Kaknästornet vid Gärdet på Djurgården.
Buss ut. Hiss upp. Högt! Nästan 160 m. Varsitt glas vin och en häftig, imponerande utsikt över Stockholm. Jag tipsar varmt vidare!

East India på Östermalm. Skönt avslut på dagen.
Oändligt mycket tid och mat!
Vi bytlånades av de olika anrättningarna.
Den stora frågan hängde kvar i luften; Hur får man Naan-bröden så sjukt fluffiga?
Passerade Sko-Unp och kunde inte motstå dessa Martens. Vet faktiskt inte när jag köpte något till mig själv som INTE stavas loppis…
Hej vår, jag är redo!

 

 

Gjorde inte alls ont att vara ledig en sådan grymt vacker dag som denna.
Gör man något som man blir lycklig av, känns det rätt ok att ta tag i ett riktigt skitgöra.
Efter Djulörundan, som badade i sol denna tisdag, och efter kaffe, och morgontidning med dopp, så kavlade jag upp både ärmar och byxben. Stoppet i duschavloppet kunde faktiskt inte vänta längre.
Och det pissgula kaklet fick en rejäl omgång också.
Nu känns det rätt ok att gå in badrummet igen, trots att det andas rejält 90-tal…men det är RENT i alla fall! 

I morse när jag gick till jobbet valde jag den längsta vägen.
Eller ja, den vackraste.
Kanske ändå inte jobbvägen…
ett sidospår.
För att det var en så galet vacker morgon.
Nere vid Backasjön exploderade solen och dagen grydde.
Det var den solen den här dagen.
och jag fick ett smakprov.

Att gå hem från jobbet är också magiskt. 

Dessa vintriga bilder tog jag ett par dagar tidigare vid min förra arbetsplats, Dufweholms Herrgård.
Och så allén förstås.
Vardagsmotion
Meditation
Motivation
Explosion
Funktion
Begär
Måste

 

 

 

 

Söver två barn.
En son, en dotter.

Lycka.
Lycklig.

Skavfötters.
Liten katt vill va med.
Väljer sked med pojken.

Släcker när sista sidan i boken är läst.
Pratar lite om hur svartsjuka kan kännas.
Bokens kapitel.
Pratar om dagen som varit
om den som väntar runt hörnet.

Snart andas liten flicka tungt.
Det där snuset i näsan.
Armarna ovanför huvudet,
Som en liten bebis.
Trygg.

Så hör jag pojken sjunga en vaggvisa.
Lille Katt- för katten.
och purret kommer som brevet på posten.
-Hon vaktar mig mamma.

Och det gör hon.
Ligger bara nära pojken i säng.
På natten.
Kärlek kan man inte välja.
Den får man.
Pang, bara!
Öppna armarna och fånga den.
Följ med på resan.
Vägen är krokig, uppför, nedför, kanske i diket.
Grus, asfalt, lera, snö.
Vågor med krus på toppen.

Go natt min skatt.
Den största kärleken.
Den rakaste och ärligaste.
Tack och älskar er enormt, ja härifrån till månen 1001 gånger… minst!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-Undrar hur kallt det är i vattnet…

2 januari. Nytt år. Pappan har börjat jobba igen efter helgerna.
Mamman hemma med lovlediga barn.
Ingen snö.
Gråa dagar med tö.
Men så tittar solen fram en stund på förmiddagen.
Vi packar liten rygga och tar cyklarna ner till Djulö.
Sjön är öppen, nästan helt.
Bara några meter alldeles nära strandkanten har isbeklädnad.
Vid bryggan simmar några änder.
och ett kråkpar spatserar på den tunna isen.
Vi matar dem med julens kavring.
Nu blev det fest.
Medan barnen rörade sig, lapade mamman januarisol. Nog värmde den lite i alla fall.
Den svåra vägen är alltid den roligaste…
Liten är lika bra klättrare som stor.
Ingen idé att tjata.
Det går lätt som en plätt.

Vi avrundar med en fika och skönt häng på bibblan.

Sedan hem till kompisar på gatan.
Skönt att inte vara mossig morsa ännu.
Men jag förstår att dagen kommer då fågelmatning inte står högt i kurs…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, nå´n gran blev det inte tal om….
kombon med grymt nyfiken kattunge spelades upp som en film i min skalle och jag slog raskt bort tanken…
Mamman plockade en näve blåbärsris i skogen och mormor hade små röda trähjärtan på lager.
Vråkrukan hittade upp från källaren och just när ovanstående bild togs, hade katten bara rivit skapelsen två gånger med vatten och allt…
God Jul! 

Sent om sider, ja som alltid när det gäller en tidsoptimst blev ett väldoftande vörtbröd i alla fall gräddat på rätt sida midnatt…
Men om det matchar mannens julskinka som legat och gonat i smokern hela dagen, det kan en undra…

Ja, några julkort blev aldrig skrivna…
Var till Svenssons foto och framkallade en bunt rara bilder på mestadels barn, men de ligger kvar i fotofickan.
Sänder här en känsla från älskade Djulö alle´.

STOR kram till er alla finingar. Njut av att vara i här och nu under dessa lediga dagar. Ta in, paketera och förvara. Minnen- bästa presenterna!

 

 

Om jag får önska mig något
ja, nu när det är så här nära jul.
Kanske att stora tankar samlar sig tätare runt en,
kramar om, viskar i ett öra. Bara sånt som egentligen är viktigt att höra.

Ja, då önskar jag med hela mitt hjärta;
en lång snusning i en liten varm nacke, ja så att den aldrig någonsin tar slut.
Ett bubbligt mjölktandskratt och glittrande isblå ögon.
En tioåringsfundering om tid och rymd i all oändlighet som ramlar över oss i morgonstressen, varje dag!
Ständiga gliringar om alla mammans felsägningar och hjärnsläpp…
Färgstarka teckningar föreställande drömmar om prinsessor, enhörningar, hjärtan och blommor med kärleksblad.
En fin sten.
En knasig trumtakt.
Ett klokt legobygge.
En toksolig dag vid en ljummen, svensk sjö.
Varm choklad i pulkabacken.
mjuka, sammetslena 6-årsarmar runt min hals
Ett hej då mamma och en snabb kram på skolgården från pojken som snart är lika ”lång” som sin mor,

Och någon gång
På tu man hand
med en man som nästan inte är sann.
Med det störstaste hjärtat
Den varmaste famnen
Ärliga blå
knasig som få
Ja, tänk vilken tur att det är vi två!

Hej Jul, va kul!
Kom in en stund.
Här finns hjärterum.
Dröj kvar.
Nu tar vi ledigt några dar.

 

 

 

 

 

 

 

 

Första julbordet avklarat.
En grym kväll på  Klubb med alla medlemmar (utom en!) samt respektive i form av fruar, hundar, barn och även barnbarn.
Alltid mycket trevligt när vi ses. Synd bara att det blir så glest mellan gångerna….

God Hjul på er alla, tusen tack och en kram så räcker länge!

Hann även med invigningen av Skatehallen på Inferno.
Grymt jobbat alla pappor! Vilket skön häng ni skapat på er fritid.
Tack för kaffe, saft och tårta!
Ses, God Hjul ! 

Söndagspromenad. Så vackert att man får dåndimpen.
Smet in här vid sidan av vägen ner mot Djulö.
Kompakt tystnad i skogen. Balsam för själen.

Du och jag, mannen. Tills döden skiljer oss åt.

Hittade en bild från skogspartiet nedanför nya vattentornet i Laggarhult. Den är tagen strax innan snön kom. En annan söndag…
Tycker nästan att man ser några av John Bauers troll där mellan stenarna.

 

 

Hittar en parkas efter Norton i garderoben. Den har en sådan där härlig lugn, trött blå färg och luvan är kantad med ”päls”.
Den är nog sparad för att han var så rar i den, men nu ser den ju ut att passa liten myra alldeles perfekt.
Jag hänger den i hallen på hennes krok, och vet att hon kommer att se den så fort hon kliver innanför dörren. Hon är ett sådant där barn som ser allt!

Morgonen därpå åker den på. Lite stor var den nog… tänk att hon är så liten…
-Den är precis lagom, titta mamma, säger hon och sticker händerna i de generösa utanpåliggande fickorna med lock.
Raskt åker de upp igen och ett stort, förvånat leende sprider sig i ansiktet.
-Titta mamma, en napp!
Nej, inte får du ta med någon napp till förskolan. (Hon har några sparade som hon låtsas tycka om emellanåt).
-Men det är inte min, mamma, säger hon och tittar allvarligt på den lätt morgonstressade föräldrasorten.
Jag tar nappen och drar lite i gummit. Det är gammalt och släpper direkt från plasten.
Och faktiskt kommer jag ihåg just den. Motivet, färgen och just den modellen han gillade allra bäst.
Jisses, det var ju så så nyss… men ändå. Grabben är ju faktiskt tio nu och jackan matchar en normalstor 3-åring…

Mamman stannar upp i morgonens rutinstinna schema och skrattar.
-Ella, det är ju Nortons gamla napp! Tänk va’ att han också haft nappar OCH den här jackan.

Jackan får följa med liten syster till förskolan MED nappen i fickan.
-Jag ska spara den, mamma! Den ska alltid få vara i fickan.