År: 2014

Tänk, i morse när jag lämnade liten trött till rara dagiset, ja, då var det bara ett barn där tillsammans med fröken.
De stod tillsammans i köket och skar upp gurka till frukosten.
-Ella! ropade snart 5-åringen och sträckte ut armarna till en stor och mycket kärleksfull kram.
Ella svarade spontant tillbaka med samma gest.
Tänk, va’ ! Då är det inte så svårt att dra till jobbet.
Sonen skickade jag ned en trappa till grabbbästisen och hans rara mamma. De skulle vara hemma denna klämfredag, och tyckte att Norton bara skulle göra dagen ännu gladare.
I huset där jag sedan hade mitt första städpass, berättade kvinnan, som nyligen blivit änka att hon haft påhälsning dagen innan av en talgoxe. Den hade gjort en ordentlig husesyn, innan den slutligen tog verandavägen ut.
-Det var så märkligt, sa hon. Precis samma sak hände mig då min pappa gick bort för många år sedan.
Då berättade jag om talgoxen som hälsade på mig i Uppsala, när jag låg och väntade på att Ella skulle födas. Eller egentligen, låg och väntade på att hon skulle vänta lite på att födas…
Hur han flera dagar i följd kom och satte sig på fönsterblecket och tittade på mig, lite med huvudet på sned. Rörde näbben, ja pratade och berättade att allt faktiskt skulle gå bra. Att jag absolut inte skulle vara rädd och orolig.
-Talgoxen kommer med lycka, sa jag. Kvinnan sken överraskad upp. Ögonen trötta, men glada.
-Hur gick det då, för er, frågade hon.
Ja, fantastiskt och makalöst bra.
Talgoxen följde oss nästan varje dag. Ibland från en buske vid entrén, där jag dagligen samlade på mig styrka och en bit av vardagslivet. Ibland alldeles nära då mannen rullade ut mig på promenad. Och vet du, när flickan sedan var född, och vi blev flyttade till Eskilstuna, så var det Talgoxen som välkomnade oss stort i det lilla, till allt det nya.
Sedan när vi äntligen kom hem på riktigt, så satt han flera dagar i Pilen utanför sovrumsfönstret. Så var det, sa jag.
-Jaha, så var det…. svarade hon lite drömmande.

Sedan gnolade jag lycklig vidare, bland dammsugare, golvmoppar vackra trasmattor och ganska så många flugor i fönterbrädena. Livet tar en paus ibland, men det stannar inte, eller hur, Talgoxen!

När jag hämtade min lilla fågelunge på dagiset, satt hon i frökens knä och läste saga. Det var bara de två kvar.
Tack sköna, fredag! Tack livet! Tack som fan!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Klockan är för mycket, ja det är alldeles sent.
Och stor och liten borde sova, ja alldeles och precis.
Men bara en bit i boken, ja snälla, eller hur.
För visst är det mysigt och så himla rart till slut.
Vi ramar in dagen, lägger den till kudden.
Tre små huvuden, alldeles nära.
Vi stannar väl tiden, nån minut eller två.
Sagan är vacker, men mest klok. Den handlar om Sandvargen, fast egentligen om livet i stort. Hur vi egentligen borde leva, ja, vad som är viktigt och bra.
Sssch, sandvargen! Stilla dig nu. Två små barn och en nalle sover nu.
Slå din yviga, vilda men varma svans mjukt om de fina barnen.
Viska dina vackraste, kloka ord i deras sköra öron.
Tack och go’natt kloka ord och kluriga ungar.

 

 

 

Går nerför grusgången i rörig trädgård. Lyckades fånga några minuter av ensamhet. Rensar sådant som trivs så bra i rabatten men som egentligen inte ska vara just där.
Kvällen är äntligen ljummen. Solen öser från blå himmel. Nakna tår i träskor.

Den lilla arga är arg i köket. Det hörs ändå ut hit. Pappan lagar den himmelska kvällsmaten. I dag; ”handburgare” som hans stora son så klokt sa för en sådär tjugo år sedan… Så rätt ju!
Ella brukar gilla att vara med och röra i grytorna… men nu vet hon att storebror är ute OCH mamman. Orättvist, typ…

Norton studsar på grannflickans studsmatta. I motljuset ser man en sky av hår som elektrisk sprakar av liv och lust. Precis som pojken. Äntligen har Elin tid att leka en stund. Äntligen år det åter bara de två.
Uppväxta så nära, två år emellan och ett husnummer. Nästan syskon. De rullar runt, brottas, kramas. Sitter stilla och konverserar. Hänger, är.
Alldeles i början av livet. Känslorna brottas. Det är tuffa dagar. Tårar, skratt, ilska. Så många frågetecken. Det är rörigt att vara snart sju år. Det sliter och drar. Vanligt blir plötsligt trist. Nytt blir farligt. Kanske spännande ibland. En snabb mammakram, nära i famnen. Alldeles kort, ett intensivt, djupt andetag av trygghetsluften, sedan lite vilset vidare.

Utvecklingssamtalet i går med fröken gick bra.
-Du är en så’n fin pojke, Norton.
Ja, så sa hon. Och allt gick bara bra. Han är en fin kamrat. God lyssnare, klok, nyfiken, ivrig på kunskapen.
Mamman växte på skolstolen i det lilla klassrummet. Älskade unge, klart du är klok och bra!

Går en vända till med det ogräsliga till skräphögen. Ljudet av träskor i grus är så vackert. Det är nästan som jag ser mina barndoms somrar svepa förbi framför mig.
Drömmen då, i mitten på 70-talet var ett par vita i platå. Klart Marie i min klass hade ett par sådana. OCH Lotta!
Men de hade också storasystrar…
Tänk att Marie med sina två syrror hade ett helt garderobsgolv fullt av skor! Största systern sålde dessutom AVON-smink ur små kataloger. Hennes sminkbord i det tidiga tonårsrumet var så vackert, OCH förbjudet förstås!

Nu knackar det på verandafönstret. Mannen deklarerar att maten är klar. Bredvid honom skriker den lilla intensivt, maaat! Maaat nu, mamma! Mammaaaaa!
Och tänk va, Nu ser man åter jorden mellan två lite halvsorgliga Rododendron. De borde väl ha lite näring. Kanske vattnas lite oftare. Inte bli utsatta av små barns ivriga fötter.
Men va fasen, vad är väl ett par Rododendron mot ett par vilda barn!
Rätt bleka i jämförelse…
-Mamma kommer, ja faktiskt alldeles nu.

 

 

 

 

God morgon, Sverige.
Klart man blir glad och upprymd av en så vacker vy!
Uppe på Gatstuberg lurar dessa godingar.
Märkliga varelser.
Vackra och motbjudande på samma gång.

Just nu är älskade allén limegrön och vårsyrlig.
Jag tar ett djupt andetag och fyller lungorna med allt det nya.
Det liksom pirrar till i kroppen. Funderar på om jag ska ta och rejsa med korna i hagen…De är ystra och rusar efter stavgångarna som raskt pinnar förbi mitt i deras idisslande.
Ibland undrar man lite vem som är smartast…

Rot-rut och kanske söt-avdrag?
Ella dammsuger och mamma moppar golv. Den ordningen är klart den bästa…
För vatten i hink är ju farligt  kul!

 

Fast trummis vore väl ändå ett smartare yrkesval…?!
Energi, vilja, envishet, outtröttlighet och en rätt så stor dos charm finns redan…

+ att det säkert finns en hel del musikalitet i blodet.
Nästa gång de stora syskonen kommer ”hem” blir det nog jam på vinden. Hoppas, hoppas!

Jobbar lite, ibland mycket.
Besöker olika familjer, människor, hem.
Med samma mopp, skaft och trasor.
Samma rutiner bara olika yta. Garnet sveper lätt över golvet och det luktar så gott av engagemang och typ Ajax.
Äkta mattor, fin konst en kristallkrona i taket.
Eller rosa plastblommor på smal fönsterbänk och vita utemöbler i plast i vardagsrummet.
Kontraster.  Ja livet i stort eller smått.
Bakom varje dörr ett nytt ansikte. En historia.
Klart jag stannar på en kopp. Om du vill!
Är jag den enda som sitter en stund på din gamla köksstol denna dag.

Solen letar sig in mellan fördragna persienner.
Jag vinklar och öppnar upp. Säger hej och välkommen vår.
Känner man hur det liksom spritter i benen trots att de hängt med i 92 år?
Åååh vad jag hoppas att den känslan aldrig tar slut.
Tack för kaffet, ses väl igen va´!?

 

 

Går över åsen en sväng på väg hemåt med matkassen. Blir glad när jag möts av dessa stenfigurer. Undrar vad de snackar om?

-Får jag krama dej, gamle vän?
Såg nästan ut som granen sökte tröst och skydd hos det stora trädet.

Ja, den här påskhelgen har det inte gått att vara inne. I dag visade termometern på 19 grader i skuggan.
På sovamiddagpromenaden med vagnen såg jag både snok och huggorm. Alla lapar sol dagar som dessa.
Hemma har vi suttit i trädgårdsmöbeln och tittat på egna och andras ungar som öst i trädgården.
-Mamma, kan jag ta av mig strumporna?
Ja, äntligen!
Mannen har grillat gott och vi har njutit av både rött och vitt i glasen. Gäster har kommit och gått i en strid ström. Härligt med spontanbesök, och då särskilt när det är uteväder. För där inne dansar nu dammråttorna Wienervals med svepande långa kjolar. Och rutorna suktar efter en omgång med rakan. Ja, ja, det blir väl säkert sämre väder nån dag, och då ska jag kavla upp ärmarna. Men det gör inger om det dröjer ett tag…
Skål och välkommen försommar!

Stort badkar hos Ale och Vickan på landet.

Blev bjudna ut till vännerna på påskaftonsgrillning.
Fick förstås en fantastiskt skön och trevlig dag, som blev till kväll och afton…
Och vilket väder! Solen öste från klarblå himmel. Vi satt mot faluröd vägg och bara sög in allt. Hästar, hundar, kaniner, ungar, gitarr, öl, grill-os, riseldning, rampbygge, rutchbana, lekstuga, studsmatta, My little Pony, och så i bakgrunden en glittrade avundsvärd sjö mellan träden.
Sonen och jag sprang stigen fram med sikte på det blå. Tänk va’, en alldeles egen vik med båt, sandbotten och ljugarbänk. Och inte ett hus så långt ögat når.
Det här behöver vi stadsfolk plocka in emellanåt. Nästa gång tar vi med badkläder!

Efter grillat och solens nedgång fick vi flytta in i huset. Då känns det att det bara är April…
Ella fick syn på den enorma ”badbaljan” och började genast knäppa upp tröjan i finklänningen. Klart man ska bada när det är kalas!
De större barnen tittade på film en våning upp, men efter en stund hördes många yviga skratt och bus från badrummet. När vi tittade in var alla barnen samlade in det generösa badkaret. Kul att vatten lockar mer än film.

Tack för en helskön påskafton! Någon form av repris snart, tack! Förstås är ni välkomna in till stan, men här känns rätt platt och trist i jämförelse…

 

-Det var jättekul att vara med Julia i dag, mamma, sa sonen och tittade upp för en kort, intensiv och ärlig stund från tv-spelet.
Mamman fick ett par städjobb mitt i påsklovsveckan och störstaste storasyster Julia ville gärna hänga med sin lillebror. Hon kom i sin lilla blåa bil och hämtade upp honom.
När han kom tillbaka var han blöt i håret och gladare än en solig sommardag.
Så klart att han badat i hennes badkar. Stort som havet i jämförelse med vår lilla baby-badbalja, dessutom utan en bråkig och mycket envis lillasyster!
I handen hade han ett gäng alldeles egentillverkade studsbollar, den i rosa/lila med glitterrand var till Ella.
Det bor ett sådant stort hjärta i den lilla kloka kroppen.

Ella fick hänga med farmor. Det funkar bra som alltid. När farmor tackade för sig och skulle åka hem sa liten: famoj inte åka hem.

Då gör det liksom inget att gå och jobba fast det är påsklov och allt…

Nu går jag och lägger mig med en vilsam bild på min näthinna.
Den föreställer mig själv på en turkos 50-tals pall i en hyreshushall. Mitt emot mig sitter en dam på en exakt likadan, hon en bit över 80.
Under våra fötter blänker ett nytvättat golv, lagom till påsk.
Det är min sista kund, så jag har inte bråttom. Och hon är ensam kvar.
Hon berättar om sina barn, barnbarn och faktiskt alldeles snart ett barnbarnsbarn!
Och om sin närmsta syster som hon aldrig kommit överens med, och om alla år som städare på sjukhuset.

Man vet aldrig vad som väntar bakom alla dörrar i de olika husen jag besöker. Det är alltid lika spännande varje gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland måste man rymma hemifrån, i alla fall några slappa timmar.
Och gärna då med sol och blå himmel som kuliss.
Klart sonen inte vilja följa med på sova-middag-promenad. Vi fick bli rejält osams innan vi till slut kom iväg, sura på varandra gick vi sedan skamset gatan fram som två truliga tonåringar.
Det arga hängde med en bit på Djulö alle´, men sedan drog det vidare i en av de små snålblåstar som följde oss i hälarna. Skönt med medvind. Sonen skrattade när han fick extra skjutsar i ryggen. Det var ju inte ens jobbigt att trampa!
Ella somnade som vanligt ganska fort i den avkopplande miljön. Trygg med vårt prat som kuliss.
Ååh, vad jag njuter av dessa på tu man hand-stunder med den kluriga, funderande 6 och ett halvt-åringen. Fortfarande så mycket barn. Spontant, ärligt och rakt ut.

När vi kom fram till Djulöbadet, sprang han runt som en lössläppt hund och nosade.
Allt var lika kul som när vi lämnade stället i sensomras. Jag förstår att den dagen kommer då han ställer sig lite lojt bredvid mig och det där ystra inte riktigt infinner sig. Hoppas att det dröjer länge till den dagen, älskade, stora, lilla pojk.

Ella vaknade ganska så snart. Hon kände väl på sig att det var något kul på gång.
Hon vågade också åka i röret, snurra i karusellen, gunga högt och springa rakt och fort ut på den lilla båtbryggan som ligger farligt nära vattennivån. Änderna var stora och spännande; hur nära kan man gå?
Solen gjorde oss sällskap nästan hela tiden. Den är varm i lä, då åkte jackorna av, ja till och med sonens gympaskor. Mamman slöt för en kort stund ögonen och vände det snart 44-åriga ansiktet mot den varma gula. Just då kändes det som om tiden stannade i någon minut. Ett rus av glädje och lycka svepte genom kroppen. Tänk att det behövs så lite för att förstå livets mening.
Tur att vi lämnade det arga, truliga och sura en bit härifrån. Ibland måste man rymma en stund för att glad komma hem igen.
…och då gör det inget att dammråttor, skitiga fönster och ett litet grått regnmoln hälsar oss välkomna hem igen. Vi har buset bubblande i blodet, sol i hjärtat och kärlek i sandiga fickor med oss hem.
Tack älskade ungar. Förlåt att jag tjatar och skriker ibland, men det är ju för att jag älskar er så förbannat jättemassormycket!

P.s. Kom ihåg att påminna mamman om att nästa gång vi rymmer måste vi ta med kex till änderna. D.s.

.