Ibland måste man rymma hemifrån, i alla fall några slappa timmar.
Och gärna då med sol och blå himmel som kuliss.
Klart sonen inte vilja följa med på sova-middag-promenad. Vi fick bli rejält osams innan vi till slut kom iväg, sura på varandra gick vi sedan skamset gatan fram som två truliga tonåringar.
Det arga hängde med en bit på Djulö alle´, men sedan drog det vidare i en av de små snålblåstar som följde oss i hälarna. Skönt med medvind. Sonen skrattade när han fick extra skjutsar i ryggen. Det var ju inte ens jobbigt att trampa!
Ella somnade som vanligt ganska fort i den avkopplande miljön. Trygg med vårt prat som kuliss.
Ååh, vad jag njuter av dessa på tu man hand-stunder med den kluriga, funderande 6 och ett halvt-åringen. Fortfarande så mycket barn. Spontant, ärligt och rakt ut.
När vi kom fram till Djulöbadet, sprang han runt som en lössläppt hund och nosade.
Allt var lika kul som när vi lämnade stället i sensomras. Jag förstår att den dagen kommer då han ställer sig lite lojt bredvid mig och det där ystra inte riktigt infinner sig. Hoppas att det dröjer länge till den dagen, älskade, stora, lilla pojk.
Ella vaknade ganska så snart. Hon kände väl på sig att det var något kul på gång.
Hon vågade också åka i röret, snurra i karusellen, gunga högt och springa rakt och fort ut på den lilla båtbryggan som ligger farligt nära vattennivån. Änderna var stora och spännande; hur nära kan man gå?
Solen gjorde oss sällskap nästan hela tiden. Den är varm i lä, då åkte jackorna av, ja till och med sonens gympaskor. Mamman slöt för en kort stund ögonen och vände det snart 44-åriga ansiktet mot den varma gula. Just då kändes det som om tiden stannade i någon minut. Ett rus av glädje och lycka svepte genom kroppen. Tänk att det behövs så lite för att förstå livets mening.
Tur att vi lämnade det arga, truliga och sura en bit härifrån. Ibland måste man rymma en stund för att glad komma hem igen.
…och då gör det inget att dammråttor, skitiga fönster och ett litet grått regnmoln hälsar oss välkomna hem igen. Vi har buset bubblande i blodet, sol i hjärtat och kärlek i sandiga fickor med oss hem.
Tack älskade ungar. Förlåt att jag tjatar och skriker ibland, men det är ju för att jag älskar er så förbannat jättemassormycket!
P.s. Kom ihåg att påminna mamman om att nästa gång vi rymmer måste vi ta med kex till änderna. D.s.
.
Lämna ett svar