Går nerför grusgången i rörig trädgård. Lyckades fånga några minuter av ensamhet. Rensar sådant som trivs så bra i rabatten men som egentligen inte ska vara just där.
Kvällen är äntligen ljummen. Solen öser från blå himmel. Nakna tår i träskor.
Den lilla arga är arg i köket. Det hörs ändå ut hit. Pappan lagar den himmelska kvällsmaten. I dag; ”handburgare” som hans stora son så klokt sa för en sådär tjugo år sedan… Så rätt ju!
Ella brukar gilla att vara med och röra i grytorna… men nu vet hon att storebror är ute OCH mamman. Orättvist, typ…
Norton studsar på grannflickans studsmatta. I motljuset ser man en sky av hår som elektrisk sprakar av liv och lust. Precis som pojken. Äntligen har Elin tid att leka en stund. Äntligen år det åter bara de två.
Uppväxta så nära, två år emellan och ett husnummer. Nästan syskon. De rullar runt, brottas, kramas. Sitter stilla och konverserar. Hänger, är.
Alldeles i början av livet. Känslorna brottas. Det är tuffa dagar. Tårar, skratt, ilska. Så många frågetecken. Det är rörigt att vara snart sju år. Det sliter och drar. Vanligt blir plötsligt trist. Nytt blir farligt. Kanske spännande ibland. En snabb mammakram, nära i famnen. Alldeles kort, ett intensivt, djupt andetag av trygghetsluften, sedan lite vilset vidare.
Utvecklingssamtalet i går med fröken gick bra.
-Du är en så’n fin pojke, Norton.
Ja, så sa hon. Och allt gick bara bra. Han är en fin kamrat. God lyssnare, klok, nyfiken, ivrig på kunskapen.
Mamman växte på skolstolen i det lilla klassrummet. Älskade unge, klart du är klok och bra!
Går en vända till med det ogräsliga till skräphögen. Ljudet av träskor i grus är så vackert. Det är nästan som jag ser mina barndoms somrar svepa förbi framför mig.
Drömmen då, i mitten på 70-talet var ett par vita i platå. Klart Marie i min klass hade ett par sådana. OCH Lotta!
Men de hade också storasystrar…
Tänk att Marie med sina två syrror hade ett helt garderobsgolv fullt av skor! Största systern sålde dessutom AVON-smink ur små kataloger. Hennes sminkbord i det tidiga tonårsrumet var så vackert, OCH förbjudet förstås!
Nu knackar det på verandafönstret. Mannen deklarerar att maten är klar. Bredvid honom skriker den lilla intensivt, maaat! Maaat nu, mamma! Mammaaaaa!
Och tänk va, Nu ser man åter jorden mellan två lite halvsorgliga Rododendron. De borde väl ha lite näring. Kanske vattnas lite oftare. Inte bli utsatta av små barns ivriga fötter.
Men va fasen, vad är väl ett par Rododendron mot ett par vilda barn!
Rätt bleka i jämförelse…
-Mamma kommer, ja faktiskt alldeles nu.
Lämna ett svar