Sockerkaka till änder som sig väl lät smaka.
I bakgrunden Norton på väg upp på trampolinen.

Mamman och barnen var inte helt överens om vad som var lagom fart.

-Det går bra, mamma. Jag håller i mig!

Ensamma på stranden.
Men sommaren är faktiskt och absolut inte slut än. Sonen och jag har badat en bra bit in i september tidigare.
Jag minns 2011, just 7:e september. Då var det bara vi två vid Duveholmsbadet. Jag var gravid och kände mig så vacker där i vattnet med den mycket fina badpojken vid min sida.
Ååh, vad jag älskar sol, bad och sommar. Speciellt och allra helst i kombination med två fantastiska blötdjur av alldeles egen art.

Städade i dag hos en dam som nyss fyllt 90.
-Så nu har jag en ”padda” sa hon och skrattade. Det var lägligt. Datorn började krångla för en tid sedan och skrivaren gav helt upp, så jag gjorde mig av med skräpet, sa hon medan hon stegade ut mot hallen. Men det blev faktiskt lite tomt, fortsatte hon.
-Jag skall skjutsa grannen till tåget. Kommer strax, sa hon och drog raskt igen dörren efter sig.
Ja, tänk va tydligt det kan vara ibland att ”Age is just a number”…

Och änkan som haft sorg en tid har blivit med katt.
-Tänk, han sover i min makes säng, säger hon och ögonen lyser. Ja, jag säger han men det är en hon, fortsätter tanten och så visar hon mig en pärm som följt med katten in i det nya hemmet.
Det är tydligen en fin katt som vunnit flera utställningar. Den heter något med ”Siberian”. Jag tycker den påminner om ett litet lodjur. Väldigt vacker, ja graciös. Tassarna är liksom långhåriga.
En ny livskamrat. En vän att dela en bit av livet med en stund.
-Tycker du jag skall köpa ett sele till den, frågor hon mig.
-Ja, absolut, svarar jag och tänker att det blir skönt och nyttigt för båda att komma ut en stund varje dag. Bakgården är dessutom väldigt vacker.
-Köp en lång lina, tillägger jag.

 

 

 

Fina, flitiga Lisa.

Invigningen av Skateparken blev jättelyckad. Solen ramade in den ljumma sommarkvällen och gjorde oss alla lite vackrare och mycket gladare. Lisa inledde storstilat med syrran på körsång/gitarr. En tjej med massor av humor och talets sköna gåva.
Vännerna från storstan var här och smakade på betongen.
Kvällen innan hade Martin vernissage för den fina fotoutställningen ”Hang Up” på Lokstallarna.
Tack för nostalgin, snyggt jobbat! Vad fort åren rusat…
Snygg-Ale med vackra, störstaste dottern. Grattis förresten till tredje flickebarnet, Greta. 3 dagar gammal var hon självklart också med på den stora invigningen.
Självklart lika söt som hans andra prinsessor! Grattis till fina mamma Viktoria också! Vi kommer gärna och badar någon mer dag innan sommaren är slut.

Ellas ”ponkis” Max in action.
Ella var denna kväll hos älskade mormor och morfar. De hade inte sett det lilla barnbarnet på en tid och var lite längtiga.
Norton var hos sin bästa ponkis, Theo (Ella säger så om kompis). Så mamman och pappan fick avslappnad egentid. Tack!
Poesi.

Tack för en skön kväll som kändes som en varm, lång kram som aldrig ville ta slut.
Mannen och jag cyklade genom stan med varsitt fånigt leende på läpparna. Va bra det blev, och vilken tur att det blev!

Framme på Svartbäcksvägen satt två blonda pojkar nära varandra och tittade på film. Bästisar.
Vi mellanlandade på verandan där det bjöds på rött i glasen.
Go’ natt alla fina vänner.
Let’ s roll!

 

Efter kvällsmaten tar jag barnen med mig till sjön.
-Bara ett kvällsdopp, ropar jag efter sonen, när han på väg ner till vattnet liksom springer ur kläderna och in i badbyxorna på en och samma gång.
Ella hakar raskt på, men stannar upp precis där vatten möter sand. Lite försiktig.

Vattnet är ljummet. Kan inte minnas någon sommar som bjudit på så många grader. Helt fantastiskt, och alldeles alldeles underbart. Jag klagar då inte på värmen. Vi vet ju liksom hur tiden rusar. Kvällarna är ju redan mörkare och kräftorna lockar på oss i butikerna.

Norton hoppar från bryggan. Outtröttlig.
-Mamma titta, ropar han innan varje hopp.
Nu är det ut på den djupa delen som gäller. Det är nytt för den här sommaren. Mamman är förstås orolig.
Så frågar han hur långt det är ut till flotten som guppar en bit bort i sjön. Jag måttar och drar till med: mer än en längd i badhuset, men mindre än två.
-40 meter säger en pappa bredvid mig, där vi står på bryggan.
-Finns det gäddor här, fortsätter sonen.
-Nej, de är rädda för barn, skrattar jag.
Så hoppar han i efter en stunds tvekan.
Jag tror att han ska vända tillbaks, men han simmar ivrigt vidare.
Vi har ju tragglat en tid i simskolan. Till slut lossnade det. Men när vi har varit vid badstranden är det mest hundsim som gällt…trots att jag tjatat om ”riktiga simtag”.
Nu blir mamman orolig. Jag står med Ella i famnen och kan ju inte göra så mycket.
-Håll i flickan en stund åt mig, säger jag till en påklädd mamma på bryggan.
Ella säger ingenting. Hon släpper taget om mig, precis som om hon förstår.
Mamman hoppar i och är snabbt alldeles bakom pojken. Han märker mig inte.
Uppe på flotten blickar han genast mot bryggan han nyss simmat ifrån. Mamman är borta. Paniken bryter genast ut, tårarna stiger.
-Norton, ropar jag nerifrån stegen. Mamma är här. Bakom dig.
Han hör inte först.
-Norton, här!
Så vänder han sig mot mig och jag låtsas som om jag inte ser hans rädsla.
-Vad duktig du är, vilken simmare, 40 meter!
Orkar du tillbaka nu, frågar jag.
-Neej, svarar han ängsligt.
-Men det måste du ju, fortsätter jag. Nu hoppar vi lite, kanske vilar en stund, så simmar vi tillsammans sedan. Ella väntar ju där borta på bryggan, svarar jag och undrar lite över hur den där påklädda mamman undrar…Hoppas hon inte har superbråttom.

Efter några hopp från en flotte med stora tonårsbarn, simmar vi sedan tillbaka.
-Jag håller dig lite under magen, säger jag och försöker simma hyfsat med den andra.
-Du kan släppa nu, mamma, säger sonen och vänder sig mot mig och skrattar.
-Ja, du kan ju simma själv, skrattar jag. 80 meter minst!!

 

 

Vacker vy i Vingåker… eller egentligen Kjesäter.

Blev bjudna till svägerskan i fredags. Fick en jätteskön eftermiddag och kväll.
Barnen och mammorna badade i poolen. Ella tyckte dock att det var läskigt att inte känna botten. Jag minns att Norton var precis likadan.
Sedan en kopp kaffe på altanen i solen.
Mer bad.
Mer prat på altanen. Vuxet och barnsligt.
En runda på nylagda plattor lockade stadsmamman. Till växthus, planteringar, bär och en allmänt avundsvärd trädgård. Duktiga Annelie!
Bad igen. Sedan ville grabbarna spela (TV). Ella hängde på. Vill förstås alltid vara med storebrorsan. Jag tittade en stund senare in i spelrummet och såg den lilla ljusa, spröda sittandes snällt i soffan. Grabbarna var som uppslukade av spelet Avengers med alla superhjältarna.
Då smet mamman ut på verandan igen, med ett nyfångat glas iskallt vitt och ”Saknaden” av Lundell. Ååh, vad jag saknar lässtunderna mitt på dagen. Då man inte är dödstrött och slår sig i pannan med boken hela tiden. Men jag vet ju att tiden återvänder en dag. Då kommer jag väl längta tillbaka till baddagar med mjuka armar runt min hals och en snusig nacke att borra in näsan i.
Klart jag kommer att göra. För prinsar och prinsessor med utstående öron och bus som bubblar över är faktiskt det bästaste som finns.

Dagen efter sa Norton efter frukost:
-Får jag leka nåt mer med Milton? Det är ett gott betyg från en pojk som helst hänger på hemmaplan.

 

Jobbar ganska mycket nu och fyra veckor framåt. Semestertider för de fast anställda. Nya tider, adresser, ansikten och hem. Historier från nutid och då. Spännande!
I morse var en sådan där tidig morgon. Ella skulle få äta frukost på rara dagiset med andra morgonrosiga sötnosar.
Vi cyklar. Det är skönt, svalt och ett så trevligt lugn i luften där vi susar fram på den långa cykelbanan. Vi mot världen. Inga möten. På vägbanan mest jobbarbilar i olika kulörer och typsnitt. Hann de med sitt morgonkaffe, eller balanserar de också med en mugg i ena näven?

Städar ett par timmar ute på landet os en änka. Nybliven pensionär. Inte var det tänkt att den skulle börja allena? Och hunden var skruttig. Darrig, yr, trött, ja gammal. Den skulle få somna in snart, berättade hon senast.

Så i dag skällde det när jag ringde på dörren. Jodå, en ny piggelin kom rusande mot mig.
– Saga, strålade kvinnan emot mig. Tre år gammal. Dottern och jag hittade henne på Blocket.
Samma ras som tidigare, men med annan insida.
Återigen virvlade det hundhår ur de gamla vackra trasmattorna.

Sedan in till stan igen. Fyra rum och kök hos en nybliven änka. Hon vilar på soffan när jag gnor runt med dammsugaren.
-Ååh, jag känner mig så lat, ojjar hon sig.
-Det får du vara, skrattar jag lite lagom hurtigt. Du har säkert dammsugit mer i dina dar än jag.
-Nja, jag var väl inte så noga, men oj vad jag har haft det roligt på jobbet, säger hon och det glimmar till i de ledsna ögonen.
Så jag stannar upp en stund och hon berättar om livet som lärare. Speciallärare för barnen som hade det svårt med läsningen. Hon minns så i detalj. Drömmer sig bort en stund. Glad igen.

Sedan en kort rast. Är på stan, så jag smiter in en stund på en loppis. Då upptäcker jag att jobbartröjan är ut och in…
Jag skrattar till för mig själv och hoppas att jag klippt bort tvättrådslappen i sidsömmen, det brukar jag göra. Och om det är en sån där skavig lapp i nacken.
Tänk va’ ! Om någon sagt till mig för en sådär drygt 25 år sedan att jag skulle dra runt på stan i en lite för stor T-shirt med avigan ut, hade jag nog bara gapat. Jag, som vid den tiden där runt gymnasiet, hade väldiga problem med att komma i tid till skolan, för att jag vände ut och in på garderoben varje morgon… ”Jag hade ju inget att ha på mig”
Kanske att man blivit lite vuxen i alla fall?!
Vänder på tröjan och drar åter ut på landet. Sista kunden. Återigen en änka. Hemmet är så ordningsamt. Sveper runt med redskapen och det varken rasslar i dammsugarröret eller blir smuts i skurhinken.
Tänk, ibland blir jag nästan lycklig över grus i maskineriet eller smuts i mopphinken. Då vet man att det rörts runt lite i hemmet. Någon har hälsat på med en bit av ett annat liv med sig in i det välstädade.

Vid staketet på dagis står en liten söt flicka i sommarvitt hår och bruna, skrapiga ben.
-Mamma, säger hon, och börjar dra i grinden.
-Åååh, säger hon sedan så rart när vi kramas länge där i grindhålet.
-Nu åker vi hem och hämtar Norton, sedan drar vi till sjön. Mamma är varm.
Tröjan klibbar lite på ryggen. Avigan är in och rätan ut, men det är väl inte så viktigt, petitesser egentligen…

 

 

Tack familjen Kullman för att ni stod ut med oss en vecka i Spanien. Tömde kameran i dag och längtade redan tillbaka. Repris tack! …och så den fina mannen och pappan. Älskar dej!

-Titta mamma, jag kan flyta!
…och pojken badade och badade, inte ens ”men en glass då” från en tjatig mamma kunde locka upp honom från medelhavet.

Trygghet

Kärlek

 

 

 

 

-Åååh, vad jag älskar dej, min Molly!
Det blev lite väntan på flygplatsen i Sverige, innan vi med spänning klev på det stora planet. Skönt då att riktigt få gosa in sig hos bästaste lekkamraten.
Tänk att vi skulle åka utomlands, dessutom med rara Kullmans. Vilket äventyr!

-Hej då, Sverige, ses snart igen.

-Mamma, vad konstigt de pratar.

Max framför planet.
I Katrineholm har vi Lindar längs gatorna, här är det palmer.
…och himlen var så där tokblå hela tiden!

-Jag vattnar lite åt dej, farfar.
Vad snällt att vi fick låna ditt fina hus här i Torreveija, Spanien.
Det gör vi gärna om!

Varje dag en ny utmaning. Projekten vid stranden blev större vartefter dagarna gick.

Bråttom bråttom.

Medhavd kock skapar stort i smått. Lyx och förstås lyxigt gott!. Skål och tack för maten, bästaste Jimmy! Älskar dig.

Just around midnight… alla kvällar! Tack och go’ natt, Spanien.

Bak i bilen, någonstans mellan Västerås och katne. Trötta och säkerligen lyckliga barn…
och tänk, när vi kom hem blev det grillkväll på Odins Väg med grannfamiljen Olaussons. Fina Elin, pappa Thomas och mamma Anna. Borta bra men hemma skönt!

Hoppas på fler bilder från den ”riktiga kameran” Skall tömma den i morgon, spännande!

 

 

 

 

 

Ja, det blev en raberpaj till kvällsfikat.
Barndomskamraten med torp i Vingåkergskrokarna hade med sig dessa vackra röda stjäkar senast. Dessutom en liten påse av skogens guld, som mannen genast smörfräste och öste generöst över varsin rostad macka.
Så nu har vi smakat på sommarens allra finaste delikatesser. Finns väl nästan inget som slår dessa unika smaker!

På förmiddagen städade jag och en kollega en festlokal efter ett bröllop. Tänk att här bara några timmar innan vi dök upp med golvmoppar och dammsugare, virvlade det annat än dammråttor på de gamla breda träplankorna.
Hårnålar, rosenblad, presentsnören och rödvinsdroppar avslöjade en välpaketerad tillställning.
Undrar hur de såg ut? Hur länge hade de varit kära? Och fick någon dansa med bruden?
I hörnet står ett svart piano. Stolen är utdragen en bit ifrån. Tonerna har klingat ut. Hoppas någon inte snubblade över tangenterna.
Hoppas, hoppas att brudparet är lyckligt och lever länge lyckliga tills döden skiljer de åt!

Dammsugaren tystnar plötsligt när kollegan och jag närmar oss mitten av rummet från varsin sida.
-Det måste ha gått en propp, skrattar hon mot mig. Eller så är dammsugaren överhettad.
Lätt rodnad, överöst av kärlek, utmattad.
-Ja, det är antagligen så, svarar jag. Nu får vi leta efter proppskåpet.

 

Så varmt det blev i dag!
Familjen Björklund hörde av sig och berättade att vi var välkomna att hänga med dem vid Läppe-badet.
Klart vi ville. De dagar som bjuder på blått, massor med sol och ledigt finns det liksom inget vettigt alternativ.
Precis när vi skulle dra kom minsta storasyster Klara. Hemma någon vecka från livet i Norge. Hon ville gärna haka på. Kul!!

Hjälmaren var förstås kall.
Ella gick mest fram och tillbaka på stranden. Aldrig längre ut än till knäna.
-Titta alla barn, en båt, skrek hon och pekade ut mot en snabb racer.
Hon vill gärna berätta och dela med sig av det som händer.
Klara byggde fina prinsess-slott med vackra Smilla-flickan. Vilken lycka! En ny kompis som var helt med på fantasilekarna.
-Är du vuxen, hade hon frågat Klara.
-Ja, nästan svarade Klara. Jag bor i egen lägenhet, har ett jobb och en kille, svarade Klara.
-Man behöver inte vara vuxen om man inte vill, kom ett blixtsnabbt svar i retur.
Så klokt!

Dagen avslutades med grill och vin på Odins väg 11. Kullmans kom förbi, störstaste syster Julia med sin Johan och lite senare våra nya hyresgäster.
Nu har flickorna dragit på krogen, pappan somnat i tv-soffan och jag nattat barnen.
Go’ natt alla stora och små, fortsätt vara just så bra och fina som ni är, och kom ihåg: man behöver inte vara vuxen…