Författare: Jessica

Efter snabb frukost på mitt rum tog jag trappan upp till Ella. Kikade in i hennes rum. Där hukade flera vita rockar runt hennes säng. Alltid läskigt.
-Vi hjälper Ella med att sköta magen. Hon har det lite kämpigt med den. Tappar puls och  andning emellanåt.
-O.K.
Blir lite lugnare av beskedet. Magen är ett återkommande problem. Matmängden ökas succesivt för att Sparvel ska lägga på sig. I bland blir det för jobbigt. Då säger magen ifrån. Nu var den alldeles hård och spänd.

Sjuksköterskan försökte hjälpa Ella. Lavemang, massage, stimulans. Massagen brukar vara uppskattad och när vi trycker benen lite lätt mot magen. Men nu skrek hon bara och var absolut inte sugen.
Efter enträget arbete, gav vi till slut upp. Det ville verkligen inte komma ut något bajs.
Jag satte mig med Ella i en fåtölj och provade med lite amning och sondmatning, men hon tappade puls och andning igen. Det kom lite kräks.
Vi la Ella i sängen igen, Hon behövde nog vila och ta igen sig.
-Vi låter henna sova, så säger hon till själv när hon är hungrig. Tror också att hon behöver komma tillbaka i värmesäng. Hon är lite sval.

Tar en orolig promenad. Byter luft. Skönt ändå.
Tillbaka vid Ellas säng. Matar hungrig tjej. Lite mindre mängd i sonden. Det går bra denna gång, skönt! Hon orkar även suga lite på bröstet!
Hon är varm. Precis lagom. Lite rosig om kinderna.
En sjuksköterska kommer in och vi byter några ord. Hon tror att när Ella får boa in sig i sin värmesäng, kommer magen att komma igen. Det var antagligen lite för tidigt att ta bort den. Återigen detta trixande med ett steg fram och kanske två tillbaka…
Ibland måste man släppa taget för att inte fastna.

I dag väger Ella 1.324 g. Lite mer bebis att ta i nu. Hon ser inte längre ut som en rynkig tant. Faktiskt är hennes kinder lite runda!
Blöjan byts på ett skötbord. Helt naken ligger hon där, utan all apparatur. Hon är så pass stabil att det går bra. Befriande!
Nu är det nästan bara vid matning som hon tappar bort lite andning. I bland även pulsen.

Hon gick in i sin vecka 33 i dag.
Om hon är en duktig tjej och kliver på med stora steg, kan vi kanske få gå på något som heter tidig hemgång. Det brukar vara runt v. 35.
Det är förstås en del kriterier som skall uppfyllas innan denna, bl.a. helst en vikt på 2 kg, att amningen är i gång i någon form, att hon är helt stabil med andning och puls, samt att de mediciner hon i dag får, har fasats ur.

Pratade nyss med mannen. Han hade fikat hemma med goda kamrater. De hade haft med sig sin alldeles nyfödda bebis på 4400 g.
-Det var nästan så att jag kastade upp henne i taket, som jag brukar göra med barn, skrattar han. Stor tjej…
Ja, det går tre Ella på henne.
Minns att jag avslöjade min graviditet för mamman i höstas. Min mage syntes inte då, kände mig mest lite chipstjock…men hon hade en jättefin.
Vi konstaterade att det inte skulle bli så långt mellan barnen. Så blev det ju inte heller, fast lite tvärt om.

Nu sover lilla Sparvel, rundkindad i sin plastlåda på våningen ovanför. Änglarna vakar hela natten. Och kanske hinner dem med en kaffe och pralin.
Jag sitter på våningen under och njuter en mugg glögg.
För även om det blir en udda jul, så är det bara att hänga på. Ta tjuren vid hornen liksom. Glögg är en bra start, och så Ella förstås.

Var tredje timme käkar Sparvel.  Innan måltiden masserar vi hennes mage, pressar små fågelben lite lätt mot den. Hon tycker det är skönt. Blir alldeles stilla. Betraktar.
Ibland kommer bajset ut. Som att klämma på en senapstub. Ibland bara små pruttar.
Sedan kollar vi sonden, så att den ligger rätt i magsäcken och att det inte är en massa mat kvar. Tar det tid att få till detta, så blir Ella mycket otålig. I kväll var det ett sådant läge.
Dessutom krånglade elektroderna som hon har på bröstet. Det blev olja på dessa efter magmassagen. Fick trixa med dessa…
Oj, nu var Ella så hungrig att hon nästan käkade upp sin ena hand.
Jag satte mig slutligen till rätta i den mycket sköna fåtöljen. Hon brukar alltid få bröstet samtidigt som jag sondmatar henne.
Hon sökte efter bröstet på en gång.
Och oj, vad bra det gick för Sparvel att amma med hungern och ivern pulserandes i kroppen. Hon sög och sög, som om hon inte gjort annat.
Hurra för Ella-tjejen, som fattat hela grejen!
Det är bra med lite jävlar anamma. Att explodera lite. Så tänker man mycket klarare efteråt.

Det knackar på dörren. Tänker att det nog är städerskan. Vem annars så här i arla morgon. Eller har det hänt Ella något? Smyger försiktigt upp dörren och möts av tre sjungande änglar med glorior och kaffebricka.
Det är Luciadagen och mannen skall åter vända till hemmet med sonen, tungt!
Lintotten blir lite blyg av uppenbarelsen och gömmer sig under täcket i den fortfarande varma sängen.
Tre av de fantastiska sjuksköterskorna från Ellas avdelning går denna magiska morgon runt till oss långliggare och lussar.
Det behövs inte mer för att bryta en negativ, nervig och tung känsla i rummet.
STOR kram till er! Hälsa resten av änglarna också.
Jag har ställt upp en ask choklad som ni kan njuta av till kaffet. (Som jag hoppas ni hinner med!)

Att få låna ett barn en stund under ens resa i livet, måste vara det mest fantastiska och  svåra man kan vara med om.
Ella kom till oss och vände upp och ner på allt. Vi hade inte flytvästarna på oss.
Helt plötsligt guppar man med näsan strax ovanför vattenytan och försöker få tag i något att hålla fast sig i.
Allt snurrar i huvudet. Var är land? Är alla med? När kommer nästa lite för stora våg.
Vi skriker hårda ord till varandra i stormen av rädsla för det nya, otrygga.

Förlåt! Ta min hand så simmar vi starka tillsammans. Ser du att solen går upp där borta. Vinden avtar.
Hör du sången? Pughs ”Små lätta moln” som omslöt oss minuterna innan vi lovade varandra kärlek – i nöd och lust!
Känner du åter den varma vågen? Kom så hänger vi på tillsammans!

.

Sitter med argt, litet barn vid mitt bröst. Hon stångas, slår med sitt lilla huvud.
Det luktar ju mat, var är den? Liten suger på bröstvårtan. Släpper, stoppar in sin hand i munnen istället. Krånglar, letar, verkar inte riktigt förstå… hur gör man, liksom.
Brösten spänner och läcker. Vita pärlor rinner ner för magen.
Det är så mycket som ska funka vid amning. Liten ska andas samtidigt som hon äter, dessutom komma ihåg att andas, orka ta ordentliga tag så att mjölken kommer, förstå att man ska svälja. Allt på en gång. Teknik och tanke.
Då är det ganska lätt att bli både arg, irriterad och till slut så trött att man somnar med tutten i munnen.

Jag tittar på det lilla huvudet som rör sig vid varje andetag. Sparvel andas med hela kroppen.
Att sitta med ett sovandes barn alldeles nära, måste vara det mest rofyllda och vackra som finns. En meditation som värmer och berör.

Ella är trött i dag. Hon har fått sina ögon undersökta och det kan vara ansträngande.
Vätskan som droppas i ögonen kan också bidra.
Allt såg bara bra ut sa doktorn.

Ja, allt ser mycket bra ut, lilla tjej. Älskar dig, envisa, starka knytte.
I morgon kämpar vi vidare med teknik och tanke.

-Vill ni komma på en fika?
Vad skönt det är med spontana, förstående vänner när man inte riktigt vet åt vilket håll man ska styra stegen.
Solen skiner och sonen och jag beslutar oss för att gå. Behöver solens upptinande och avstressande kraft.
Blir bjudna på hembakt saffransbröd och små, pillrigt uttagna pepparkakor. Sonen letar efter minigrisar.
Till dessert får vi njuta av en repris, utförd solo, live på vardagsrumsmattan av Cirkusskolans avslutning. Familjens 7-åring delar ut egengjorda entrébiljetter med ett stort ”M” på. Skönt med 7-åringars spontana, självklara ”vara i centrum” läge i livet.

Efter applåder packar vi hop en del av pusslet och drar till Eskilstuna.
Pappan möter oss i P-huset. Det blir springtävling på det för dagen tomma våningsplanet. Grabbarna har saknat varandra.
Jag går upp till Ella med frysväskan full med utpumpad bröstmjölk.
-Vill du bada henne, frågar den pigga sjuksystern. Det blir premiärdopp för henne, väl?
-Kanske ni vill filma, frågar en annan.
Mannen är med sonen, så det blir svårt, svarar jag.
-Det är bara Ella kvar här på avdelningen, så det är o.k att ni tar med pojken en kortis.
Hon ilar kvickt iväg innan jag hunnit fattat eller svarat.
Så står lintotten där i rummet och strålar nöjt!
Vi hittar en lagom pall åt honom så att det blir rätt tvätthöjd. Han kramar ur den mjuka trasan och baddar Ella på magen, som om han inte gjort annat.
Sparvel njuter verkligen av sitt premiärdopp. Alldeles stilla tar hon in känslan och sluter sina ögon. Kamerans smattrande bekommer henne inte.
Skönt att se sonen så stolt och engagerad. Storebror, liksom!

Vi avslutar med att mysa med provsmakning av tutte, snusningar på litet huvud och att bara vara i nuet.
Pusslet är lagt. Motivet är hänförande vackert
Tack för en fantastisk söndag!

.

Njuter några dagar hemma med sonen. Som alltid en del pyssel med det vardagliga. Tvätt, disk, enkel matlagning, skitig toalett, kanske ett snabbt varv med dammsugaren. Det gnager en oroande tanke i mig när jag sveper runt i sysslorna,  det är antagligen sista vändan hemma för mig på en tid. Ella behöver och vill verkligen komma igång med amningen. Hon är mycket snuttig och sökande, berättar mannen.

Rotar uppe på vinden efter julen. Hittar tomtarna, halmbock, krans till ytterdörren och adventsljusstakar till två av fönstren. Hade faktiskt tänkt skita i alltihop detta år, en konstlad fasad, lite mer nu än vanligt, men pojken verkar tycka det är kul med pyntet, så jag skäms faktiskt över min direkta tanke. Klart grabben ska ha jul!
Och Ella har ju faktiskt fått en adventsljusstake i sitt rum!

Åker över en vända till sonens bästis på dagis. Återlämnar en hög mammakläder som jag fick av den unga familjen i somras. Ella kom ut före behovet av jeans med bekväm mudd runt magen. Tänker att mamman återigen kan ge dessa vidare till någon som tänker njuta stor mage.
I det stora, lite bohemska huset, med olåst ytterdörr, är det nästan alltid några polare på besök. Kaffebryggaren går varm i köket, här känner man sig varmt välkommen och grabbarna trivs och bråkas så bra tillsammans. Bästisar, liksom!
Tack för kaffet! Fortsätt att älska varandra, livet och vännerna. Det är ni så jäkla bra på!

Kvällen kryper in genom fönstren. Vi läser spännande fakta om dinosaurier i den tjockaste boken. Synd bara att man är så kass på latin. Hade varit kul att glänsa med uttalen på arterna när sonen frågar vad de heter.
Ligger sked med pojken i hans säng. Hör hur hans andning blir tyngre och lugnare. Nu sover han. Jag borrar in min näsa i hans mjuka, varma nacke. Tänker att det nog dröjer innan jag får göra det så här igen.
Samlar in känslan och placerar den lättillgängligt.
Viskar att vi snart är hemma med bebisen och inte tänker åka tillbaka till doktorn nåt mer.
-Är det säkert att du fortfarande vill att hon skall sova i ditt rum?

Får en bild på mobilen från mannen. Han har lagat fredagsmiddag för en i ”köket” på sjukhuset.
Rostbiff, ris och en som alltid om jag får gissa, god sås. Ett glas rött till detta i ett Duralexglas, modell skolmatsal. Som dessert- en Ettan lös. Han kan konsten att bygga slott av korthus. Dessutom med njutning- gärna en matlagningsöl!

Ella och han har haft en skön fredag. Mycket närhet och gos.
På fredagar är det den stora badardagen. Mannen passade då på att fisblåsa Sparvel på magen.
-Jag kunde inte låta bli nu när hon låg ute. Så har jag alltid gjort med alla mina alla barn. En del av hela bebisgrejen. Det var dags nu och mitt sätt att knyta an, skrattar han.
Sedan lite tvättning med mjuk trasa och lite olja i vattnet.
En av tjejerna pratade om badbalja. Vi får se vad som komma skall.
Helt klart öppnar sig många nya möjligheter till äventyr när nu kuvösen är ett minne blått. Ella välkomnar med stora, nyfikna ögon.

Pojken och mamman myser tvåsamhet. Vi har köpt en pysselbok till kvällen. Käkar  ”jåppjor” (våfflor) igen med glass och räknar, letar fem fel och drar streck mellan punkter.
Fredagsmys på två olika håll… helt klart den jobbigaste biten just nu.

Tack fantastiska familjen på Åland för den rara luvan till Ella-flickan! Nu är den äntligen invigd. Skönt med något på huvudet när Sparvel nu lämnat sin varma, fuktiga kuvös.
Den är dock lite stor, trots att den fick plats i ett fickvänligt russinpaket…
Färgen är exakt samma som sänghimmeln ovanför Ellas nya säng.
Snyggaste tjejen på avdelningen!

I dag är Ella lite snorig, men inga tecken tyder på någon infektion, så vi får hoppas att det bara är en flyttsnuva. Pappan är varm både inuti och utanpå. Han tar hand om dig i dag, på sitt alltid osjälviska vis. Lär och njut, tjejen. Hans stora barn har lärt sig läxan, fantastiska ungar!

Sonen har knåpat ihop ett färgsprakande armband till sin mamma i dag på dagis. Det är det första han visar mig när jag kommer efter mellis och hämtar honom. Han trär ivrigt på det runt min höger arm och konstaterar att det äj jagom!
Tror att han fått med alla färger från paletten.
-Så häj sa det sitta, mamma. Bå päjojna upp.
Blått är flått och matchar min outfit i dag – batikblå klänning.
Lättburet och tidlöst till alla mammas plagg. Diamanter gör sig inte lika bra till batik…

Stor kram och massor med kärlek till alla fina vänner som fortsätter att läsa alla tänkor och funderingar här. Ta hand om er och fokusera på det som är viktigt här i livet!
Ses en annan dag!

-Jag valde en röd sänghimmel till Ella, ler den unga sjuksköterskan mot mig.
-Bra, det är ju snart jul.
Klart rosenknopp skall ha en kärleksröd sänghimmel i sin nya säng. Från den hänger nu den skyddsängel jag Traderade in här om dagen. Ser ut som en liten Babuschka med kitshiga små guldvingar… nåja, allt klär en skönhet!
Kuvösen är nu förhoppningsvis ett avslutat kapitel. Nu får även Ella vara med i värmesängsgänget. Grupptrycket har legat och grott en tid hos de andra grabbarna och tjejerna på Sparvels avdelning.

-Kom ska du få se något kul, fortsätter entusiastiskt sjuksköterskan när hon möter den nyanlände mannen i korridoren.
-Oj, och jaha. Vad bra!
Själv sitter jag med Sparvel, stora tjejen, som vuxit ur sin säng vid mitt vänstra bröst. Hon får ordentligt tag emellanåt, det gör faktiskt lite ont och jag blir glad. Kanske är det inte så långt borta i alla fall.

På vägen hem ligger jag bakom en långtradare. Vägen är slingrig och smal, blir kvar.
Den första snön blaskar och stänker. Torkarbladen har verkligen gjort sitt…
Solen letar sig fram mellan grå moln. Lyckas en stund, liksom för att säga hej, allt är okej!

Hämtar sonen på dagis.
-Mammaaa, hör jag en röst i korridoren. Sonen kommer springande och hoppar upp i mitt knä. Får en stor kram rakt ut från hjärtat, svarar honom med samma mynt plus dricks i form av en puss. Sonen torkar av den lite besvärat, med ovansidan av sin hand.
Vi blir lika rörda båda två.  Är ju av samma sort.
-Tom sa ja visa dej, mamma, nu!
Han gnolar på en julvisa. Jag misstänker att de övat in en tårögd repertoar till Lucia.
Jag grät redan innan de hade tagit första tonen förra året…
Älskade unge, förstår du hur mycket jag älskar dig?!