ta i då…

Efter snabb frukost på mitt rum tog jag trappan upp till Ella. Kikade in i hennes rum. Där hukade flera vita rockar runt hennes säng. Alltid läskigt.
-Vi hjälper Ella med att sköta magen. Hon har det lite kämpigt med den. Tappar puls och  andning emellanåt.
-O.K.
Blir lite lugnare av beskedet. Magen är ett återkommande problem. Matmängden ökas succesivt för att Sparvel ska lägga på sig. I bland blir det för jobbigt. Då säger magen ifrån. Nu var den alldeles hård och spänd.

Sjuksköterskan försökte hjälpa Ella. Lavemang, massage, stimulans. Massagen brukar vara uppskattad och när vi trycker benen lite lätt mot magen. Men nu skrek hon bara och var absolut inte sugen.
Efter enträget arbete, gav vi till slut upp. Det ville verkligen inte komma ut något bajs.
Jag satte mig med Ella i en fåtölj och provade med lite amning och sondmatning, men hon tappade puls och andning igen. Det kom lite kräks.
Vi la Ella i sängen igen, Hon behövde nog vila och ta igen sig.
-Vi låter henna sova, så säger hon till själv när hon är hungrig. Tror också att hon behöver komma tillbaka i värmesäng. Hon är lite sval.

Tar en orolig promenad. Byter luft. Skönt ändå.
Tillbaka vid Ellas säng. Matar hungrig tjej. Lite mindre mängd i sonden. Det går bra denna gång, skönt! Hon orkar även suga lite på bröstet!
Hon är varm. Precis lagom. Lite rosig om kinderna.
En sjuksköterska kommer in och vi byter några ord. Hon tror att när Ella får boa in sig i sin värmesäng, kommer magen att komma igen. Det var antagligen lite för tidigt att ta bort den. Återigen detta trixande med ett steg fram och kanske två tillbaka…
Ibland måste man släppa taget för att inte fastna.