Författare: Jessica

Har fått fyra tider hos logopeden på Kullbergska till sonen nu i januari. En i veckan alltså.
Dagen innan första besöket övade vi på bokstaven F under tandborstningen. Sonen fick titta i en spegel medan han ljudade. Där emellan på mammans och pappans munnar.
Var de lika?
Tänderna som lägger sig lite på underläppen och så ; blås.
-Precis som när man säger fy till en olydig hund.
Vi har ju förstås övat tidigare på ”F” men ibland är det ju bara sååå tråkigt.
Pojkens tankar och koncentration svävar iväg, ibland ända bort till Pluto.

Så plötsligt väser det till bakom spegeln.
-Ja! skriker mamman och pappan i kör. Precis så!
Pojken tittar fram och i de fina blå ögonen ligger glädjetårar som bara längtar efter att få skutta ut över kanten.
Mammans är redan på väg.
För ni minns väl hur glad man blir inifrån hjärtat och rakt ut när det bara lossnar.
Så F:ar vi länge och samlar på oss en massa bra ord innan vi somnar.
I morgon, då jäklar. Fffffis på dig, Siv! Eller egentligen ”Sij” men det tar vi en annan dag…

Plötsligt vände Ella på grytan och den rörande hemkunskapslektionen förvandlades raskt  till en lektion i musik. Trumma och sång!

Två alver i vårt kök.

Pappa, släng dig i väggen. Här skapas nytänk, kalorisnålt och mästerverk i rasande tempo.

Först kapad vid fotknölarna, sedan intagen i värmen. Raskt därefter förlöjligad med en massa kulor, glitter och trams. Har man tur blir det en skvätt vatten i den konstgjorda foten, i alla fall de första dagarna…
Kanske påsprungen av några små grodor, mycket lustiga att se.
Så helt plötsligt: ut i kylan igen, Men tortyren slutar inte här. Man blir rejält vingklippt också.
Nu är glada julen slut slut slut… Jo,man tackar!

Hur svårt kan det va?

Bästa stunden på dagen är när pappa och jag sitter vid datorn och kollar in bra musik.
I dag lärde jag mig ett nytt ackord. Tack Keith, rock on!

Vad vi har krigat på kvällarna med den envisa lilla prinsessan. Att sova är skittrist. Hon känner så väl till de olika signalerna som är tecken på att dagen är till ända. Gungstolen har nött hårt på vardagsrumsparketten. Kängurumetoden, nära nära från neo-tiden i Eskilstuna går inte att ändra på. Här somnar den arga till slut, oftast i pappans stora, trygga famn. Sedan får hon följa med in till dubbelsängen.
Välling är bara att glömma. Hon slår argt bort flaskan med den lilla starka handen. Vi har provat att koka egen från grunden eller köpevarianter, men inget frestar Ellas gourmet-smaklökar.
I dag fick hon bara sova middag en gång i vagnen. Djulörundan i solsken!
När det blev dags för storebror att krypa till sängs, gjorde jag varsin Smoothie till Duracell-barnen. Ella sög snabbt i sig sin med sugrör i gungstolen och somnade direkt efter sista sörplet.
Mannen och jag tittade mycket häpna på varandra. Kunde detta vara möjligt?
Det har nu gått en timme och knytt ligger nu i dubbelsängen och snarkar.
Har två vapen redo att möta krigarprinsessan med när hon vaknar, mjölkbomber!

Minns nyårsafton 2011 som skulle bli 2012. Litet knytt och jag stod i Eskilstunanatten på neonatalavdelningen och tittade på stadens fyrverkerier. Ja, knytt låg i sin kuvös och sov och jag hade överfullt med tårar i ögonen. Både glada och ledsna.
Sjuksköterskorna och jag skålade i alkoholfritt bubbel som jag varit ner på Konsum och inhandlat.
Klart det blev bra. Ett kalasår trots tår.

I går firade vi hos vännerna i lilla byn Bromma, strax utanför Marmorbyn.
Vi mammor satt mesta delen av kvällen på vardagsrumsgolvet och inspekterade den livliga leken som en liten 1-åring, en fysisk 2-åring, en betraktande 2-åring, en spröd 5-årig prinsessa och en påhittig, rar prins på 5 deltog i.
Vi smuttade på rött och skrattade. Åt nu, åt det som var i knasig ungdom och drömde som alltid när vi ses om en tjejdag i storstan, utan kärleksknytena.
Det får man, faktiskt.

Männen röjde runt i köket. Förförrätt, förrätt, varmrätt och söt dessert. En och annan matlagningsöl slank förstås också ner till tonerna av Europe.

-Vill du leka, frågade prinsessan prinsen.
-Ja, svarade han.
– Vad ska vi leka?
-Ja byggej ju lego!

2-åriga fysiska lillebrorsan var så nöjd. Tänk att den stora pojken ville leka med alla hans bilar OCH Duplo! Och att han själv fick vara med!
Ella hängde också med grabbarna. Det rasslade ju så kul i den där Duplo-lådan.
Den betraktande 2-åriga, lite försiktiga pojken vandrade runt i rummets olika pågående stationer.

Det blev förstås en smaksensation mellan blöjbyten och trugande. Vi satt på den fotogenlampsupplysta verandan, i svart december. På taket smattrade ett försiktigt regn.
I vardagsrummet malde en Alfons-DVD sin signaturmelodi på repeat.
Livet runt 40. Här och nu. Nöjda, mättta och belåtna. Med sött i knät och strävt i glasen. En kombo som fungerar, och allra helst i gamla, nötta vänners sällskap.
Skål, tack och gott nytt!
2013… låter spännande. Lite som ett rymdäventyr.

Vad gör man när snön är brun och blöt och det regnar…
Just som jag funderar över detta ringer telefonen.
-Vill ni med och åka skridskor?
Sonen har inte velat tidigare.
Han vill inte göra saker som han inte behärskar. Typ cykla utan stödhjul, käka sådant han inte känner till, vara på djupt vatten.. Fast det är ju lätt att förstå honom.
-Ja kan åka på stövjajna, säger han direkt.

Jag försöker att övertala. Packar ner de fina skridskorna, som barnet innan inte heller slitit på. (40:- på loppis) Går upp på stökig vind och hittar mina egna i en gammal ICA-påse.
Ja, tänk. Sist jag åkte på dessa var under en gympalektion på gymnasiet för en sådär 25 år sedan…

Vi kliver in på rinken nere vid Backavallen. Där är många barn, mammor och pappor. Med och utan klubbor, puckar och boll. Några pappor åker för fort och skjuter slagskott så att det dånar i sargen. Puckat!
Snör på sonen grillerna. Vi pratar lite taktik. Liten skridskoprinsessa är duktig och redan ute på isen. Har åkt förut. Ropar på sonen. Han åker lite. Fötterna drar år olika håll. Ostyrigt. Kan inte kontrollera dem. Tårarna kommer. han torkar snabbt bort dessa med baksidan på vanten. Skäms.
-Mamma, ja vij åka på stövjajna, sa ja ju.
Tänk att man alltid känner på sig hur det ska bli.
Han får som han vill.
Mamman tänker i alla fall åka.
Snörena är helt murkna. Går av flera gånger. Många knutar blir det. Sedan ivrigt ut på isen.
Lite vingligt i början. Man vet ju ungefär hur ont det gör att ramla.
Men efter en stund hittar kroppen tillbaka. Lite som att cykla ungefär. Vad kul det är.
Sonen är glad igen. Skjuter med klubba och boll till både liten och stor isprinsessa.
Pappan och Ella sitter på åskådarbänken. Dricker varm choklad och äter lussemuffins.
Pappan drar sedan ett par repor på isen han också. Klart han kan. Har ju åkt både bräda och rullskridkor, samt varit våghals rent allmänt.
Vilken kul eftermiddag det blev! Sonen var helt nöjd ändå.
Mamman nostalgilyrisk.

Vi rundade av med kaffe och smörgåstårta i lilla isprinsessans hus. Barnen leker jättebra ihop. De är lika ljuslånghåriga och har så fina små ansikten. Kunde ha varit tvillingar utan att någon höjt på ett ögonbryn.

Ella gillar miljöombyten. Nytt, spännande. Massor att upptäcka. Tänk vilken fantastiskt trapp det fanns mitt i huset. Och så lätt det var att klättra i den.
Små barfotafötter på mjuka heltäckningsmattebeklädda steg.
Knytt var supersnabb uppför. Och att ”backa nu” visste hon ju sedan tidigare vad det var. Märkliga, märkvärdiga unge. Så kvick i handling och tanke!
Hon överraskar oss hela tiden.

Ses på rinken snart igen! Ska köpa ett par nya skridskor till sonen. Moderna som kniper åt ordentligt runt både fot och vrist. Samt en klubba och boll som han får välja själv.
Tar tacksamt emot skridskotips till mycket envis, bestämd och känslig liten man.

Passa dej, pappan. Nu tar liten storebror över!
Ella lyrisk.
Imse vimse spindel funkade lika bra att dansa till som ”Henry”. (5-åringen tror att gitarrkungen heter så…)
Psst! Stort tack snälla Simon för gitarren. Var rädd om fina storasyster. Hon är en älva!