Har fått fyra tider hos logopeden på Kullbergska till sonen nu i januari. En i veckan alltså.
Dagen innan första besöket övade vi på bokstaven F under tandborstningen. Sonen fick titta i en spegel medan han ljudade. Där emellan på mammans och pappans munnar.
Var de lika?
Tänderna som lägger sig lite på underläppen och så ; blås.
-Precis som när man säger fy till en olydig hund.
Vi har ju förstås övat tidigare på ”F” men ibland är det ju bara sååå tråkigt.
Pojkens tankar och koncentration svävar iväg, ibland ända bort till Pluto.
Så plötsligt väser det till bakom spegeln.
-Ja! skriker mamman och pappan i kör. Precis så!
Pojken tittar fram och i de fina blå ögonen ligger glädjetårar som bara längtar efter att få skutta ut över kanten.
Mammans är redan på väg.
För ni minns väl hur glad man blir inifrån hjärtat och rakt ut när det bara lossnar.
Så F:ar vi länge och samlar på oss en massa bra ord innan vi somnar.
I morgon, då jäklar. Fffffis på dig, Siv! Eller egentligen ”Sij” men det tar vi en annan dag…
Lämna ett svar