Kommer till dagis med andan i halsen. Sonen och jag har rejsat dit. Jag vann 10 gånger och fick lika många medaljer. Ibland kommer vi lika. Inte så ofta vinner sonen, trots att det är han som är domare. Snäll vilding!
Parkerar hans racer vid staketet och låser ordentligt. Min kärra ska strax rulla vidare. Mot nya äventyr, i alla fall ett kort. Med sovande liten passagerare.
Sol i dag! Hurra. Barnen är redan ute på rara gården. Blir glada när vi kommer. Sonen klänger på grinden, vill in. Sedan hör vi alla ett flygplan. Oj vad lågt det måste flyga, jäklar vad det mullrar. Nej, det är en helikopter. Alla stirrar och letar upp i himlen. Svårt med alla frodiga träd och höga hus.
-Ååh, ja sej inte, mamma.
Så kommer tårarna. Han gnuggar hårt och gömmer sig bakom min rygg. Dessa salta droppar som kommer så lätt.
-Jag såg inte heller, ljuger jag. Det flög ovanför alla moln. Inga barn såg.
Mitt i röran med tårar, grind och gömma sig bakom mamma, så hörs en liten röst:
-Vad fin du är i dag! Och så en gång till. Jag vänder mig om och där står underbara, underfundiga urknasiga A och strålar mot mig eller kanske mot solen med sitt lilla ansikte.
Åååh, tack, vad snäll du är, får jag fram. Nu är det nära till mina tårar också.
Vi öppnar raskt grinden och gör snygg entré med nyvackra ögon.
Dagen kunde inte ha börjat bättre.
Jag lämnar fantastiska ungar och rara fröknar och går vidare. I dag Ella, tar vi en glidarrunda genom staden, när jag är så fin.
Lämna ett svar