Sonen och jag rundar husknutens trasiga stuprör och skeva hängrännor.
Regnet strilar och hittar egna vägar innan det tar mark i en explosion.
-Mamma, alltid när jag går förbi här så låter det som musik, säger han och stannar upp.
Vi blir stående en kort stund, lyssnande på dropparnas olika takter som ljuder på trädäcket.
Upp och nervända plåthinkar, sandlådeplastsaker, en stor vattenkanna, suffletten på barnens gamla vagn, en bortglömd grill… alla spelar de i regnorkestern. En symfonie som kan kännas i moll, men så här på tu man hand en härlig söndag, lätt blommar ut i dur.
Ja, jag hör! (min älskade, kloka unge).
Fast jag vet att han emellanåt placerar ut mer regntrummor med nya klanger, för att upptäcka ytterligare ljud och takter. Bara för att. Eller ja, för att musik är så härligt och häftigt. Något man inte kan eller vill värja sig emot.
Hey hey my my, Rock n’ roll can never die…
Lämna ett svar