Reportern till den blonda, permanentade tjejen som på en nyss införskaffad ”håltimme” avnjöt en fika ute i solgasset på ett av stadens två konditorier:
-Vad gör du en lördagkväll om sisådär 25 år tror du?
Tjejen skrattade till och svaret kom blixtsnabbt och säkert, ja så där som det gör just sådär i slutet av tonåren.
-Jag bor i alla fall inte kvar här i lilla Katrineholm. Antagligen Stockholm. Med en fantastisk man, långhårig och vacker förstås, musiker?!… och kanske har vi barn. Jag jobbar nog i en frän klädaffär och på helgen blir det säkert mycket konserter och fester varvat med avkopplande trädgårdspyssel vid det vackra huset.
-Jaha, ja, svarade reportern, och visste riktigt inte hur följdfrågan skulle lyda. Ja, men då hörs vi om ungefär 25 år då, fast kanske inte här då… Ha det så bra, och tack så mycket!
Lördagen den 13:e september 2014 i ett kök, i ett hus, i Katrineholm.
Mannen, den vackra, långhåriga musikern sitter med en öl framför tv:n. Det lilla arga barnet sover äntligen, den lite större pojken tittar snällt på film i eget rum.
Mamman, blond men inte permanentad, har just denna lördagskväll diskat färdig en äckligt stor tvådagars och dessutom röjt ur kylskåpet på en massa överblivna matrester sparade (ofta i onödan) i plastburkar.
Ansiktet är omålat, jeansen tidlösa, inte trendiga och inte inköpta i någon frän klädaffär. Nakna tår och inget bling bling… Det enda smyckena hon bär är förlovnings och vigselringarna. Klassiska, släta i rött guld. Hon bär dem med stolthet. Vad kan vara vackrare?
Klart hon minns den naiva, osorgsfullt sminkade, frissade, trendiga tonårsflickan. Hon som älskade att just en lördagskväll gå på någon häftig förfest för att senare glida in på något hak.
Det var väl tur att Stockholm ändå var lite skrämmande. Och att ”Myrorna” i Norrköping var så mycket roligare än de vanliga klädaffärerna. Och att just den blonda, naiva trivdes så bra med att vara ”hemma”. Med att skriva poesi, fotografera, påta lite i nån rabatt och ändå vara rätt så jordnära ändå, trots de blå…!
Och tänk va´ De allra vackraste, lyckligaste och finaste hon vet, ryms ju så finurligt inom skönt kramavstånd. Hurra, vad bra det blev ändå, tack!
Lämna ett svar