I dag har Ella sprungit sitt allra första lopp. Jag frågade förstås om det var jobbigt, men hon skakade på sitt lilla huvud och sa ett alldeles självklart ”nej”.
Jag minns när sonen sprungit ett av dessa, som av tradition hålls nere vid Duveholmsbadet. Hur han alldeles bestört och tårögd berättade att det minsann var HAN som vunnit storstilat, men ändå hade fröken sagt att alla kom på samma plats…!! Hur kunde hon säga så?
Det var väl pedagogiskt och i tanken klokt men ändå så opedagogiskt… Ibland, eller faktiskt rätt så ofta, går det ju fantastiskt mycket lättare OCH snabbare med ett: Vem är snabbast att ta på skorna? Eller: vem är snabbast ut till bilen?
Medan Ella sprang i skogen, var Norton, pappan och mamman på återbesök i Eskilstuna. Flera läkare och en sjukgymnast ville se hur rehabiliteringen hemma gått.
A.D.E.M. som var benämningen på det elaka viruset Norton fick, är ju rätt så unikt och samtidigt allvarligt. Om vuxna drabbas, leder det ofta till MS.
I dag och även i går har Norton varit sitt alldeles vanliga, unika och underbart egna Norton. En envis, bestämd, klok, smart, glad, känslig, busig och retstickig storebror och lillebror. En 7-åring med stor aptit på livet, ja som 7-åringar just är!
Så vi var lugna, glada och enormt tacksamma där vi satt i undersökningsrummet och blev utfrågade.
Sjukgymnasten friskförklarade Norton omgående. Hon hittade inget att anmärka på. Ja, kanske att han var lite klenare i höger ben, men det skulle nog ganska så snart rätta till sig.
Doktorn frågade en massa frågor. Norton började dra lite i min tröjärm, skruvade på sig och undrade när vi skulle åka hem.
-Hur är bajset, frågade doktorn vid ett tillfälle. Löst eller hårt?
Då vaknade pojken upp och måttade upp en halvmeter ungefär mellan armarna.
-Så här långa, svarade han alldeles allvarligt.
Doktorn försökte hålla sig där bakom skrivbordet, men det var inte alldeles lätt.
-Ja, du äter ju förstås en hel del mer nu, svarade han sedan med glad min.
Norton äter en ganska så kraftig dos Kortison, som visat sig ha en betydande påskyndan av tillfrisknandet. Så aptiten är makalös. Mannen och jag är häpna, ja så mycket som sonen äter nu om dagarna har han väl ungefär gjort sammanlagt under sina 7 levnadsår. Och inget är han rädd för att prova. Inget ont som inte har något gott med sig!
Vi ska på nytt återbesök i början på oktober. Då blir det tyvärr en ny jobbig röntgen. Men läkarna vill se vad som hänt och förändrats mot den som togs när han var inlagd och riktigt sjuk.
Vi ska fortsätta ta det lite lugnt om dagarna. Passa oss för att bli sjuka och göra roliga saker, sa doktorn.
Det låter som bra medicin!
Lämna ett svar