Återbesök i Eskilstuna i dag. Träffade den rara överläkaren igen. Hon som rådde om oss så fantastiskt bra när vi bodde på prematuravdelningen med litet knytt.
Hon kände igen oss direkt. Ja, inte Ella som ju har blivit ”stor” tjej!…
Längd i dag; 77cm. Vikt 8.9 kg.
Doktorn tyckte att hon var lite väl liten.
-Fortsätter hon på sin kurva blir hon 1.45 cm…
-Men så pigg! Vilket krutpaket! Och vilken motorik och balans!
Lovorden haglade över Ella.
Inne i salen med även närvarande sjukgymnast provade Ella på det mesta som fanns att göra. Tänk va, en studsmatta inomhus! Ella hoppade smidigt upp på den och började studsa snabbt som en studsboll, fast kontrollerat.
-Hon har hoppat studsmatta sedan hon var 1 år, berättade jag. Båda vitrockarna tittade imponerat på yrvädret.
-Det går inte att se på henne att hon är prematur, sa överläkaren.
-Det hade jag aldrig kunnat gissa, fyllde sjukgymnasten i.
-Visst, hon är liten som en 1-åring, men så proportionerlig. Hon har inga som helst drag av de prematura utseendet.
-Syskonen är mycket lika varandra i det mesta, sa jag. Väldigt aktiva, viljestarka, motoriska, men kan även stilla sig när något fångar deras intressen. Film, bok, pussel, och som tur är även när det är allvar och bland andra barn, som t ex. i skolan och på dagis. Mat är tyvärr inte alls intressant. Men jag var exakt likadan som barn. Min mamma har berättat att jag hade samma skolavslutningskläder i årskurs 1, 2 och tre! Så det är säkert mycket som ligger i generna.
Läkaren pratade om tillväxthormon, men det känns inte som något vi är sugna på. Det var samma snack när jag var tonåring. Hade inte kommit in i puberteten i årskurs 9… -Men det har du ju med dig nu, sa överläkaren. Du kommer att vara ung länge!
Vi får ta en dag i sänder med Ella bus. Så har det ju varit hela tiden. Ett stundens barn. Lite som jag själv…
Lev i dag, om morgondagen vet vi intet…
Lämna ett svar