Karvar det allra sista av en vällagrad prästost till barnens toastmackor. Minns hur min mamma sparade ostkanter i kylen till pappa. Eller ja, egentligen kanske till någon rätt där riven ost skulle medverka eller att göra små kuber av till sallad. Det minns jag så väl att hon gjorde ibland.
Jag ser honom i ögonvrån, hur han reser sig upp ur den bruna manchesterfåtöljen och deklarerar att han minsann är sugen på något. Det är lördag eller söndag-eftermiddag, jobbledig dag. Vi sitter i vardagsrummet han och jag och mamman stökar i köket.
Jag kunde inte förstå hur han kunde längta efter en gammal torr, hård ostkant.
För att inte tala om den smuliga grönmögelosten som efter varje middag i mitt barndomshem åkte fram med de pappriga smörgåsrånen på bordet. Den njöts med det sista i lättölsglasen. Då lämnade jag bordet och dök åter ner i lördagsgodispåsen.
Nu så här en bit efter förti har man provat sig igenom en och annan grönblå vän och hittat några väl valda polare. Tänk vad de gifter sig bra med det allra sista av en skvätt rött, och ja, även öl!
Ja, tänk va! Nu står jag här och gör stavar av det sista av prästen. Njuter av den sträva, syrliga smaken. Och det är ju inte alls ”hålen” som är godast, som jag tyckte då…
Min barndomsfavorit var Grevé. Den krämiga, lena med lite nötakig ton. Och allra godast var den som hade stora mjuka hål.
-Skär med många hål mamma, sa den lilla späda flickan. Och inte så tjocka skivor!
Tänk om ungen ändå hade älskat tjocka skivor, suckade nog den oroliga mamman i sitt huvud.
Jag var usel på att äta. Precis som mina barn. Därför är det så svårt att vara hård vid matbordet. Minns ju själv hur det växte i munnen.
…Det var stor åtgång på bananer och mjölk i det Idströmska hemmet på Storgatan i Katrineholm.
Fast visst finns det några bitar kvar i godispåsen som fortfarande lockar. De gör sig särskilt bra ihop med ivriga tankar framför tangentbordet.
Lämna ett svar