Saknad

Sitter och ammar med tröttgrus i ögonen. Småtimmar.  Regnet susar utanför. Vackert vemod.
Snart ringer klockan. Länge sedan nu. I morgon är det åter dags för dagis. Ja, för det stora barnet alltså.
Liten Ella skall mysa ett tag till med sin mamma. Sonen var 2 år när han blev inskolad. Repris!

Längs cykelbanan på genomfarten i den lilla staden har det affischerats flitigt om att cirkusen kommer till stan! En stor clown skrattar mot oss i det regngrå lite småkalla.
-Det kostar mycket pengar och är nog inte så roligt som du kanske tror, informerar mamman.

När vi kommer fram till dagiset rusar barnen mot staketet och tjoar glatt på sonen. Han är efterlängtad. Tusen frågor haglar mot oss, så vi får knappt upp grinden. Det är nog 8 lata veckor sedan vi stängde densamma bakom oss för att möta sommaren.
I kapprummet möts vi av cirkusens affischer.
Vill dagisbarnen gå med sina familjer på föreställningen, erbjuds vi biljetter för halva priset.
Så nu ska både mamman och sonen få uppleva cirkusens magiska värld för första gången.
Ella får egentid med pappan. Mystid! Eller så lär han henne något nytt trix…

Jag stänger grinden om lilla rara dagiset bakom mig. Ser en långhårig, lycklig, pojke rusa över gården.
-Din mamma går nu, ropar fröken till honom.
-Ja vet det, svarar han utan att vända sig om.
Lyckorus hos både mamman och sonen.