Semesterns sista suck

Söndag. Sista dagen på semestern för mannen och för många.
Rollern med vit färg, (wasabin kändes för trendig) rullar vidare över våra golv, väggar, lister och tak.
Återigen flyr vi ohändiga huset. En planlös promenad som tar form mot lekkamrat i Nävertorp. Familjen med det vackra, konstnärliga växthuset.
Väl framme möts vi av den kluriga pojken. Han sitter på trappan och trasslar med en Jojo.
-Jojo, inte så lätt va?
-Joho, jojo. Titta bara, svarar han och får ganska lite snurr på den. Jättelätt faktiskt, fortsätter han stolt.
-Ja tyckej att det äj jättesvåt, svarar sonen. Han hittar raskt en flaska som småstenar från grusgången passar så himla bra i.
-Är det ingen vuxen hemma, frågar jag.
-Pappa är inne och Harry sover. Mamma sa inget, så jag vet inte vart hon är.
-Pappa, vi har besök, skriker pojken.
Många långa minuter går. Jag går in och hittar pappan framför dataspelet.
-Jag kommer strax, får han ivrigt fram.
Jag gissar att det är något slags rekord som håller på att ta form , så jag smyger ut igen.
Mamman dyker upp. Kaffepannan åker på. Till detta: glass, massor med kladdig sås i olika söta smaker och färgglatt strössel på toppen.
Pappan kommer ljusskygg ut, kliar sig lite i huvudet och börjar spela fotboll med grabbarna.
Tänk att kunna vara så här och nu när livet är som allra rörigast.
Att hitta en kort stund för något rätt så onödigt men ändå viktigt.
Själv hade jag antagligen tagit itu med någon tvätt eller disk, när ena barnet sov middag.
Klart man blir uppstressad. Klart det känns tungt. Det är ju faktiskt då man måste släppa allt och bara ge sig hän.
-Snälla, lär mig spela dataspel! Då är det väl ändå rätt svårt att diska samtidigt!?

Man talar om en kommande generation med fasa. Hur skall det bli när dagens unga ska ta hand om de gamla.
Skitbra, förstås. De kommer lätt att kunna fokusera på här och nu och ge minst 100% i det läget.