Det är dags för BOEL-test för de små och mycket utstående prinsessöronen. Ett slags hörseltest med olika tonlägen ljuder ur små silverklockor.
Rara BVC-tjejen kommer hem till oss och får kaffe med nyss ur ugnen uttagen kladdkaka. (Som faktiskt är kladdig och måste ätas med sked!)
Vi snackar tonårströtthet och curlande. Hon har en prins på 17 och en prinsessa på 15 att passa upp på. Ingen man, men en särbo. Han curlar inte på sina… för han blev själv curlad av sitt ex…
Så lite prat med och om Ella förstås.
Boel-testet går sådär. Ella undrar mest vad BVC-tjejen har i sina händer. Och varför hon håller sina armar på varsin sida om henne. Spännande.
Ella greppar bestämt och hårt i dessa.
-Men jag ser i hennes ögon att hon hör, säger BVC. Men för att jag ska kunna godkänna måste hon röra huvudet åt det hållet ljudet kommer från. Det gör hon inte nu.
Vi provar om några veckor igen.
-Ella har ju faktiskt 3 månader på sig att klara det vi utsätter henne för. De 3 månaderna som hon skulle ha legat kvar i din mage.
Boeltestet gör vi på 8-månaders-bebisarna, men Ella är ju 5 månader fortfarande. Vi räknar henne så tills hon blir runt 2 år. Då är hon ikapp. Säkert tidigare, fortsätter hon.
Hon hör all musik väldigt bra i alla fall. Blir precis tyst och bara tar in och njuter stilla till den. Somnar gärna till pappans olika hårdrockslåtar som fyller sovrummet.
Stänger vi av, vaknar hon.
När vi sjunger blir hon liksom trollbunden. Pappan sjöng Bä Bä vita lamm, mycket och ofta under alla ”hud mot hud-timmar” på sjukhusen. Hon reagerar verkligen och starkt när vi sjunger den.
Lämna ett svar