Sveriges Lustgård

Drar ur proppen ur diskbaljan, sneglar på uret, 21.40…
Ute är det ljust. Fortfarande ljummet i luften.
Prinsen och prinsessan sover i sina sängar. Mannen sträcker ut öm arbetarrygg på sofflocket.
-Jag tar en snabb kvällspromenad, hojtar jag och kliver snabbt i skorna.
Går genom villakvarteren i liten stad. Tittar avundsjukt på allt som prunkar, knakar, brister.
Det doftar jasmin, rosor, pion.
Det har ansats, grävts, häckats, murats, växthusats, plattsats, såtts, krukats, svettats, sneglats… Det är färdigt. Tur, vi hann! Nu när sommaren äntligen är här.
Trädgårdarna är makalösa, fabulösa, överösta och människolösa…
Går Åsgatan nummer 77 ungefär och räknar nedåt. Passerar 1:an och har inte sett något mer levande än en vilsen hare på min väg genom sommaren.
Var är surret?… och då inte av bin. Var är mötena, samtalen, de sena fnittret, ruset och buset.
För inte är det media som brusar högst när det är som vackrast?
Hallå! Snart vänder det. Det enda som är statiskt är en fyrkantig, fulladdad, men tom plastdoftande vän.
Kanske är det måndagen.
Det lite sena klockslaget.
Småstaden.
Men vad faan, lust känner inte, vet inte, planerar ej. Lust är ett skönt tvång. Det sliter, river, drar, vill ut, rinner över, frodas. Precis som alla vackra trädgårdar.
Ut och rulla runt i lustgården! Gräsa ner en ren tröja.
Vi ses en annan kväll!