2.205g.

Får besök av tidig hemgång- tjej. Hon tycker att Ellas viktuppgång är o.k.
-Ja, och då har vi ju inte kunnat sondat henne så mycket sedan vi sågs senast i Eskilstuna, flikar jag in.
(Ella drog nämligen mycket kvickt ur sonden, mitt under ett samtal grannfruar emellan.)
Jag anländer med matkassen i ena handen och sonens cykelhjälm i andra. Tänkte vara lite effektiv och handla efter dagislämningen. Skulle ju hinna detta innan uskan kom, men nu hann hon alltså före. Tur att Ella vaknat och väckt trött pappa, annars hade han fått flytit runt i köket med trasig kalsonglinning, lite lagom morgondimmig med denna alerta undersköterska vid sidan.

-Vi sätter inte in någon ny sond, det har pappa och jag kommit överens om, säger hon.
Hurra, stora tjejen, klart du fattat grejen.
Att äta är toppen, kalas för knoppen och kroppen!
Vi fikar och snackar om Ella, långfärdsskridskor, ishotell, trånga byxlinningar efter jul och annat lojt. Det är en skön uska. Lugn och väldigt här och nu. Hon har jobbat i över 30 år med dessa små knyten. Antagligen sett det mesta. Både av prematurer och skitiga köksfönster hos trötta föräldrar.

Dagen passerar. Natten. Ella gnyr i sin lilla låda. Jag hämtar henne. Lägger henne på mitt bröst. Vill vara på hugget när hon vaknar till. Måste amma lilla sondlösa fröken, så fort tillfälle ges. Men Ella är trött. Jag får kämpa hårt med tutten, kli på kinden och Ella-sång. Och jo då, hon drar några tag, men somnar fort. Får till några halvdana försök. Natten övergår till morgon. Jag ilar in i duschen när det blir tyst från lådan. Sonen sover han med.
Egentid, lånetid, meditatid.
Mannen får röra i sonens grötkastrull denna morgon. Sparvel vaknar lagom när det är dags för morgonrutinerna. Funderar lite på hur allt skall klaffa när jag är själv. När mannen åter lägger golv och båda barnen pockar på uppmärksamhet med minutvisarna skenandes i bakgrunden

Vi bestämmer oss för att åter åka till Eskilstuna och få en ny sondslang till Sparvel. Livlinan.

Lyxar med ”dagens” i sjukhusfiket när vi kommer fram. Magarna skriker efter frukostlös morgon. Kaffet köper vi sedan i automaten utanför 62:an, som så många gånger förr. Bara för att.
Inte gott, det vet vi ju, men kaffe dock. Kaffe med nostalgi.

Sonden på plats efter brottning med arg, envis liten fröken. Var får hon krafterna ifrån?
Ammar den arga i det kompakta rummet.
Sedan hemfärd.
-Det blev en dyr sondjävel, konstaterar mannen.
Vad gör man inte för en liten prinsessa…
Nu kan vi amma utan andan i halsen. Livlinan är åter på plats. Skönt för orolig mammaamma.
Ella gillar tutten resten av dagen och kvällen. Har inte behövt sonad något alls. Märkliga unge, driver du med oss?