skrikfika

Barndomskompisen anländer med andan i halsen. Hon bor sedan lång tid tillbaka i Stockholm med trevlig man från Flen, en Rottweilertjej och son på 1 år. Vi ses inte sådär vansinnigt ofta.
-Pojken är övertrött. Kinkar. Ville inte sova hos mamma. Då är ni förberedda i alla fall, säger hon raskt  i samma andetag.
Familjen har varit på födelsedagsmiddag hos mamma och numera även mormor.
Rottisen går raka vägen fram till kattlådan och snor en munsbit av något gott…

När vännen var tre år och jag fem var hon dagbarn hos mig. Min mamma var hemmafru, som det hetta på den tiden, (tidigt 70-tal) och hennes också. Men lite jobbkarriär och egen peng i portmonnän lockade, så ibland fick barnet vara en stund hos oss. Då stod mamman i kassan på OK-macken, i klarröda träskor! som vi var grymt avundsjuka på.

Sedan dess har vi varit som ler- och långhalm. Älskade vän, vad mycket kul och knas vi upplevt tillsammans. Hoppas vi får lika många år till att hänga tillsammans.
För några år sedan införskaffade sig familjen ett torp mot Vingåkershållet, så nu ses vi faktiskt lite oftare i samband med torplyckan.
-Jag skickade ut mannen till torpet. Råttorna har varit i farten. Han får täppa till hålen igen, suckar hon. De äter ju upp allt!
Jag står med Ella i vår trånga typ av hall och lyssnar och betraktar röran.
-En docka, utbrister barndomsvännen, åååh! och klämmer lite runt Sparvels fot.

I köket väntar kaffe och übermannens hembaktafrångrunden-semlor.
Det blir någon sorts fika, utan prat. Mer stafettfika i farten. Vi försöker alla att hålla 1-åringen glad och igång. Inget är kul någon längre stund. Tårar och skratt blandas med bångstyriga ben som vill ner på golvet och armar som vill hålla gosen och tutten.
Ella är bara cool. Sover tuttmätt i mammas famn. I mjuk marsipanrosa stickad heldress. Sötare än mannens semlor, jo, det är möjligt!

Efter tilltäppning av råtthål kommer sedan mannen. Han fikar raskt på stående fot, sedan bär det av till Stockholm med en mycket skrikande, sprattlande och argröd 1-åring under ena armen.
Jag har faktiskt aldrig hört ett barn så argt förut. Vilken pipa!
Men det bekom inte Ella. Vi smög in i sovrummet när det larmade som mest och ammade.

-Nästa gång kommer jag själv, viskar vännen och skrattar. Så att vi får prata.

Jag längtar till våren, trots att vi inte haft någon vinter. Tänker mig en solig dag mot faluröd vägg vid torplyckan. En galen 4-åring  med nakna tår i det nästan lite för kalla gräset, ett litet barn på filt. Kaffe, hembakt och prat.
Vi säger så.

Har ni märkt att drömmarna blir av enklare karaktär när man blir äldre. Inte tråkigare för det, kanske bara mer realistiska. För vi vill ju gärna uppleva våra drömmar.
Mannen drömmer om att åka till månen. Kontraster… !
Det är därför jag älskar honom. Han gör mig lite mer levande i min tråkiga, realistiska vuxenhet.