Vad tänker du på?

Sitter bredvid kuvösen och betraktar det mycket lilla barnet. Matar, pratar, sjunger lite.
Ella märker av min närvaro. Ser lite fundersam ut och liksom stannar upp i det stilla. Öppnar ögonen, det är lite jobbigt. Försöker se vad det är som låter, det där återkommande.
Jag stoppar mitt minsta finger i Sparvels hand. Hon greppar det hårt. Håller fast tryggheten.
-Det är mamma här. Pappan har åkt hem till storebror. Nu får du stå ut med mamman. Vi  ska mysa tillsammans senare. Skönt att du inte har den tråkiga ”näsan” på dig i dag.
Ella verkar somna om. Skärmen ovanför visar hennes siffror. Det är lugnt nu, inget pip och larm.

Sparvel är glad, skrattar i sömnen. Munnen spricker upp i något som ser ut som ett leende.
-Vad tänker du på?
Hon letar med sina händer i sitt ansikte. Får in lite hand i sin mun. Snuttar, verkar trygg med det.

Vaknar, ledsen. Inte nöjd.
-Hon visar tydligt när hon är hungrig, säger en sjuksköterska. Ja, hon är överhuvudtaget tydlig i sitt språk. Är det något, så säger hon till. Hon är egentligen för liten för det.
Matar igen, byter bajsblöja. En doktor kommer in och skall kolla på hennes hjärta med ultraljud. Kall gelé på hennes bröst och så själva ultraljudsmanicken. Inte skönt. Hon protesterar högt.
Jag får lite sockerlösning i en spruta, som jag droppar in i Sparvels mun. Hon smackar, tycker det är spännande med något som smakar i munnen. Glömmer för en stund bort det kalla, hårda på bröstet.
-Allt ser bra ut, säger doktorn efter en noggrann undersökning.
Ella har somnat om. Nu ligger hon i sin stilla värld med den jättenapp, som egentligen är mycket liten i sin sockersöta mun. Man ser hur hon tuttar på den. Nöjd nu.
Jag hänger för kuvösens skynke.
-Sov nu och fortsätt skratta. Med glädje kommer man långt här i livet.