Permis

Tog saaben hem i går. Konstig känsla. Från ett barn till ett annat. Mellanlanda. Samla ihop sig. Räta på ryggen.
På tomten ligger en tjock gul matta av löv. Hösten har varit här och dukat upp till fest. Vi skålar i de allra finaste glasen. Vackert. Därför krattar jag på våren.
Ikväll lagar pojken och jag middag. Köttfärssås och pasta i tre färger.
Ett bad i en alldeles för liten badbalja. Du fick den ju faktiskt när du var bebis. Hälla, bubbla, tömma, sprattla och en inpackning till det nästan vita, väldigt långa håret. Längre än mammans.
Pyjamas, tandborstning, saga.
-En till, ber pojken. Bara en liten, liten kort.
Mamman som aldrig säger nej läser förstås vidare. Klockan är mycket sen. Men vad spelar det för roll. Nu är det äntligen du och jag och världen står still.

Pappan är hos sparveln. Han ringer flera gånger under kvällen, som blir natt, som blir småtimmar.
Flickan och pappan har ett g. Han har bytt blöja. En vanlig, med klisterflärpar i sidorna fast i storlek av ett trosskydd vikt på mitten.
-Flickan både pissar och skiter, skrattar han.
Han har även matat med mammans vaniljsåsgula, tjocka bröstmjök. Den som jag sitter och pumpar ut var tredje timme.
Men den allra största nyheten han kommer med är att hon nu slipper sin andningshjälp. C-pap heter den. En stor klump som sitter med grova slangar runt den mycket lilla näsan.
Nu ser man det lilla ansiktet och hon andas lugnt och bra helt själv.
Nu kan Ella ligga på magen mycket lättare och ser även världen ovanför sin näsa.
Hon kan lyfta på sitt lilla huvud och vända det till andra sidan, sedan tillbaka igen. Vi häpnar över styrkan. Keep up the good work, Ella-ängel.

God natt familjen, vi ses i morgon igen. Ett utspritt pussel ska sammanfogas. Men alla bitar finns där.