Författare: Jessica

Ella-tjejen mår bra nu. Har käkat på med god aptit, natt och dag. Lite kräks, som bebisar mest. Helt o.k. alltså! Tog därför ut henne på liten promenad. Vädret bjöd in till det, eller rättare sagt ut. Tråkigt dock med plusgrader när det äntligen kom mer snö. Tänker då främst på 4-åringen och pulkabackarna.

Vi var ut till Ramsjöhult häromdan, där var nästan all snö i den annars braiga backen bortåken och smält. Pinnar och gräs stod rakt upp likt en igelkottrygg i backen. Stjärtlapparna blev till och med leriga på undersidorna bitvis. Skralt!
Men den utegrillade korven var god och solen smekte våra bleka nosar mot faluröd vägg. Längtan!
Dessutom bjöd vårt sällskap för dagen oss på mycket skratt med många knasiga vardagshistorier. Tack! Repris önskas snarast.
Söndagar regerar.

Njöt alla hjärtans dag med lite gott käk i TV-soffan med mannen. ”Hårdrockens historia” bjöd på Grunge. Minns att jag såg både Nirvana och Pearl Jam samma dag på Roskildes oranga scen. Magiskt.
Undrar om det fortfarande kommer att vara fri entré på festivalen för gamlingar som brukligt, när det är dags…
Ses!

Sitter vid köksbordet med morgontidningen. Pappersvarianten. En av dagens skönare stunder. Har alltid varit så. Godaste kaffekoppen. Radion skvalar i bakgrunden. Även den old School, 50 tal i teak,  batterier.
Ensam hemma, ja, förutom Sparvel som nyss vaknat. Vill bli ammad. Det går bra. Aptiten styr och är god. Skönt!
Strax efter kommer en riktig fontänkräkning. Över axeln, i en båge. Landar på köksbänken, strax före nyheterna. P3 kunde ha satt i halsen.
Lägger liten i mamman och pappans säng. Enda stället där hon nästan kommer till ro själv en längre stund.
Det funkar. Hon är helt slut. Somnar direkt. Blek om nosen.
Vaknar efter någon timme. Gnyr, pickar på min axel. Verkar hungrig.
Ammar. Ny kastspya. Landar över hela mamman och Ella.
Måste duscha nu. Sparvel får ligga på skötbordet, alldeles utanför duschhörnet. Vill höra henne. Duschar med blicken hela tiden mot skötbordet. Ella bajsar. Verkar jobbigt för henne. Magsjuka?
Nej, bajset är helt normalt. Bara väldigt mycket.
Efter den monstruösa mängden är kinderna genast rosigare igen och Sparvel hungrig.
Ammar, Väntar. Verkar lugnt.

Det var antagligen fullt i mage och tarmar, att kräkas var liksom det enda möjliga.
Eftermiddagen och kvällen passerar. Ella fortsätter att amma utan tråkiga efterföljder. Lite kräkig, men hanterbar. Kommer dock inte alls till ro själv någonstans. Bär. Är tacksam över att det är en klok 4-åring som vill dela min tid. Det går bra. Vi pusslar, läser saga. Ella sköter sig hyfsat. Blir dock lite högljudd i slutet av go’natt sagan. Vi tittar på varann och skrattar åt en jobbig, men mycket kär bebis.

Viskar i Sparvels öra att i morgon är en annan dag, precis som i schlagerlåten.
Vi säger så.

I dag har vi skaft lite på snön i pulkabacken. Lagret är tunt. Gräset tittar upp och blandar sig med det vita. Men det funkar.
Ella är väl inpackad i två fårskinnsfällar. Oumbärliga, härliga, ärliga. Återigen, stort tack farmor och farfar för dessa. Hon får ligga på lur i sonens ärvda vagn, lite i kulissen.

4-åringen drar denna vinter boben alldeles själv. Stretar uppför utan prut. Mamman får inte längre åka med. Han vill ösa, sladda, kanske hitta ett gupp. Fort och farligt. Ligger garanterat i generna. Heja, heja va’ bra och hurra!
Vi delar denna dag med kamratlig och kär familj. Har blivit bjudna på förmiddagsfika i deras storavarmafamn-hem. Hembakt för dagen av 7-åringen. Något sött, kladdigt, rart och chokladigt i fina små aluminiumformar.
Detta är det första, lite längre besöket utanför hemmet för Sparvel. Amningen fungerar så bra nu, så att vi kan lämna den trygga fåtöljen i sovrumshörnet.

Dagen fortsatte med korv och hamburge-grillning på klubb. Papporna trivdes bra här medan vi var skönt barnsliga.
Ella gillade också klubb. Sög tutte i köket istället för grillat.

Resten av kvällen sög jag på sonens värmande ord- ja jijjaj dej mej än ajja nappaj.
Det är stort!

Kul vikt i dag! Var i Eskilstuna med Ella för en ny synundersökning. Ögonen växer och utvecklas hela tiden, så man har hittills inte kunnat se att allt verkligen är o.k. Men i dag sa ögondoktorn att synnerven och kärlen såg fina ut. Inget alls att anmärka på.
Nästa ögonundersökning blir när tjejen är 2.5 år.
Ögondoktorn är en kul prick. Hon har all sin fina apparatur med sig i en röd kundkorg, en sådan man handlar i på ICA. Undersökningarna utförs i ett förrådsutrymme på sjukhuset bland sängkläder och blöjor. Hon är dessutom lite virrig och forserad men förstås skicklig i sitt yrke. Uppfriskande dessa tillställningar, som nu alltså är avslutade kapitel för oss.

Samtidigt kollade vi på egen begäran hennes HB. Det har ju varit lågt under en lång tid, men i dag låg det på 109. Hon har alltså bildat egna nya blodkroppar bra själv. Vi skjuter ju också till järn dagligen, som hjälper till på traven.
Tuff dag alltså för litet knytt, men det har gått bra.
Kvällen avslutades med som vanligt supergod middag. Mannen fixade snabbt ihop en god köttbit på nöt, ugnspotatis med flingsalt, sagolik svampsås och lite rött i litet glas. Som dessert, pussel med tjugoelva bitar med sonen vid köksbordet. Disken tar mamman i morgon. Något köksaktigt ska hon väl klara av…
Skitfilm på TV, Angel av Colin Nutley med Helena Bergström i huvudrollen! Hon spelar liksom samma roll i alla filmer.
Men film blir lite mer som en bakgrundskuliss. Det är Ella som just nu har huvudrollen.
Med henne på bröstet blir allt annat rätt så beiget.

Mannen och jag ligger i sängen. Sparvel på pappans trygga bröst. Plötsligt reser hon upp överkroppen och vilar på armarna. Står så en stund och liksom kollar in läget i rummet.
Vi tittar på varandra och häpnar.
Detta gör hon några gånger, sedan bestämmer hon sig för att sova.
Lilla, starka, bestämda tjej, vad ska det bli av dej?

Minns hennes andra levnadsdag, den 9 november. Mannen och jag vakar utanför hennes kuvös. Fortfarande uppochnervända, omskakade och rusiga av hennes plötsliga entré i livet. Hon ligger på mage, ansiktet vänt mot oss och med elektroder på bröstet och c-pap på näsan. Plötsligt öppnar hon ena ögat och sakta, likt en sköldpadda reser hon sitt mycket lilla huvud och vänder till andra sidan. Kusligt…
Då var Sparvel i sin vecka 27.
Bra att det var en så stark tjej som ville ut tidigt till livet här utanför. Envis.
Blir nog tufft om så där en 13, 14 år…

En vecka lite drygt utan sond. Lite pirrigt innan vågen i dag bekräftade uppgång, 2580 g.!
Tidig hemgång-tjejen tyckte Sparvel var fin med lite veck runt ben och i nacke.
Hej då, rynkig, skrynklig tant, välkommen bebis!
Jag sorterar bort de mycket små prematurkläderna ur Ellas lilla klädkartong. Tänk att dessa en gång faktiskt var för stora…
Viker ihop och vänder blad. Nästa kapitel.
Det är svårt att förklara hur liten hon faktiskt varit. Om man har tvåtusen spänn över, som man inte riktigt vet var man skall stoppa, kan man genom en sida på nätet köpa en docka i exakt storlek som ens lilla prematurbebis. Med tillhörande blöja, napp och slangar…

Sparvel är fortfarande lite snorig. Det är också kallt och blåsigt ute, så vi kurar inne.
Dagarna springer iväg. Vill hinna dokumentera. Både i huvud och på pränt. Försöker mellan amningar, tvätthögar, samvaro med  4-åring och vuxentid med kär man. Minnet sviker så lätt, som jag nämnt förut.
Kan det vara åldern?

Hurra, vad bra! Viktuppgång med råge i dag! Och detta trots att Ella varit sondfri. Så fortsätter Sparvel så här,  behöver vi inte ”livlinan” mer. Det blir upp till bevis tills nästa vägning om en vecka.
I dag fick Ella en present av Tidig hemgång-tjejen. Det finns ett gäng damer som handarbetar till dessa små bebisar på avdelning 62 c i Eskilstuna. Sparvel kommer till våren att kunna mannekänga i en rosa kofta med tillhörande mössa i mjukt bomullsgarn.
Det är liksom hålmönstrat, jag är totalt okunnig i stickningens ädla konst, så jag vet inte vad tekniken heter.
Har med stor entusiasm påbörjat massor med olika projekt genom åren, men aldrig kommit mer än några varv på stickorna. Vi kommer liksom inte överens. Garn och stickor spjärnar envist emot i mina svettigt, krampaktigt arbetande händer. Vi är ett riktigt dåligt team, så jag har lagt ned striden. Är djupt imponerad och riktigt avundsjuk på er alla som kan vinna striden snyggt! Tar ödmjukast emot tips och tricks för att någon gång i livet åstadkomma något annat en halsdukar i rätstickat…

Sparvel är fortfarande snorig, så hon får stanna hemma och inne i stugvärmen tills snoret ebbat ut. Nu är det ju dessutom rejält kallt. Här var det runt -10 i dag. Sonen frös om sitt söta lilla ansikte när vi cyklade till dagis i morse. Ska försöka få tag i en väpnarluva till honom. (Tror det heter så…) Kanske det går att sticka en…
I dag skulle lilla dagiset till pulkabacken. I ryggsäcken väntade varm choklad och smörgås med ost och skinka.
Nästa vecka blir det skridskor. Tack världens bästa dagis för att vi får vara med på allt kul ni ordnar med!

Ja du lilla Ella-tjej. I dag är det den 1:a februari och den dag du egentligen skulle födas. Det är också din gamla pappas fölseda’!  46 år blir gubben i dag, och den allra bästa och minstaste presenten fick han alltså 3 månader i förskott… ett paket på 922 gram!
I morse fick han dessutom sång på sängen av trött fru och nyammad liten Sparv.  Bredvid  honom, på mammans sänghalva sov 4-årigen vidare. Man hör det man vill höra, typ…

Ella har snorat vidare i dag, men amningen har funkat jättebra ändå. På dagtid käkar hon ca var tredje/fjärde timme, på kvällarna lite oftare, typ varannan timme. Kvällsmys kanske.

I kväll fick Sparvel mysa med farmor. Hon kom hit och grattade sin 46-åriga son med stor kärleksfull famn och en flaska rött. Bästa presenterna!
Hon hämtade raskt det nyvakna, missnöjda barnet som låg ensam i sin säng och släppte sedan inte henne på hela kvällen. Ella njöt stort av den trygga, varma famnen. Så nöjd.
-Så många barn jag har haft mot mitt bröst, men aldrig någon så här liten, skrattade hon.

Mannen hade gjort semlor till fölsedagsfikat.
Det är väl tur att det blir ett och annat kalas emellanåt i huset, så att det blir lite dammsuget ibland…
Jag drog runt med maskinen när Sparvel sov. Var till och med inne i sovrummet och väsnades, men hon bara sov vidare. Skönt med en trygg bebis som sover i vardagslarmet.
I vårt hus ylar elgitarrer, stereo och fin-fina sångröster gärna och på full effekt.
Hoppas de smittar av sig lika bra som på de stora barnen.

Ella är snorig. Riktigt ordentligt. Sonen har också haft lite snor i snoken och hostat ett par dagar, men inte mycket. Dessa baciller har nu alltså Sparvel fått. Rätt så oundvikligt i en mycket kärleksfull syskonrelation.
Klart det är jobbigt. Klart det är grönt, segt och mycket. Klart det blir tungt i näsan.
Fast läget är motsträvigt, har Ella varit jätteduktig på att amma i alla fall. Arg förstås när näsan är full och munnen täckt av tutte, men skam den som ger sig. Ella är ju en kämpe!

Just nu sitter hon i pappas famn framför en vampyrfilm i rosa plyschpyjamas! som vi skrattade lite åt när vi fick. Den såg ju så stor ut bredvid Sparvel där runt jul…
Tjejen växer.
I morgon, på pappans fölseda’ skulle hon ha kommit. Så var det var tänkt,  men hur ofta blir det som man tänkt sig?
Jag växer. Känner mig mer som en riktig mamma nu. Är det något som händer vid barn nummer två? Egentiden krymper rejält, men det är inget som stör mig. Har haft så jäkla mycket egentid. Fick ju sonen när jag var 37… var ganska trött på att bara se mig själv i spegeln.

I dag har sonen och jag bakat kanelbullar. Hittade ett halvt paket jäst i kylen, som snart skulle springa i väg.
Kände mig som en stolt, lyckad hemmamamma när mannen och jobbarkompisen kom hem till eftermiddagskaffet.
Vad slår egentligen en nybakt, fortfarande lite ljummen kanelbulle till javan i ett hemmakök?
Ella var nog den minsta tjej han sett. Och sötare än bullarna…

Tog en promenad efter fikabesöket. Denna gång utan något barn. Njöt av snabba steg i den klara kvällsluften. Kort frihet, också viktigt.
Efter en stund ringde mannen. Ella hade vaknat och var hungrig.
Det var bara att lägga in en högre växel och styra stegen hemåt.
Jag sprang från Villa Sandhem, hela vägen. Blev inte ens flåsig. Lite stolt över detta faktiskt. Det var ju ett tag sedan jag joggade. Kanske att det var dessa magiska mammakrafter som satte in.
KK-joggen nästa?! Med Babybjörn?

Återigen har Sparvel själv dragit loss sin sond.
Jag sa till mannen i morse att vi var tvungna att tejpa om sonden, för tejpen hade släppt lite. En kort stund senare dinglade den lojt utanför Ellas lilla nos.
Men den här gången känner jag mig varken stressad eller orolig för detta. Sparvel har varit duktig och ammat på bra hela dagen. Ungefär var tredje timme.
Dessutom fick mannen i henne järn och c-vitamin i en spruta direkt i munnen utan prut. Han blandade de otäcka med sockerlösning. Sött ska sött ha!
Sedan luktade Sparvel plåtlåda resten av kvällen.

4-åringen har efter kamp, övertalning, hot och muta fått sitt hår klippt.
Jag började redan för ett par dagar sedan att prata om detta kommande.
-Ja jij ha jångt håj.
Försökte förklara att man måste klippa lite längst ut, precis som med naglarna.
-Håret ramlar av om du inte klipper det, försökte pappan.
-Mamma kippej. Ja sa så sill den häj gången. Ja jåvaj!

Till slut hamnade pojken i stolen, utan kappan, som ju egentligen var en superhjältemantel. Men det trodde inte den mycket upprörda pojken ett dugg på.
Och klippt blev han. Några centimeter baktill och lite snedlugg runt det mycket fina ansiktet.
-Nästa gång kippej baja mamma!
Envisare unge finns nog inte… inte i den här änden av stan i alla fall.
Inte långhårigare heller. Hur klipper man av något så vackert?
Snart är det dags för tandläkarbesök. Ja, gisses!